fredag 16 september 2016

Ful å äcklig.



Läste på facebook om en tjej som skrev typ "Jag hör till dem som känner mej ful och äcklig med min övervikt efter graviditeten men som idag gått ner av mina kilon och då steg självförtroendet och jag har till å med sminkat mej lite idag."

Ful och äcklig! Fastnar hårdast för "äcklig."
Och sen kommer svaren. "Bra jobbat." "Heja dej." "Ja lite smink lyfter alltid." "Vad duktig du är."
Ingen mer än jag reagerade tydligen på det där. Ful och äcklig.
Jag blir uppriktigt ledsen.

Och ja jo jag vet. Man ska inte kasta sten i glashus och undertecknad är inte precis den som alltid är sin egen bästa kompis men "äcklig" skulle jag kanske inte använda och det är som sagt lättare att se strukturer i andra.
Och alla andras reaktioner. Som faktiskt visar att de håller med.
En småbarnsmamma som ännu inte återfått formen är ful och äcklig.

Alltså fan vad vi lägger energi på nåt så jävla oväsentligt som vikt.
I synnerhet när det handlar om för många trivselviktskilon och inte om fetma som är handikappande för leder och hjärtat. När det handlar om utseende.
Jag känner inte riktigt igen mej i mina extrakilon och kan tycka att det är trist att jag inte kan ha vissa kläder å så där men jag är ta me fan fin ändå.
Och framför allt är jag (så vitt jag vet) frisk. Jag kan gå, springa, leka.
Jag har ingen dödsdom över mej eller behöver utsätta mej för plågsamma och nedbrytande behandling.
Det är fett jag har i magen, inte cancer.

Vi har fått ett enda liv. Ett enda. Ett antal begränsade antal dagar. 31025 dagar om vi blir 85 år. Dagar som börjar ticka redan när du ligger där i plastbaljan på BB. För en del av oss tar tiden slut så sorgligt mycket tidigare.
Inte ska vi då gå runt å känna oss äckliga över en volang eller två på magen.
Det är ju fruktansvärt. Nästan oanständigt.

Var snäll!
Inte minst mot dej själv.

Puss/ Asta

1 kommentar:

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare