En tanke slog mej här i julhelgen.
Det finns säkert människor (okunnigare än jag) som lever ett helt hundliv utan en enda skada.
Två Dogue de Bordeauxer har genererat ett antal stukade fötter och handleder hos mej.
Uppskrapade knän, fall när jag fått långvarigt ont i ryggen å nacken.
I höstas jacken jag fick i pannan.
Dagliga blåmärken och lårkakor.
Ett helt hundliv utan skador?!
Jag började fundera. Kanske ÄR ändå Dogue de Bordeauxer för stora å starka för mej?
Kanske är jag lite för mjuk? Lite för inkonsekvent?
Jag tror inte på fysisk bestraffning alls, men jag minns Märtas blick när Gottfrid någongång tacklade för hård.
Benhård. Iskall. Å han frös ihop av den.
Den form av respekt visar han inte alls mej. Jag tror att han på många sätt är omedveten om sin styrka, tanklös i sin brötighet. Han plöjer fram. Han är råstark. Han leker med mej som om jag vore en hund i samma size som han själv.
Vad gillar jag för hundar?
Franska bulldogar. Bullterriers. Amstaff.
Leonberger. New foundland.
På senare tid har schäfer av olika anledningar dykt upp i mitt huvud.
Will to please.
Å jag tänkte igenom alla fördelar. All charm och skönhet de här hundarna har.
Och kom fram till att...
... Nej, det går inte.
Dogue de Bordeaux är min ras.
Man kan byta jobb, karlar och intressen men hur ska man kunna byta när man funnit den ultimata hundrasen?
Den vackraste av alla raser. Den charmigaste och mest personliga.
En hund som värdesätter sin ägare, som har en egen stolthet, som inbringar respekt och som jag kan känna mej trygg med.
En hund som gör att jag trots tät inbrottsfrekvens kan sova med altandörren öppen om sommaren eller röra mej var som helst i mörkret.
En hund som kan linda mej runt sin klo med sin envishet och karisma.
På gott och ont ÄR det min hundras.
Gottfrid är ännu ung och jag har haft en sagolik tur med honom.
Han är väldigt välartad utan särskilt mycket träning.
Kan gå lös och strunta i människor, komma på inkallning när vi möter andra hundar.
Accepterar i stort sätt alla, sätter sin mamma högst.
Men han har sina akilleshälar fortfarande.
Katter. Rådjur.
Han slår med tassen när han vill ha uppmärksamhet och gosa och då menar jag SLÅR.
Så det gör ont. Så det ibland blöder och i alla fall blir blått.
Det är svårt att bestraffa eller ens negligera. Han gör det ju för att va go. För att söka närhet.
Han hoppar sällan men NÄR han gör det så gör han det med tyngd. Så att det är svårt att hålla sej på benen.
Fördelarna överväger absolut nackdelarna. Jag har inget val.
Även nästa hund kommer att bli en Dogue de Bordeaux.
Tik eller hane? Vi får se...
Varför är din ras din?
Puss/ Asta
Min ras är ju ingen ras tyvärr. Min bandit är varghund/mastiff/rhodesian ridgeback. Han är min bebis. Min soulmate. Min bästa vän. Luften i mina lungor. Han är ju 'rescuedog' dvs, jag adopterade honom när han var 11 veckor från ett shelter för övergivna/misshandlade hundar. Fast egentligen var det han som räddade mig. När vi sen letade efter en hund till så var det viktigt att hitta en till hund som hade varghund i sig, för det mesta av Bandits personlighet är varghund. Så vi hittade Leon som var hemlös. En varghund/mastiff/Grand danois. Vacker som få men så vansinnigt olik Bandit. Helt klart en danois. Dum. Klumpig. Enorm. Vill ha kärlek och mat och skiter fullständigt i vem som ger honom det, han älskar ALLA och är inte lojal för fem öre.
SvaraRaderaJag skulle jättegärna ha en renrasig varghund om det inte vore för storleken.
Jag har alltid varit sugen på en Riesenschnauzer, har alltid innan sett det som 'min' ras. Men nu efter att ha haft två stora hundar så lång tid är jag sugen på nåt mindre. Älskar fransk bulldog. Gillar schnauzer och engelsk bulldog.
Vi får se. Först ska vi se om Bandit har hälsan att komma med till Sverige, jag hoppas på åtminstone 2 år till med honom!
Åhh, skulle så gärna vilja träffa honom. Som du vet så förstår jag helt dina känslor där.
