torsdag 19 januari 2017

Tillbaka till 2002.

 Bildresultat för panic

Tredje passet som BARNMORSKA avverkat och första förlossningen som jag stod som ansvarig för. Det borde kännas allt igenom fantastiskt men det är väldigt mycket 2002 över det hela.

År 2002 i juni tog jag examen som Legitimerad Sjuksköterska.
Och faktiskt är det lite som med mina förlossningar... jag har kommit ihåg att det var läskigt, men inte HUR läskigt.
Men töser, ni vet hur det är när värkarna drar igång med unge nummer 2 el 3 el 4. DÅ minns man. Då plötsligt kommer man ihåg precis hur det kändes.

Saker som är väääldigt 2002 nu.

Funderingarna på vad det är för fel på att jobba på posten eller i kassan på ICA och hur dum i huvudet man är som inte väljer det upptar många timmar av min dag. 

Livet känns ängsligt när handledaren/ mentorn "bara ska iväg ett ärende." När standin'en sen säger att hon ska iväg på snitt får jag använda all min kraft för att behålla pokerfacet och säga lite nonchalant "visst."

Handledaren/ mentorns "bra jobbat" gör mej glad som en skolflicka och jag funderar på om jag ska köpa ett rött äpple till henne för att fjäska till nästa pass. 

Vi presentation med patienten "Asta- barnmorska här idag", känns det som om jag leker/ härmar nån förebild och som om det står FEJK skrivet i pannan på mej.

Jag blir plötsligt lättad över att kunna sätta en pvk (typ nr 100 000 i mitt yrkesliv.)

Tröttheten är förlamande. Samtidigt så speedar kroppen. Ingen lyckad kombo.

När kollegor pratar en bit bort med sänkta röster funderar jag på om de diskuterar hur ODUGLIG jag är. 

Tröttheten som infinner sej när jag ser tilliten som överläkaren har till handledaren/ mentorn, samma tillit som jag rönt av mina överläkare på medicin, och som kommer ta mej typ... fram till pensionen att återerövra här.

Väl hemma funderar jag på minsta detalj som jag gjort och om jag kunde gjort den annorlunda/ bättre.

Jag får tvinga mej själv att inte ringa till BB för att höra om mor och barn fortfarande lever (överlevt.) Hur många gånger har jag inte under mina år som syrra flinat åt nya kollegor som gör så?

Skämt å sido, visst har jag en viss grundtrygghet i mina år som syrra.
En hel del har jag nytta av. Bemötande. Till viss del klinisk blick. Medicinteknik.
Och jag är äldre. Tryggare i mej själv.
Men förvånansvärt mycket ÄR tillbaka på ruta ett och jag vidhåller känslan jag haft varje gång en klasskompis nöjt konstaterat att "Phu, snart är vi färdiga, gud vad skönt"... Studentlivet är en picknick i parken jämfört med det/ dom första hundåren som ny och osäker barnmorska.

Nu ska jag lägga mej. Sova kan jag fetglömma.
Och imorgon skall jag förhoppningsvis bli klar med kompletteringarna på uppsatsen. Sen är åtminstone DET gjort.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Men guuud säg inte så som i början buhuhuuuuu jag vill inte... Jag har inte glömt.... Kan jag leasa

    SvaraRadera
  2. Känner igen mig från varje gång jag bytt jobb och ska leva upp till det jag påstått på intervjun... Med den skillnaden att jag inte behöver oroa mig för att de jag möter ska överleva, så du är tusen gånger tuffare än mig!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare