En halvtimmas muskel å psykträning.

 

Jahopp.
Då var det avklarat. Då har ryggen, benen, häcken fått sej en omgång.
Biceps, triceps, axlar och bröstmuskulatur oxå. Handleder och fingrar med faktiskt.
Om jag varit på gym? Nej, jag har varit ute en kvällsrunda med Gottfrid.

Förmiddagsrundor är ingenting jämfört med kvällsrundor.
Mr Jekel and Dr Hyde.
I skymningen blir alla skuggor grå och allting dubbelt... nej, trippelt så spännande.
Då har vakthunden Gottfrid vaknat. Jakthunden Gottfrid skärpt till sinnerna. Matchokillen Gottfrid låtit testosteronet brusa klart.
Kort sagt, då är han på hugget!

Det är som om han går på tåspetsarna. Han flänger än hit och än dit.
DEN lyktstolpen och DEN busken. DET staketet och DEN stenen.
Överenergin bara sprutar ut ur öronen på honom.
Jag kortar kopplet. Ber honom gå fint. Får tjata och vara påstridig men han förstår ändå att det är stadgaträning. Jag försöker vara tydlig. Svart å vit. Rätt å fel.
Belöna. Korrigera. Belöna igen. Han lugnar sej.
Så släpper jag ut honom igen och 30 sekunder senare har han arbetat upp sej igen till hysterins gränser.

En människa som lösgör sej ur skuggorna. En tonåring som ropar på håll.
En katts ögon som glänser ur ett buskage. En kanin som sitter å trycker och hamnar inom "luktradan."
En boxerkille kommer springande vid sin cyklande husse.
Gottfrid skiter i korven jag lockar med och gör ett utfall, det är en god säkerhetsmarginal men ändå. Jag halar in honom och han skäller på mej med.
Jag tar honom i kinden och han skäller igen.
Vi går.
Nästa hund.
Det går bättre. Men inte särskilt mycket fokus på mej.
Ännu en hund. På långt håll.
Jag pressar honom med sitt, ligg, fot övningar.
Det går någolunda men hans tankar är inte hos mej.

Under promenaden ömsom trotsar han ömsom lyder.
När jag lockar på honom och han väljer att hörsamma mej piper han.
Som om det är plågsamt. Som om han vill säga "Men mamma, jag MÅSTE kolla/lukta/ springa där och så tvingar du mej!!!" 

30 minuter senare är vi hemma. Jag är HELT slut i kroppen. Framförallt fingrarna gör ont av att vid upprepade gånger hållit emot när 55 kg kastar sej mot en rådjursrumpa, en katt, en kanin, en kissefläck, en boxer.
Men jag är en envis fan jag med. Här ska kvällspromeneras. I skymning.
Så ofta det går!

Fick precis en tröstande rad av en norsk Ddb uppfödare "Godt mot, det bruker å ordne seg rundt 3-4 års alder haha"
Trösterikt :)

Puss/ Asta

Födelsedagsbarn å knäck i öronen.

 

Idag har jag varit ledig. Fick en semesterdag med kort varsel. Sååå skönt.
Ändå ställde jag klockan på väckning redan kl 08:00. Hade en lunchdejt på stan klockan 12 och skulle hinna duscha, tvätta håret och valla jycken ordentligt innan.
Trots att jag somnade ganska sent gick det fint att gå upp och det är egentligen först nu som jag börjat sloka.
Hoppas på tidig sänggång för imorgon är en låååååång dag. Först jobba 7-16 och sen ut med kollegor.

Men tillbaka till idag.
Var ute med hunden. Eller hunden var ute med mej. Eller vi två var ute var för sej men vid samma tidpunkt och samma plats.
Det är frustrerande hur mycket den "lille mannen" plötsligt börjat bry sej om sin omvärld.
Så gott som all träning vi lagt ner, alla kunskaper han förvärvat är som bortblåsta.
Framförallt... och det är det värsta... kontakten som jag hela tiden jobbat hårt för.
Att vara en rolig morsa.
Inte en som bara går där och promenerar.
Jag har alltid lekt mycket med honom. Ruskat träd, hittat pinnar, ändrat takten från smygande till springande, kastat godis.
Å när inga rådjur är i närheten brukar han vara ganska uppmärksam på mej.
Förstå skillnaden mellan kom å hit (tempo/kravmässigt) osv.
Men nu!
Jag kan fåna mej å kasta godis och finna pinnar bäst jag vill. Gottfrid är ändå bara intresserad av sin doftvärld. Att lukta, kissa, sprätta. Lukta, kissa, sprätta.
Löptikar?!
Förmodligen, men i så fall är dom ÖVERALLT.
Vi var ute 1,5 timma och jag kände mej ganska övertalig på den rundan.

Sen åkte jag på lunchdejt.
Världens finaste Dotter nr II fyller 25 år idag. Hon å jag hade stämt träff och även Mini anslöt.
Vi käkade lunch och pratade om ditten och datten innan vi gick iväg för att leta upp en födelsedagspresent hon ville ha. Hon hittade direkt ett par solglasögon hon ville ha å sen inget mer utan var nöjd så.
Vi kollade i allafall i affärerna som vår lilla stad erbjuder.

Spanade in bokrean med.
Vilken besvikelse!
Ingen av böckerna jag ville ha fanns.
Det var överlag en väldigt liten rea och redan mycket urplockat.
Både i bokaffären och på ICA.
Köpte en liten barnbok till "Mormor/ farmors bibliotek."

Puss/ Asta

Bloggutmaning kring hundar. Dag 18. Tik eller hane.

 

Tik eller hane. Hane eller tik.
Svårt det där tycker jag som haft båda sorter. Både tikar och hanhundar har fördelar... men också nackdelar. Å sen tillkommer ju så klart individuella skillnader.
Ändå är väldigt många hundägare antingen eller. Kan bara tänka sej den ena sorten.

Min erfarenhet av tikar är att de är något mer lyhörda och "föriga", mer koncentrerade på flocken än vad en hane är. Min erfarenhet är oxå att de kan vara nog så vaktiga och skarpa mot andra hundar trots att det är en egenskap som oftast tilldelas hanarna i olika hundraslexikon.
Sen löper tikar. Vanligtvis två gånger per år.
Det är det minsta problemet tycker jag. Själva blodandet.
Värre är att vissa tikar är väldigt hormonstyrda och att du under en hormoncykel har tre kanske fyra olika hundar i en.
Min Märta var värst två månader efter löp. Skendräktig. Mammig som "jag-måste-under-huden-på-dej-hela-tiden", skulle visa mej sina "valpar" i parti å minut, helst skulle jag bära på dem, ha dem i knät. Å så grävde hon! Överallt. Även i soffor å golv.
Men största skräcken med en tik är livmoderinflammation. Pyemetra.
Det drabbar var 4:e- var 5:e tik och kan bli livshotande.

Med hanhunden slipper man löpet. Å andra sidan kan man få en kille som blir besatt av att hålla koll på hela byns löptikar.
Hanhundar är ofta mer flackiga. Lite hårdare och svårare att få att lyssna. Mer intresserade av världen utanför.

Det går inte att komma ifrån att inom väldigt många raser är hanarna vackrare.
Det tycker jag inte gäller min ras men jag tänker på tex Rottweiler, Leonberger, Boxer.
Rottistikar ser numera ofta ut som små labradorer. No affens.

Så, vad föredrar jag då?
Svårt som sagt, men jag tror ändå att jag är mer tikmänniska.
Fast vad gör man? När man faller pladask för en hanvalp?
Det har hänt å det kan mycket väl hända igen.

Dag 1 – Presentera mig själv
Dag 2 – Presentera min hund

Dag 3 – Berätta om din hunds ras

Dag 4 – Din första hund

Dag 5 – Andra husdjur i ditt liv

Dag 6 – Renrasig eller blandras?

Dag 7 – Hundsport

Dag 8 – Har du och din hund tävlat?

Dag 9 – Viktiga egenskaper när du väljer hund

Dag 10 – Ett roligt ögonblick med din hund

Dag 11 – Hur valde du kennel?

Dag 12 – En ras du skulle vilja ha

Dag 13 – En ras du inte vill ha

Dag 14 – Det här älskar min hund

Dag 15 – Det här tycker inte min hund om

Dag 16 – Visa en rolig bild på din hund

Dag 17 – Ditt favoritminne med din hund

Dag 18 – Tik eller hane?

Dag 19 – Varför har du hund?

Dag 20 – Ditt mål för 2014

Litteraturutmaning. Dag 21. Favoritbok från min barndom.

En bok jag minns att jag läste och älskade var en av Astrid Lindgrens mindre kända böcker "Allra käraste syster."
Jag älskade den å jag önskade mej så hett en syster som jag skulle kunna dela allting med.

Pappa tycker bäst om mamma och mamma tycker mest om lillebror, men sjuåriga Barbros hemliga tvillingsyster Ylva-li tycker bara om Barbro som hon kallar Allrakäraste Syster.
Ylva-li är drottning i gyllene salen. Dit kommer man om man kryper ner genom hålet under rosenbusken, Salikon.
Där leker de med sina hundar Ruff och Duff, matar sina små vita kaniner och rider på sina hästar Guldfot och Silverfot.
De rider genom Stora Hemska Skogen där De Elaka bor, till De Snälla som bjuder på kakor och karameller från den stora spisen mitt ute på ängen. De rider vidare till Den Vackraste Dalen i Världen, där blommorna sjunger och träden spelar.
När de står på bron som leder över den lilla bäcken tystnar allt och Ylva-li berättar det där hemska för sin Allrakäraste Syster. Att när Salikons rosor en dag vissnar betyder det att Ylva-li inte längre finns. Men allrakäraste syster vill inte lyssna, hon slänger sig upp på Silverfot och rider allt vad hon kan tillbaka till Gyllene salen och kryper upp ur hålet.
Väl uppe igen blev mamma helt överlycklig att hon var hemma igen, de hade varit så oroliga för hon hade varit borta hela dagen. Dagen efter är Barbros födelsedag och en liten hundvalp och föräldrarnas födelsedagssång väcker Barbro. Hundvalpen fick namnet Ruff.
När Barbro går ut i trädgården med Ruff ser hon att Salikons rosor vissnat och hålet i marken är borta!
Wikipedia.

Dag 01 – Bästa boken du läste förra året
Dag 02 – En bok som du har läst mer än tre gånger
Dag 03 – Din favoritserie
Dag 04 – Favoritbok i din favoritserie
Dag 05 – En bok som gör dig glad
Dag 06 – En bok som gör dig ledsen
Dag 07 – Den mest underskattade boken
Dag 08 – Den mest överskattade boken
Dag 09 – En bok som du inte trodde att du skulle gilla men som du älskade
Dag 10 – Favoritklassiker
Dag 11 – En bok som du hatade
Dag 12 – En bok som du brukade älska
Dag 13 – Din favoritförfattare
Dag 14 – Favoritbok av din favoritförfattare
Dag 15 – Favoritkaraktär: manlig
Dag 16 – Favoritkaraktär: kvinnlig
Dag 17 – Favoritcitat från din favoritbok
Dag 18 – En bok som gjorde dig besviken
Dag 19 – En favoritbok som blev film
Dag 20 – Den bästa romantiska boken
Dag 21 – Favoritbok från din barndom
Dag 22 – Den bästa boken du äger
Dag 23 – En bok som du har velat läsa en längre tid
Dag 24 – En bok som du önskar att flera hade läst
Dag 25 – En karaktär som du kan relatera dig själv till
Dag 26 – En bok som ändrade din åsikt om något
Dag 27 – Det konstigaste/mest överraskande handlingen/slutet
Dag 28 – Favorittitel
Dag 29 – En bok som alla hatade men som du älskade
Dag 30 – Din favoritbok – always

Ett svårt ämne att ta i.

Som så många gånger förr lyssnade jag på P1 på vägen hem.
Ett inslag handlade om personrånen som sker mellan ungdomar i framför allt våra storstäder.
En sympatisk vältalig kille som kallades "Martin" på 17 år intervjuades.
Martin hade blivit utsatt för två rån och tre rånförsök. Det första när han var en liten tanig kille på 12 år.
Även hans kompisar hade varit utsatta för samma sak. Det var vanligt förekommande.
Han återkom till det flera gånger. Detta att "Det är hårt att vara ung kille i Stockholm." Han beskrev att han aldrig helt kunde slappna av utomhus.

Rånen satte djupa spår i Martin och han beskrev att samma sak hänt hans vänner.
En del blev rädda för att gå ut. Andra undvek vissa platser där de här "grabbarna" ofta hängde, alltså förövarna.
Men han beskrev även känslor kring mansbilden.
Sa att hans flickvän och att hans tjejkompisar ofta klagade att de hade så mycket krav på sej om utseende, vikt, hur de skulle vara. Men Martin beskrev oxå krav.
Kring att stå upp. Att hellre ta stryk än att lämna ifrån sej sina grejer för annars tappade han sin självrespekt. "Vem är jag om nån bara kan komma fram å be mej lämna ifrån mej min jacka eller min mobiltelefon?!" 

Martin var från ett av Stockholms välmående områden.
Rånarna, 3-4-5 åt gången hade samtliga gånger varit killar med utländsk härkomst.
Det gällde även Martins vänner. De var svenska, förövarna var utlänningar.
Och självklart drog Martin och hans polare slutsatser utefter vad de varit... och är... med om.
Martin hade, efter första rånet och som riktigt ung, attraherats av främlingsfientliga grupperingar.
Men senare hade han fått hjälp av en man från socialförvaltningen.
En "tuff kille" med mycket muskler och ett eget förflutet i -80 och -90 talens skinnheadsrörelser.
De hade samtalat, 100 tals gånger, om orsak å verkan. Om maktlöshet, manlighet och det hade hjälpt Martin. Han såg mer nyanserat på problemet idag.
Han insåg att det finns "bra invandrare" och "dåliga" och att det är så med svenskar oxå.
Samtidigt kan ingen ta ifrån honom och hans vänner deras erfarenheter.

Enligt Brottsförebyggande rådet har personrånen minskat.
Förra året var det ca 3500 fall och det var en minskning med 13%.
Men siffrorna är inte helt entydiga, det finns en överhängande risk att det här med rån mot ungdomar av andra ungdomar börjar "normaliseras" och att det precis som Martin var inne på "är nåt man får räkna med som ung kille" och att det därför polisanmäls i allt lägre grad.
Andra orsaker till att det inte anmäls kan vara att brottsling-offer går i samma skola/ bor i samma område/ känner varann och att offret bara är rädd för ytterligare repressalier.
Nu får BRÅ inte längre kartlägga etnicitet på brottslingar. Men när man senaste fick det, innan den nya lagen trädde i kraft, visades en ganska tydlig överrepresentation på att personrån begicks av de med utländsk etnicitet eller bakgrund.
BRÅ, polisen, socialtjänsten var väldigt eniga att självklart beror inte kriminaliteten på någon etnicitet utan snarare att de flesta personrån begås av människor från socioekonomiskt svaga områden.
Fattiga ungdomar med hårda bakgrunder helt enkelt.
Lätt för oss som står utanför att ta in och begripa utan någon djupare analys.
Men för Martin och för Martins kompisar. För alla dessa ungdomar i storstäderna som undviker vissa områden, vissa platser, vissa tider, som inte går själva osv därför att deras erfarenhet säger dem att invandrare då rånar dem... ja, men det tror fan att främlingsfientlighet till sist gror i det.

Det här är ett problem. Ungdomarna ser det. Sverigedemokraterna ser det. Jag förstår det.
Frågan är vad man ska göra åt det?!
Segregationen av utsatta områden måste brytas NU.
I den frodas droger, kriminalitetromantik, antihjältar sida vid sida med arbetslöshet, utanförskap och ickefungerande vuxna.
Det här är större och svårare än att en unge har en mobil/märkesjacka och den andra har det inte. Visst har pengar med det att göra men även ett klassförakt.
En vilja att "sätta dit bratsen", en felaktig syn på vad respekt är.
Det är två världar som bara möts i konfrontation.
Eller möjligen att nån förälder gör ett städ/ byggjobb i de fina kvarteren.
Aldrig av nyfikenhet. Aldrig av vänskap.
DET går inte att lagstifta kring.
Där krävs det en attitydförändring hos oss alla.
Å ett mod att se å diskutera.

Vad tänker du? Spontant.

Puss/ Asta

Bokrea imorgon

Förra årets bästa bok. Lånade ut den å den försvann (en pocket, inte hela världen) men jag vill äga den.



För att jag ser dess titel överallt. Nån som läst?



Är det samma Joanne Harris som skrev "Choklad"? "Doften av apelsin"? Detta är en deckare, men ÄR det hon är hon läsvärd ändå trots att det inte är min genre.



Så klart vill jag läsa Backmans nyaste och se om han ens kommer i närheten av succén "En man som heter Ove."



Bara läst den första. Läsvärd och ett stycke viktig nutidshistoria. Vill äga dem alla.



Hoppas hinna in till bokaffären en sväng innan jobbet imorgon.

Vad har du tänkt köpa?

Puss/ Asta

Bloggutmaning kring hundar. Dag 16. Visar en rolig bild på min hund.

Jag äääälskar att ta den här typen av bilder på Dogue de Bordeauxer.
De ser faktiskt lite krokodilaktiga ut när huggtänderna kommer fram, ögonen trycks ihop och de blir helt släta över halsen.
Det är därifrån mitt alterego kommer. "Krokodillmamma."
Från det å från deras sylvassa ettriga bissingar när de är små (eller för all del 21 månader om man heter Gottfrid.)

 

Dag 1 – Presentera mig själv
Dag 2 – Presentera min hund

Dag 3 – Berätta om din hunds ras

Dag 4 – Din första hund

Dag 5 – Andra husdjur i ditt liv

Dag 6 – Renrasig eller blandras?

Dag 7 – Hundsport

Dag 8 – Har du och din hund tävlat?

Dag 9 – Viktiga egenskaper när du väljer hund

Dag 10 – Ett roligt ögonblick med din hund

Dag 11 – Hur valde du kennel?

Dag 12 – En ras du skulle vilja ha

Dag 13 – En ras du inte vill ha

Dag 14 – Det här älskar min hund

Dag 15 – Det här tycker inte min hund om

Dag 16 – Visa en rolig bild på din hund

Dag 17 – Ditt favoritminne med din hund

Dag 18 – Tik eller hane?

Dag 19 – Varför har du hund?

Dag 20 – Ditt mål för 2014

Kommer kallad men ej strax, ty född slav är ingen tax...

 

... eller Dogue de Bordeaux.

Vi har varit på hundkurs ikväll, jag, Mini å Gottepojken.
Vi går "påbyggnad fortsättningskurs", en kurs jag faktiskt initierade och bad om då fortsättningskursen tog slut och jag kände att vi ville bygga på och komma vidare.
Ha ha ha!
De tidigare kurser vi gått, för samma instruktör, så har Gottfrid legat i framkant.
Lärt sej galoppen fort, varit jämförelsevis duktig och fokuserad.
När andra mattar å hussar fått koncentrera sej på att få sina hundar med sej, att inte skälla eller bita matte eller annat så har Gotte varit fokuserad på lek med mej å på att göra övningarna.
Nu ligger vi i lä kan jag säga :)
Och det beror inte bara på att de andra hundarna av vall och retriverbakgrund.

Gotte är min andra Dogue de Bordeaux. Märta var min första.
Mycket har de gemensamt men väldigt mycket är de som natt och dag.
Hon hade mycket mer kamp i sej. Jag tror hon skulle kunnat kampa ihjäl sej om hon fick. Genom kampen hade hon energi att fortsätta hur länge som helst, hon var lätt att träna genom kampen, sin höga energi och sin intelligens.
Men hon var oxå en svårare hund. Hon var räddare för allting. Kompenserade sin låga dådkraft med hög skärpa och mycket kamp å lärde sej tidigt att utfall får det mesta att backa. Både människor å djur.
Med Gottfrid har den typen av social träning knappt behövts.
Han är en trygg och vänlig själ mot både människor och andra hundar.
På det viset... hundra gånger per dag i vardagen... är han enklare.
Men han är trögare. Tröttnar på att göra samma sak flera gånger. Tycker att nästan är bra nog.
En halvtimma in på kursen är han mättad och inte längre så intresserad av att leka.

Vi gjorde inkallningar.
Det var bedårande att se.
Först ut var "Jack" (schäfer och goldenblandis), han sprang som ett skott.
Därför att få kampa med morsan är den bästa av alla belöningar för honom.
Därefter var det "Simbas" tur (han har bordercollie och nåt mer i sej) och han vill så vansinnigt gärna vara sin mamma till lags. Swish sa det så sprang han till sin mamma.
Så var det Gottemannens tur.
Han hade sedan länge tröttnat på att leka med kampleksak och jag körde mjukost istället. Han äääälskar mjukost.
Jag satte honom. Sa stanna och gick tvärs över rummet.
"Kom" ropade jag glatt.
Gottfrid reser sej lite lojt. Kikar på alternativen. Och GÅR därefter emot mej.
Lite som "Jaja då, jag kommer. Jag ska bara kolla in lite här först, det är ju inte som du försvinner precis."

Nej, inte bäst i klassen.
Men han är ju underbar. Jag älskar honom precis som han är och mitt mammahjärta spricker nästan av stolthet för att han är så charmig. Så go och snäll.
Det är manana manana. Kommer jag inte idag så gör jag det imorgon.
Svårt å tro att det är samma jycke som nästan hinner ifatt rådjuren när han drar efter dom.

Det är så himla kul att gå hundkurs.
Alltid lär man sej något nytt eller får någon ny reflektion.
Det är skoj att göra något tillsammans med sin hund. Vi tävlar inte. Vi har bara roligt ihop.
Å det är så superhärligt med alla sköna människor man träffat under kursen.
Jag vet inte vad det beror på men just på Byrackabyrån verkar det bara söka sej sköna personligheter. För er som bor i närheten av Varberg rekommenderar jag det varmt!
Som man hinner lära känna... lite grann.
Som man kan skoja med, prata allvar med och vara hur opretentiös som helst med. 

Nu har jag en grabb som snarkar tungt. Det känns gött i magen.

Puss/ Asta

Tror du på bön?

 

Jag har inte med mej någon tro hemifrån. Inte på samma sätt som med politiken eller rättspatoset i alla fall.
Jag gick i kyrkans barntimma som liten och min mormor var delvis troende. Inte så att hon gick i kyrkan speciellt ofta men hon talade rätt mycket om "synd."
Jag minns att mamma bad "Gud som haver barnen kär" med oss ibland när vi skulle sova.
Så tja, lite grann har jag det kanske med mej ändå.

Jag har i vilket fall som helst alltid tänkt på Gud och funderat på tro så länge jag kan komma ihåg. Jag är konfirmerad men som för så många andra var det mest för att "alla andra gjorde det." Mina tankar kring tro kom nog något senare.

Å ena sidan vill jag tro.
Jag har upplevt "saker" som jag tolkat som en gudomlig närvaro.
Jag har varit ledsen, rent förtvivlad och mitt i mörkret känt hur någon "lyfter mej", lyfter bort det tunga ur bröstet, hur jag bara får en insikt planterad i bröstet att "du är trygg, allt kommer bli bra, jag är här med dej."
Låter det fånigt?
Jag HÖR att det låter fånigt, men jag har verkligen känt det, känt det rent konkret hur allt kan vända från bottenlösaste förtvivlan till en slags frid.
Det har hänt många gånger i mitt liv och alltid när allt varit som svårast.

Å andra sidan tar den förnuftiga delen över i mej ibland.
Varför skulle det finnas en Gud? Var är han i så fall i allt elände.
I krig och i tortyr. När unga kvinnor blir våldtagna. När små barn misshandlas.
Jag får... som så många innan mej... inte ihop bilden av en god OCH allsmäktig fader.

Likadant är det med tankar på döden.
Ibland är jag säker på en fortsättning. Har "känt" bevis för det med, hört så många vittnesmål som är trovärdiga.
Ibland är jag lika säker på motsatsen. Att vi alla ingår i det fullkomligt naturliga kretsloppet... vi föds, vi lever, vi dör. Precis som haren, granen, nyckelpigan och maskrosen.

När min vän Lena dog hamnade jag i krig med Gud.
Jag var så arg. Så ursinnigt förbannad över hur en tapper ung småbarnsmamma som hon kunde tillåtas dö.
Det var som om jag befann mej i en bitter skilsmässostrid efter hennes död.
Hur jag kände mej närmast hatisk. "Jävla skitgud, med en Gud som du behövs inget helvete."
Men ilskan läkte. Min högst ambivalenta tro fortsatte att komma och gå.

Det sägs att de flesta människor ber när de är tillräckligt rädda. Alldeles hur mkt ateister de varit innan så griper de det där sista halmstråt om räddning.
Jag gör nog det oxå.
Men jag ber framförallt när jag är riktigt förtvivlad eller riktigt tacksam.

Tror du? Ber du?
Varför eller varför inte?

Puss/ Asta

Bloggutmaning kring hundar. Dag 15. Det här tycker inte min hund om.

 

Vad Gottepojken inte tycker om.
Tja, jag skulle kanske knäppt av några kort idag när vi hade "spakväll", han var inte överdrivet förtjust.
Att duscha går an tycker han. Han är duktig och hoppar själv i badkaret.
Men han tycker inte det är mysigt att tvätta huvudet eller när vatten rinner ner i ansiktet på honom.
Att klippa klorna är något som han finner sej i men det syns på hela honom hur jooooobbigt det är.
Gottfrid har fina öron. Min förra tik Märta hade alltid mycket skit i öronen och vi fick köra öronrens på henne. Hon hatade det! Så fort jag tog ut en flaska ur badrumsskåpet sprang hon å gömde sej under ett bord. Vägrade lockas fram.

I övrigt är han en glad skit som gillar det mesta och som glatt hänger på överallt.
Fast när hans mamma åker till jobbet är livet inget kul alls. Då slokar han med huvudet när jag klär på mej ytterkläderna.

Dag 1 – Presentera mig själv

Dag 2 – Presentera min hund

Dag 3 – Berätta om din hunds ras

Dag 4 – Din första hund

Dag 5 – Andra husdjur i ditt liv

Dag 6 – Renrasig eller blandras?

Dag 7 – Hundsport

Dag 8 – Har du och din hund tävlat?

Dag 9 – Viktiga egenskaper när du väljer hund

Dag 10 – Ett roligt ögonblick med din hund

Dag 11 – Hur valde du kennel?

Dag 12 – En ras du skulle vilja ha

Dag 13 – En ras du inte vill ha

Dag 14 – Det här älskar min hund

Dag 15 – Det här tycker inte min hund om

Dag 16 – Visa en rolig bild på din hund

Dag 17 – Ditt favoritminne med din hund

Dag 18 – Tik eller hane?

Dag 19 – Varför har du hund?

Dag 20 – Ditt mål för 2014

Litteraturutmaning. Dag 20. Bästa romantiska bok

Jag börjar tröttna på den här utmaningen nu. Är den nån som läser? Nån som är nyfiken på resten av svaren?
Nåja, har jag börjat får jag väl avsluta.

Den bästa romantiska bok jag läst.
Jag kan inte komma på titeln på en enda. Har tittat i min bokhylla men finner ingen.
Den bästa romantiska boken? Hmmm.
Kanske dags för en sådan i Bloggdalas bokcirkel? Jane Austin eller liknande?
Självklart har jag läst. Tonvis av Harliquinromaner när jag var yngre.
Jag minns vagt nån bok jag läste för ett gäng år sedan om två gamlingar som blev kära.
En änka som blev förälskad i sin svärsons pappa tror jag det var. Den var bra men vad den hette minns jag inte.
Sen har jag läst många bra böcker som har romantiska ingredienser. Alla Marian Keyes böcker tex. En av Douglas Kennedys böcker "Den andra kvinnan" hade en vacker kärlekshistoria även om den inte går som "romantisk litteratur."
"En sorts kärlek" har jag redan nämnt tidigare i utmaningen.
Nej. Jag kommer faktiskt inte på någon.
Vilken är den bästa romantiska bok du läst?

Dag 01 – Bästa boken du läste förra året
Dag 02 – En bok som du har läst mer än tre gånger
Dag 03 – Din favoritserie
Dag 04 – Favoritbok i din favoritserie
Dag 05 – En bok som gör dig glad
Dag 06 – En bok som gör dig ledsen
Dag 07 – Den mest underskattade boken
Dag 08 – Den mest överskattade boken
Dag 09 – En bok som du inte trodde att du skulle gilla men som du älskade
Dag 10 – Favoritklassiker
Dag 11 – En bok som du hatade
Dag 12 – En bok som du brukade älska
Dag 13 – Din favoritförfattare
Dag 14 – Favoritbok av din favoritförfattare
Dag 15 – Favoritkaraktär: manlig
Dag 16 – Favoritkaraktär: kvinnlig
Dag 17 – Favoritcitat från din favoritbok
Dag 18 – En bok som gjorde dig besviken
Dag 19 – En favoritbok som blev film
Dag 20 – Den bästa romantiska boken
Dag 21 – Favoritbok från din barndom
Dag 22 – Den bästa boken du äger
Dag 23 – En bok som du har velat läsa en längre tid
Dag 24 – En bok som du önskar att flera hade läst
Dag 25 – En karaktär som du kan relatera dig själv till
Dag 26 – En bok som ändrade din åsikt om något
Dag 27 – Det konstigaste/mest överraskande handlingen/slutet
Dag 28 – Favorittitel
Dag 29 – En bok som alla hatade men som du älskade
Dag 30 – Din favoritbok – always

Att örfila ett barn

 

Får man slå ett barn? Tappa fattningen och utdela en örfil?
Den frågan ställde jag på min facebooksida igår.
Här är en del av svaren jag fick. De allra flesta svarade blankt nej.
 
"Igår var vi på badhuset. I omklädningsrummet stöd en arg mamma o höll sin 7-8 åring hårt i armen. "Du ska lyda! Hör du det! Nu åker vi hem! Och det är ditt fel, för du är olydig!" Jag fick ont i magen. Så vill jag inte prata till min dotter. Och aldrig ta i armen. Aldrig slå! Aldrig hota med att slå! För jag skulle aldrig göra så mot ngn annan. Så varför mot mitt barn?! Som är helt beroende av mig. Som alltid är i underläge. Nej. Aldrig!"

 "En örfil kanske är att ta i, men jag tycker absolut att man kan "ta tag" i barnet, OM det är befogat."

 "Absolut inte!!!!! misshandel."

Jag tycker att det är självklart att barn inte ska få stryk.
Både barn och djur är i beroendeställning till oss vuxna, vi är förståndigare och skall veta bättre och därför är varje fysiskt övergrepp ett misslyckande. 

Den första kommentaren berör mej så djupt.
Jag läser den och jag kan känna med det där barnet. Fingrarna som håller hårt i den lilla armen, mammas arga röst, besvikelsen.
Men jag kan... faktiskt... oxå känna med mamman. De flesta av oss föräldrar har varit där. Jag har verkligen varit där!
Jag kan ännu känna tröttheten, frustrationen över ungen som inte lyssnar, som bara bråkar. Irritationen över att ha åkt till badhuset. "För barnens skull", för att "göra nåt för ungarna" och så blir det så där... så där fel!
Trots att det är många år sedan jag var småbarnsförälder så minns jag flera sådana där situationer. Ilska och dåligt samvete i en brutal krock. 

I mitt inlägg vill jag inte försvara barnmisshandel. Jag hoppas inte ni läser det så :)
Mina barn är vuxna och jag känner inte längre nån skuld över det jag inte förmådde så det är inget försvarstal.
Jag vill mer... nyansera.
Jag tror det är väldigt vanligt att som mamman i badhuset göra precis så.
Låta ilskan rinna över. Tappa tålamodet. Ta ett hårt tag i en arm och säga något som man kanske inte står för.
Man ska inte göra så. Man gör förmodligen inte så mot andra vuxna som irriterar en.
Men likväl händer det de flesta föräldrar. Även om det är svårt att tro när man är inför eller i början av sitt föräldraskap och inte kan förstå hur denna lilla ljuvliga människa någonsin skulle kunna framkalla andra känslor än kärlek och lycka.
Mammor är oxå människor. Vi tappar tålamodet som alla andra.

Jag håller med kommentaren om att "ta tag i."
Nej, jag "tar inte tag i" andra vuxna människor av två anledningar.
Dels är de inte under mitt ansvar att uppfostra. Dels kan jag kommunicera gränser på andra sätt med vuxna människor. Jag sätter definitivt i foten mot andra vuxna människor. Hårdare än vad jag någonsin gjort mot mina barn.
I större konflikter handlar det om att "sluta älska." Om att "inte vilja veta av mer."
Det har aldrig mina barn fått känna av.
I Sverige har vi sedan länge en lag mot barnaga. Det är bra.
När lagen kom var de flesta vuxna/ föräldrar tveksamma men numera råder det stor konsensus kring att barn slår man inte.
I Sverige har pendeln gått för långt åt andra hållet tycker jag.
Här är vi skitskraja för att sätta gränser för våra barn.
Jag ser hela tiden ungar som far ut och agerar vårdslöst både mot andra barn och mot vuxna. Det är knappast ungens fel.
Vi föräldrar har inte bara den viktiga uppgiften att älska våra barn. Vi har i lika hög utsträckning en uppgift att förbereda dem för livet och lära dem rätt å fel.
En förälder måste bestämma. En fyraåring måste lyssna. För hen vet sämre. Punkt!
Ett barn skall inte vara rädd för sin förälder men den måste, precis som en hund, veta vem som bestämmer och att det finns gränser i härligheten. 

Jag minns ett föredrag jag var på. "Kulturmöten och kulturkrockar."
Jag har tjatat om det förut. Kvinnan som höll föreläsningen hade stor erfarenhet av andra kulturer. Hade varit chef för migrationsverket, hade levt långa perioder i Iran men oxå bland indianer.
Hon talade bla om vår olika syn på bestraffning.
På hur chockad en svensk kunde bli när hen såg en mamma från en annan kultur snabbt och bestämt örfila sitt barn för att därefter ta upp det i sin famn å trösta.
Jag skulle själv reagera!
Så berättade hon om sin sydeuropeiska väninna som kommenterat svensk uppfostran.
Den svenska modellen går ut på uteslutande. Att skilja det bråkiga barnet från flocken.
"Gå in på ditt rum och stanna där. Du är inte välkommen här när du uppför dej på det viset."
Vilket är värst? Sett ur ett barns perspektiv? Ja, det kan man fundera på. Jag har inget svar. 

Jag tycker vi ska fortsätta hålla hög svansföring mot att utöva något som helst våld mot barn. Det ÄR ett misslyckande.
Men jag tycker också att barn skall uppfostras och att det inte är så jäkla konstigt att man under ett föräldraliv... 18-20 år... tappar konceptet emellanåt som mamma. 

Har du brustit? Hur tänker du? Diskutera mer än gärna. 

Puss/ Asta

Australien

Alltså det är verkligen så här! Dels är det vanligare att folk använder droger än att dom INTE gör det - ecstasy tas som halstabletter och man är helt klart en outsider om man inte tar droger. Det tas mer droger än vad det dricks alkohol ute på klubbarna, det som lockar är ju att man kan partaja hela natten och ändå köra hem och att man tydligen slipper bakfylla! Gräs röks många gånger helt öppet fast det är olagligt och fyllekörningen ska vi inte tala om. Man får ju köra med 0,5 i blodet här och jag vet ingen mer än jag som vägrar köra när dom druckit! Det generella är här att 'man kan dricka 2 öl första timmen och sen 1 öl per timme efter det så kan man köra' - helt galet! Om jag drack 10 öl på 9 timmar skulle jag väl aldrig sätta mig i en bil och köra! Men det gör man här! Min man kör hem om vi är ute och äter och han tar en öl till maten, men dricker han mer än 1 öl förbjuder jag honom att köra - allra helst om vi har barn i bilen!
För en svensk småstadstjej som mig - som ALDRIG blivit erbjuden droger i Sverige är ju kulturen här helt galen! Att man dessutom klår sina ungar helt öppet och fortfarande tycker att kvinnan ska stå vid spisen och alltid tillfredsställa sin man visar ju hur bakåtsträvande det här landet är! Och sen de religiösa skolorna där ens förhållande till Gud är det viktigaste delen av skolrapporten och där naturvetenskap och annan religion inte lärs ut - inte konstigt man vill flytta hem! ;-)

Jag måste erkänna att jag har väldigt tålig koll på Australien.
Jag blev förälder innan jag var vuxen. Jag har aldrig drömt om att vara au pair eller leva backpackersliv.
För mej är Australien "landet långt där borta" där kängurun, delfiner, hajar och giftiga spindlar bor. Landet där det alltid är varmt. Var det där Törnfåglarna utspelade sej eller var det på Nya Zeeland?

Kommentaren ovan är från min cybervän Nina som bor i Australien sedan ett gäng år, gift med en man från de trakterna.
När jag läser den så slår mej tanken att författaren kanske inte alls har en djupare mening eller ett större syfte med sin provokativa text?
Det är kanske därför jag inte riktigt kan uppröras över det örfilade barnet utan reagerar hårdare och mer på allt som inte utmålas som något problem.
Drogandet, fyllekörningarna, kvinnosynen, rasismen.
Min reaktion är fortfarande intressant, men då ur ett kulturellt perspektiv och inte ur något stilistiskt grepp från författaren om ni förstår hur jag menar?

Nina. Om du vill vore det väldigt intressant med med ett gästinlägg här hos mej.
Skulle du vara intresserad av det?

Puss/ Asta

Hora vs madonna

Vi har i Bloggdalas bokcirkel läst "Örfilen" av Christos Tsiolkas.
Läs gärna recensionen nedan (eller här) först.

I romanen är det kapitelvis olika karaktärer, manliga och kvinnliga, som kommer till tals. Oavsett vilken berättarrösten är så är ett återkommande tema synen på kvinnan i någon form av hora v/s madonna beskrivning.
Hustrurna och mödrarna beskrivs väsentligen som madonnor.
Smarta, finlemmade, vackra, fulla av integritet och vänlighet.
Älskarinnorna beskrivs som okomplicerade, lustfyllda, sexuella och utnyttjbara. Ofta av lägre klass.
En god kvinna tar hand om man, barn och hem. Henne älskar man med.
En god älskarinna är inte lika noga med ytligt tjafs, hon finns där... redo att erövras och slängas bort. Henne knullar man.
Och kvinnorna. Ja de vill självklart höra till madonnakategorin. Men ibland pockar ju den där lusten på, det fula och det själviska.

Ja! Boken är provokativt skriven. Kanske även skriven och påverkad av andra referensramar än mina egna. Jag läser boken som svenska. Uppvuxen i ett av världens mest jämställda och minst rasistiska länder.
Men ändå... jag tycker mej känna igen det där. Horan-madonnan. Även i Sverige finns den synen, bland män men tyvärr även bland oss kvinnor.

I världens mest jämställda land. Med moderniteter våra mor-och farföräldrar aldrig kunde drömma om. Bland spabadrum och restaurangkök, inbyggda verandor och diverse teknik för att underlätta vår vardag har kvinnor kanske fler roller... mer arbete... att leva upp till än någonsin.
Vi skall vara självständiga. Arbeta heltid. Gärna göra karriär.
Samtidigt visar alla studier att kvinnor fortfarande har det övervägande ansvaret för hemmet och för barnen. Det skall städas, handlas, lagas mat, tvättas, läsas läxor.
Därtill skall vi hålla oss i form, se evigt unga ut, läsa böcker, följa med i debatterna och gärna ha någon spännande hobby.
En del av oss har gamla föräldrar som ska ses till. Vi har kanske barnbarn.
Vi vill så desperat jävla gärna fixa det där pusslet. Så vi kan pusta ut.
Så vi kan vara "goda kvinnor."

Billiga kvinnor. Vad är det?
Ja, oavsett om vi anser oss prata och tänka om kvinnor på det viset så vet vi vad som menas, inte sant?
De är oansvariga. De ser bra ut på ett lite vulgärt sätt. Kanske har de plasttuttar. Fejknaglar. Kanske är de bara liiite för sminkade och liiite för u-ringade.
Ler liiite för mycket eller har gått i säng med liiite för många män.
Det är såna kvinnor som män väljer bort när det kommer till seriösa förhållanden.
Det är så de absolut inte vill att deras fru skall se ut eller uppföra sej. Men i övrigt tittar de gärna, skrockar över i flock och råkar... kanske trilla i säng med.
Även min man säger saker som "Ligga med för en kväll ja. Men sen?!"
Och även om jag kanske... kanske, kanske, kanske... har lite av detta i mej omedvetet så väcks en ljungande vrede inom mej av den synen på kvinnan.
Ändå är det så vanligt förekommande. Även här. I lilla Sverige.
Män som är gifta med prydliga, fina kvinnor som de säkert älskar men som ändå inte kan låta bli att fascineras av det där flirtiga, frispråkiga, sexiga. Kanske till och med tycka om henne. Men bli seriös med henne?! Aldrig i livet.

Jag tror jag utstrålar det där.
I valet av horan eller madonnan är jag horan.
Alla män som visar mej någon form av intresse... ja, som raggar på mej... är gifta.
Jag tror aldrig det har hänt att en lös å ledig man visat mej någon form av intresse.
Ibland gör det att jag tänker att jag får hålla hårt i maken för annars är det vad som återstår på köttmarknaden. Å jag tror jag hade tröttnat rätt snabbt på älskarinnerollen. Jag är kanske leende å u-ringad men att gömma mej i periferin är inte min grej i längden.
Nu är jag ju inte ute efter nån ny karl. Lik väl kan insikten få mej att bli ledsen.
Verkar jag inte smart nog? Pålitlig nog?
I nästa stund kan jag tänka "well, fuck it." Jag är gift. Skulle jag skilja mej skulle jag klara mej utmärkt utan en karl. Jag är faktiskt inte ens säker på att jag skulle vilja ha någon. Jag har en Lillebror. En hund. En son. Å en dildo. Jag hade klarat mej rätt långt på det.

Men visst är det märkligt att den här uppdelningen av kvinnor fortfarande görs i ett av världens mest jämställda länder. Av kvinnor och av män. 2014.
Vi gör inte den sexuella uppdelningen av män. Varken här eller i Australien där "Örfilen" utspelar sej.
Sexuellt aktiva män anses virila. Anses utstråla självförtroende.
En man förväntas visa vad han vill, ta initiativ. Han kan vra hur glad å framåt som han vill.
Ingen kvinna jag känner har talat om "slampa" när det kommer till män som legat med fler än 10 kvinnor i sitt liv.
Till och med inom vårt rättsväsende finns dessa föreställningar om hora v/s madonna där våldtagna kvinnor ställs till svars kring sitt sexliv, sina alkoholvanor, sin klädsel.
Allt för att avgöra vilken kategori de tillhör.

Jag tycker det är läskigt.

Puss/ Asta

Bloggdalas bokcirkel. Asta recenserar: "Örfilen" av Christos Tsiolkas

 

Bloggdalas bokcirkel har denna gång, efter mitt val, läst "Örfilen" av Christos Tsiolkas.

En solig eftermiddag håller paret Hector och Aisha grillfest för släkt och vänner.
Där är en myllrande folksamling av människor i alla åldrar.
Två av barnen hamnar i en konflikt och när den ena lilla pojken vägrar att lyssna på förmaningar ger en av gästerna honom en örfil.
Örfilen delar umgängeskretsen i två läger, de som tyckte den var en bagatell och de som ansåg den vara ett grovt övergrepp.
När pojkens föräldrar bestämmer sej för att göra rättssak av det hela fördjupas konflikten och vänskap och släktband utsätts för lojalitetsprov. 

Ovanstående är i en förkortad version vad som står på bokens baksida.
Jag tyckte den lät spännande.
Jag fann det även spännande att boken fått så splittrade recensioner.
Mestadels hyllande men även tveksamma och en del rent sågande.

Christos Tsiolkas är bosatt i Melbourne.
Han har skrivit fyra romaner varav "Örfilen" är den första som översatts till svenska.
Romanen har även filmats och sänts som tv-serie på Svt.
Boken belönades med Commonwealth Prize 2009 och nominerades till Booker-priset 2010.
Jag gissar att författaren, likt grundfamiljen i romanen, härstammar från Grekland.

Oj.
Då är det dags att tycka till då.
Inte helt enkelt, det här är en tjock roman med många ingredienser och som väcker många känslor.
Den är skriven i kapitelform där olika personer får sitt eget utrymme för att sedan lämnas och bara delvis återupptas och för att förstås i de kommande kapitlen.
Samtliga karaktärer i boken bär på sina kors och sår, sin smärta och sina förbannelser.
Det är en samling trasiga människor.

Själv upprördes jag inte framför allt utav bokens kärna... örfilen... utan mer av den rasism, sexism, kvinnoförakt som både de kvinnliga och manliga karaktärerna delade.
Jag kände motstånd mot allt knarkande de så lättvindigt ägnade sej åt.
En joint här, lite speed där. Amfetamin, nåt lugnande.
Acceptansen för droger som ingen verkade reagera över alls.
Inte ens på familjedagar eller när skötsamma ungdomar skulle ut och ha lite skoj.
JAG förmanar min make och mina vuxna barn mer kring alkohol än vad de gjorde kring tunga droger.
Att vara hög verkade vara ett normaltillstånd.
Jag upprördes och värjde mej också mot det grova sexuella språket där det i parti och minut skrevs om fittor och stenhårda kukar.
Om någon/ några av karaktärerna haft detta språk men det gällde samtliga och det kändes som lite too much.

Männen framställdes framförallt som kåtbockar och mansgrisar.
De delade in kvinnor enligt den klassiska hora-madonna mallen.
De suktade efter unga kroppar. Tog för sej så fort de kom åt. Hade vackra ärbara fruar och sedan älskarinnor där de kunde ta för sej, knulla, utan finess eller hänsyn.
Kvinnorna var framförallt mödrar. Eller icke-mödrar.
Både männen och kvinnorna delade upp kvinnor i "slampor" och "inte slampor."
Men även de "fina fruarna" söp hämningslöst. Kunde ta bilen därefter med barn med sej utan att det på nåt vis utmålades som märkligt eller fel.

Jag funderade mycket på vad författarens mening var med sina karaktärer och deras beteende. Jag funderade även hur "svenskt" jag läste boken.
Om en australiensare skulle reagera lika mycket på knarkandet, kvinnosynen, att supa ihop med barn, den påtagliga rasismen osv.