RaderaGottfrid är min bäbis, han är underbar och en långt mycket bättre hund än Märta. Men hon var precis som du skriver min själsfrände. Jag saknar henne som fan. Nästan varje dag. Trots att jag inser att hon skulle vaktat Noah som en galning. Hon fattas mej hela hela tiden. Kram
Boxern min ras. Älskar deras tryne och glädje över livet. Och som du säger med min hund kan en gå vart som helst när som helst. Att glömma låsa ytterdörrar är inget som oroar här. Skallet avskräcker de flesta. Så de flyr innan de blir överösta med boxerkärlek. Ibland önskar jag mig också lite mer will to please men kommer på att hunden blir som du gör den. Och lite mer träning på Snaps så hade han blivit 100 i allt men jag vill ju samtidigt inte ha det. Den lille är lite svårare att förstå sig på men vi känner ju inte varandra än. Tror inte att han litar 100 på oss än men det kommer. Snape kom till mig när jag behövde honom som mest. Samson kom för att han behövde mig. Skall bli underbart att se vad det kan bli av honom. Tyvärr upptäcker jag mer och mer "issues" hos honom. Skall dock göra allt för att han skall komma över dessa. Sams har helt andra förutsättningar och erfarenheter än Snape. Ett maskrosbarn. Tur att vi har våra hundar för vem älskar oss som dom gör. Har oxå funderat på Schäffer men efter att ha sett två på nära håll en bruks och en utsl så näe... Riesen har jag också en förkärlek till men den vi kände var speciell. Rottis hmmm nja. Men en bullmastiff!! Eller en cane corso -mastiff-världens atlet. Ja det är nog den ultimata drömmen men kommer aldrig att ske.
SvaraRaderaOj vad jag känner igen tanken/känslan att nog inte kunna byta ras!
SvaraRaderaNu är din och min vääääldigt olika dock....
Jag var uppvuxen med korthårs tax när jag kenneljobbade med skottar o upptäckte att JO, jag vill ha en pälsras!
Skaffade första amerikanska cockern 1979 och nu, med nr 9 (omplac till mig 7 mån gammal för han "morrar o bits", jo tack.....) lockas jag fortf ibland av andra raser men då som komplement :D
Det är rätt kul faktiskt, jag ser mig själv som rätt lat. Handarbetar o läser mycket och sitter alltså still en del. Och så fastnar just jag för en ras som ofta beskrivs som "intensiv"..... (Har 2 siameskatter också, de beskrivs liknande. Älskar den rasen i samma grad :D )
Jag har ibland varit sugen på större ras, men är själv bara knappt 160 och numer sjukpens med ledproblem så den idéen faller liksom. 15-20 kg är en klar gräns så alternativen är väl då t.ex. afghan.
Någon gång vill jag gärna ha en egen tax dock, för det temperamentet är liksom "mitt". Amrisen har faktiskt vissa likheter så de raserna skulle helt klart bo gott ihop. (Har ju provat med mammas taxar också.)
Jag tänker att jag hade väldig tur som direkt hittade en ras som passar mig så precis.
Lycka till med din "brötige buffel"! Jag hjälpte en vän med en då 8 mån amerikansk bulldog (55 kg, 70 cm eller så) och jag har väl aldrig haft så många blå fläckar..... Kärleksfläckar dock!
Jag visste inte att bouvieren var min ras förrän jag hade haft min nuvarande i 2,5år. Innan dess så var det ett helvete att ha en bovve för det mesta. Innan jag fattade fullt ut hur jag skulle göra med honom. Att han inte vara riktigt som andra hundar jag ägt/haft att göra med. En fick inget gratis och jag byggde upp helt fel grund.
SvaraRaderaIdag när jag har mer kött på benen så kan jag inte tänka mig annat. Någon som jobbar tills han stupar när jobb erbjuds och kan ligga och sova bort dagar och till och med veckor om det är dött på jobbfronten. Någon som är väldigt självgående och trygg, men som ändå i slutändan sätter sin familj först. Tycker om storleken, studsen i stegen när de är lyckliga och hur stolt en blir när en lyckas få den att göra de där lydnadsmomenten som om den vore en hund med massvis med will to please. Vilket den liksom verklgen inte är, samtidigt är den det. Den är ju bara inte lika lättimponerad och lättroad :P Har fått många goda råd genom åren från folk som har huskys, min bovve fungerar lite likadant i mångt och mycket, vilket jag inte var beredd på. Men idag när jag umgås med en hund som har mycket will to please så blir jag helt tokig på det efter en dag eller två. Det där fjäskandet hela tiden. Skönare med bovve då i längden.
Sedan så älskar jag hur fysiska och pratiga de är (för det har jag förstått att de flesta är) jag gillar ju tacklingar och den där bouviertassen. Och än sålänge så har jag klarat mig med lite rivsår bara. Tacklingarna brukar jag vara beredd på och tackla tillbaka innan, men så är han klok nog att förstå att jag inte är en ko, så han är ganska försiktig.
Sedan fäller den ju inte, det är ju ett stort plus. Och kanske det enda som gör bouvieren den perfekt rasen för sambon, utöver storleken :)
I framtiden när jag inte kan syssla med drag längre så blir det irländsk varghund eller borzoi för hela slanten. Gärna ett par mastiffer också. Men för tillfället så passar bouvieren mig perfekt.
Jeg har jo mange bordeauxer, og har derfor mistet mange også dessverre. Hver gang spør min veterinær om jeg ikke snart skal bytte rase, de lever jo ikke så lenge. Men det kan jeg jo ikke......kan ikke ta en rase bare for å ha en hund hos meg i 10-15 år. Bordeauxen er så utrolig spesiell. Det er noen andre raser som jeg synes er fine, men de har også mange av problemene vår rase har. Så de nærmeste årene - nei. Når jeg blir gammel - kanskje.....
SvaraRadera