tisdag 3 januari 2017

Helt perfekt


Emelie Danforsens foto.


Den 4:e januari-1987 kl 11:52 på Sahlgrenska universitetssjukhus föddes denna flicka som är min förstfödda.
Jag var sjutton år och hade kämpat hela natten i något min mamma sagt skulle kännas som "kraftig mensvärk" men som var något helt annat.
Jag var inte ens myndig och jag behövde min mammas underskrift för att få prenumerera på Vi Föräldrar men när de la denna lite torra, mörkhåriga baby med klämd näsa på mitt bröst så läktes ett sår inom mej.
Det låter kanske sentimentalt, men precis så var det.
Hon hade fattats mej jämt, jag hade alltid varit vilsen, nu var hon här och jag blev hel.
Hon gjorde mej hel.
Hon gav mitt liv en mening, ett högre syfte, en större kärlek än jag någonsin snuddat vid. Jag tyckte hon var perfekt!

Det tycker jag fortfarande.
Men alltså, vad fan... trettio år i morgon. När man är trettio är man... inte längre ung.
Då hade jag hunnit få åtskilliga gråa hår, mina första rynkor och hängbröst sedan länge. Då hade jag, som var så jäkla seg i starten, börjat läsa till Sjuksköterska.
Fullvuxen. Nästan medelålders. Och om mitt barn är allt det där... vad är då jag?
Nej, nej... svara inte! Det var en retorisk fråga.

Hon är kvinna, tvåbarnsmor, hustru, Sjuksköterska, feminist och min dotter.
Jag ser mej själv i hennes sätt att vara. Ser min mormor. Ser min man.
Och i all denna mix blir hon sin egen. Helt perfekt!

GRATTIS på stora dagen älskling!

Puss/ mamma

4 kommentarer:

  1. Grattis Emelie!

    SvaraRadera
  2. Tack mamma! Fin du är! Känner mig gammal, men alternativt till att åldras är ju värre. Puss!

    SvaraRadera
  3. Så fint skrivet!
    Jag kände likadant när mitt först barn föddes, han läkte något i mig som jag aldrig trodde skulle läkas. Jag hittade hem.
    Vill förresten tacka för tipset om gruppen där man hjälper varandra på Facebook, vilken suverän grupp! ��
    /Theresa

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare