söndag 18 september 2016

Barns rättigheter eller föräldrarnas behov?



När jag var barn och föräldrar skilde sej så fick nästan alltid mamman full vårdnad. Hon skulle i princip vara direkt olämplig, kraftigt psykiskt sjuk eller missbrukare, för att det inte skulle bli så. Och dåtidens män var väl om sanningen skall fram inte särskilt intresserade av att vara närvarande föräldrar heller. Dåtidens män hade nog, om vi generaliserar, inte så mycket hand om ungarnas skötsel, läxläsning, gympapåsepackande att göra även innan en relationen tog slut. I området där jag växte upp hade alla mina kompisar utom en skilda föräldrar och ingen av barnen hade någon regelbunden kontakt överhuvudtaget med sin pappa.
Med det sagt vill jag säga att jag verkligen FÖRSTÅR ett barns behov av sin pappa och av att ha en nära relation till honom.

Idag ser det bättre ut och utvecklingen går tack och lov framåt.
Dagens män är ofta mer närvarande i sina små redan från början med blöjbyten, vaggning, dagisinskolning och vab. Ofta men långt ifrån alltid blir dagens pappor fullvärdiga föräldrar.
När relationer spricker och äktenskap går åt helvete så är det därför idag ganska vanligt att barnen bor både hos sin mamma och hos sin pappa.
Det står till och med i barnkonventionen att barnen har rätt till båda sina föräldrar.

Barnen har rätt ja. Men allt för ofta så hör man om föräldrars rätt.
Vad föräldrar önskar, vill och behöver. Och vad de ta med fan har rätt till.
Jag tror inte att små barn på säg under 4-5 år mår väl av att ha två hem och att leva sina liv på två ställen. Jag tror inte att ett-tvååringar mår bra av att regelbundet sova "borta."
I de allra flesta fall har mamman en betydligt närmare relation med sina barn när de är små och det är mamman som barnet därmed har störst behov av.
Jag är helt med på tåget att mor och far bör anstränga sej så mycket det bara går för att pappa oxå ska få en nära och förhoppningsvis livslång nära relation till sitt barn. Att man som vuxen får försöka lägga stridigheterna bakom sej och umgås tillsammans ibland som familj, att pappa träffar barnet ofta osv men ett barn som är ett eller två år behöver ett hem. En miljö. En rutin.

Av egen erfarenhet har jag sett att samhället inte delar denna syn på barns trygghet. Jag har hört talas om att domstolar säger att "Ja små barn kommer att gråta hos pappa i början när de ska sova i en ny miljö, men de vänjer sej."
Ehhh, nej. De kapitulerar. Det är något annat. De ger upp när de inser att deras signaler inte tas på allvar och att de inte kan förändra situationen.
Jag har kännedom om att domstolar säger "Du måste lossa på banden, hen är alldeles för hårt knuten till dej" om någon som är två år.
Ja det tror fan att en tvååring är hårt knuten till sin stora trygghet.
Det är ett lika korkat uttalande som när människor sa till mej då Gottfrid var 8 veckor och jag fick bära iväg honom på promenad "Ska du bära honom när han väger 60 kg oxå?"
Nä, vet ni... jag räknade helt kallt med att när han är vuxen och 60 kg stor då kommer han att våga gå promenader och TÄNK... jag hade rätt!

Min övertygelse med små barn är den samma som med den lilla promenadrädda hunden. Om barn får utöka sina timmar och sin tid med pappa i ett lugnt tempo ochh börja sova hos pappa när hen är redo för det, kan prata för sej och förstå när man förklarar så blir barnet tryggt och pappa å barn kan bygga en stabilare relation.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Jag håller med till viss del. De säger att växelvis boende veckovis inte är att föredra för barn under 3. Forskning visar att barn mår bäst av att ha ett hem som grund, men att närheten till bägge föräldrarna är bäst. Det bästa vore såklart om föräldrarna kunde hålla ihop men nu går ju inte alltid det.
    Det jag inte håller med om är att det är självklart att det är mamman som alltid är viktigast. Jag vet att det är vanligast att det är så. Men inte alltid.
    Min pappa t ex hade ensam vårdnad om bägge sina barn. Inte för att mamman var olämplig på nåt annat sätt än att hon träffat en ny man och hennes barn helt enkelt inte passade in i hennes nya liv. Såna mammor finns definitivt.
    Och ska jag vara ärlig så har jag flera kompisar som stängt ut pappan med argument om att det inte är bra för barnet och allt det där men istället lämnat bort till sina föräldrar nästan varje helg.
    Jag har en kompis nu som tyvärr separerade tidigt från sin lilla sons pappa. De försökte köra 3nätter i taget växelvis men pojken mådde inte bra av det. Så de har nu en lägenhet där den som har barnet (fortfarande 3 dagar i taget) bor med grabben. Sen har de en varsin mindre lägenhet där de bor när de är själva. Dyrt och opraktiskt för dom men suveränt för den lille killen som får vara jättetajt med bägge föräldrarna utan att det blir så tydligt att det sker en förändring. Dom sätter verkligen pojken i första hand.
    Jag tycker inte heller att man ska kräva tid som förälder för att man kan, men jag tycker att det är båda föräldrarnas ansvar att verka för att ens barn ska ha nära och regelbunden kontakt med den andra föräldern.
    För lika lite rätt jag tycker man har att kräva, lika lite rätt har man att förneka sitt barn en fantastisk relation med den andra föräldern.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men självklart. Alltså jag tror att vi resonerar lika dant men uttrycker det lite olika. Kram

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare