Mått förjävligt.

Inlägget publiceras även på min barnmorskeblogg.

Tre veckor sedan jag skrev.  Tre veckor sedan praktiken tog slut och nu har jag även det fruktade opponent och respondentskapet bakom mej. Det var i tisdags för min del.
Jag har känt mej jättestressad och nervös över det, mycket för att jag är den enda som skrivit själv, men väl där å då kände jag mej faktiskt helt lugn. Jag har inga problem med att prata inför folk, det jag var nervös för var att bli sågad av examinatorn och att få frågor jag inte kunde svara på av henne.
... Och vet ni, det var den. Skit alltså. Men det fattade jag inte där å då.
Jag kunde svara på opponentens frågor och examinatorn sa inte så himla mycket. Det var först när jag dagen efter satte mej in i vad hon skrivit på min uppsats och insåg att den var katastrof!

Jag vart helt knäckt!
Jag som på senare år haft svårt för att gråta till å med när jag är riktigt ledsen grät som ett barn. Kände mej helt uppgiven. Helt förstörd.
Jag ville inte gå på examen (som är imorgon) och jag ville nästan kasta in handduken och bara skita i det här. Glömma bort det där med barnmorskeri.
Alltså ALLA får kritik och backning på sin uppsats men kritiken jag fick var massiv. Examinatorn tyckte på hundra olika ställen att texten inte svarade mot syftet och det är typ den allvarligaste kritik man kan få.
Det är skillnad på kritik och kritik.
Jag var ganska oförberedd. Jag trodde i min enfald att om man haft mycket kontakt med sin handledare, gjort som hon sagt och hon släppt igenom uppsatsen så skulle den vara... okej i alla fall.

Om jag ska ge er nya barnmorskestudenter och ni som står i begrepp att läsa specialistutbildningen ett gott råd så är det att häng med, engagera er och plugga på under de tråkiga kurserna av metodövningar. Tänk "d-uppsats" för varje skituppgift ni ska skriva och se till att från början göra det korrekt.
Lär er referenssystemet utan och innan så ni kan det i sömnen.
Det kommer att göra er magisteruppsats så mycket enklare!
Så gjorde nämligen inte jag.
Jag flöt med enligt minsta motståndets lag. Jag tänkte "sen" och "det ordnar sej", jag förlitade mej på att jag är bra på att uttrycka mej i skrift. För det ÄR jag. Det märks kanske inte så himla väl i bloggar men jag är en rätt så duktig skribent, har jag någon konstnärlig ådra så är det just text.
Men att skriva D-uppsats handlar om så mycket mer, så mycket regler och formalia. Så lär er. Se till att lära er korrekt från början hur jävla trist det än är.
Det hjälper ju lixom föga att det gått bra på praktikerna och att jag fått goda, eller till å med mycket goda, omdömen där. Utan den där förbannade uppsatsen kan jag inte jobba som barnmorska, får inte min legitimation.

Jag grät som ett barn i onsdags. Jag bröt ihop fullständigt.
Sen har jag rest sej. Mycket tack vare pepp å stöd från en kursare och från min handledare. Jag har suttit åtminstone 10 timmar med uppsatsen sedan dess, jag tänker göra 10 timmar till i helgen. Sen hoppas jag den duger.
Håll era tummar så hårt ni bara kan!!!
Och jag tänker gå på min examen. Och fira med min familj å mina närmaste vänner på lördag.
Jag tänker bli barnmorska i alla fall!

Puss/ Asta