Själva grundkonflikten... örfilen... tog inte så stor plats som jag trodde att den skulle göra.
Den skapade ffa en konflikt för Aisha, den indiska kvinnan som lever ihop med Hector. Aisha är ungdomsvän till det slagna barnets mamma. Aishas man Hector kusin med örfilsutdelaren Harry. Hector och Harry är greker, familjen är helig.
Så vad väljer man... sin vän eller sin familj? Vems sida ställer man sej på?

Nu till det svåraste. Recensionen.
Var boken bra?
Helt klart, ja!
Jag fastnade hårt även om läsningen och allt jag nämnt här inom mej hela tiden skavde. Även om boken hela tiden framkallade en del olust.
Den hade något stort och viktigt att förmedla som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som fanns där och som gjorde mej nyfiken på att läsa nästa karaktär.
Men om man läser ut 512 sidor enkelt och om tankarna hela tiden återvänder till berättelsen även när man inte läser... då är den absolut bra.
Språket är inget märkvärdigt. Översättningen känns då och då tveksam.
Men författaren lyckas hålla liv i hela boken och göra alla kapitel, alla karaktärer, intressanta (en del avskyvärda, men intressanta.)
Flera av personerna och deras berättelser har tillräckligt med stoft för att kunna bli egna romaner. Nya berättelser.
Boken får en stark 4:a i betyg.

Jag tycker här finns många spännande ämnen att diskutera för oss i Bloggdala.
Hoppas på detta och ser mer än vanligt fram emot era recensioner för det HÄR är verkligen en bok man kan tycka olika om.

Puss/ Asta 

Nästa gång är det Sammelsurium som väljer bok och datum för recension.

Bloggutmaning kring hundar. Dag 14. Vad min hund älskar att göra

Vad min hund älskar att göra...

Springa omkring som om han vore galen...



Gosa med sin mamma



Bada. I allt som är blött.

 

Spana efter rådjur. Å gärna jag dem med.




Dag 1 – Presentera mig själv

Dag 2 – Presentera min hund

Dag 3 – Berätta om din hunds ras

Dag 4 – Din första hund

Dag 5 – Andra husdjur i ditt liv

Dag 6 – Renrasig eller blandras?

Dag 7 – Hundsport

Dag 8 – Har du och din hund tävlat?

Dag 9 – Viktiga egenskaper när du väljer hund

Dag 10 – Ett roligt ögonblick med din hund

Dag 11 – Hur valde du kennel?

Dag 12 – En ras du skulle vilja ha

Dag 13 – En ras du inte vill ha

Dag 14 – Det här älskar min hund

Dag 15 – Det här tycker inte min hund om

Dag 16 – Visa en rolig bild på din hund

Dag 17 – Ditt favoritminne med din hund

Dag 18 – Tik eller hane?

Dag 19 – Varför har du hund?

Dag 20 – Ditt mål för 2014

Satan i gatan

Satan i gatan så söt han är. Mina damer (å bögar), jag ger er...
Jared Leto.

Puss/ Asta

Litteraturutmaning. En favoritbok som blev film.

 

En favoritbok som blev film.
Två favoritböcker har blivit film utan att jag har sett dem. Den ena är lite svår att ha sett för den är inte klar ännu.
"Boktjuven" som är klar, nån som sett den? Och "Bröderna Lejonhjärta" som har premiär på juldagen- 14.
Ser med bävan fram emot dem. Måtte de inte förstört dem.

Oftast är ju böckerna väldigt mycket bättre än vad filmerna blir. Men det finns undantag. "Hypnotisören" och "Stekta gröna tomater" är ex där jag gillat filmen mer än boken.

Å tänk!!! om de kunde göra om "Utvandrarna" med modern teknik?
Det vore ju fantastiskt!

Dag 01 – Bästa boken du läste förra året
Dag 02 – En bok som du har läst mer än tre gånger
Dag 03 – Din favoritserie
Dag 04 – Favoritbok i din favoritserie
Dag 05 – En bok som gör dig glad
Dag 06 – En bok som gör dig ledsen
Dag 07 – Den mest underskattade boken
Dag 08 – Den mest överskattade boken
Dag 09 – En bok som du inte trodde att du skulle gilla men som du älskade
Dag 10 – Favoritklassiker
Dag 11 – En bok som du hatade
Dag 12 – En bok som du brukade älska
Dag 13 – Din favoritförfattare
Dag 14 – Favoritbok av din favoritförfattare
Dag 15 – Favoritkaraktär: manlig
Dag 16 – Favoritkaraktär: kvinnlig
Dag 17 – Favoritcitat från din favoritbok
Dag 18 – En bok som gjorde dig besviken
Dag 19 – En favoritbok som blev film
Dag 20 – Den bästa romantiska boken
Dag 21 – Favoritbok från din barndom
Dag 22 – Den bästa boken du äger
Dag 23 – En bok som du har velat läsa en längre tid
Dag 24 – En bok som du önskar att flera hade läst
Dag 25 – En karaktär som du kan relatera dig själv till
Dag 26 – En bok som ändrade din åsikt om något
Dag 27 – Det konstigaste/mest överraskande handlingen/slutet
Dag 28 – Favorittitel
Dag 29 – En bok som alla hatade men som du älskade
Dag 30 – Din favoritbok – always

Asta recenserar på egen hand. "Och bergen svarade" av Khaled Hosseini

Khaled Hosseini. Känd för sina tidigare romanframgångar "Flyga drake" och "Tusen strålande solar" i en ny roman. "Och bergen svarade."
Denna gången om syskonen Abdullah och Pari i den fattiga staden Shadbagh som skils åt då deras pappa säljer Pari till ett rikt par för att ha råd att försörja familjen.
När banden bryts mellan de tajta syskonen skapas en saknad som förföljer dem i många år.

Jag var en smula ofokuserad när jag läste denna bok. Lämnade den långa stunder för att läsa andra mer brådskande böcker som bokcirkelns. Där med tappade jag emellanåt lite fart, fick backa tillbaka och läsa om något kapitel här och var.
Ändå kan jag säga att jag älskade den!
Det är nåt med Hosseinis språk. Nåt som är så enkelt men ändå så vackert.
Så melodiöst.
Han har, för att vara medelålders man och därtill uppvuxen i ett så patriarkaliskt land som Afghanistan en otrolig förmåga att skildra flickor och kvinnor.
Deras tankar, känslor, behov, styrkor och tillkortakommanden.
Det har jag reflekterat över i alla hans böcker.

Historien om Abdullah och Pari är vackert berättad och man får som läsare pusselbitar från olika håll. Olika berättarröster. Den är vemodig, sorglig och kärleksfull och som alltid i Husseinis romaner slås man av vilket oerhört starkt och hårt prövat det afghanska folket är.

Det är en fantastiskt vacker roman. En historia du måste läsa.

Puss/ Asta

Fast kan man inte göra tvärtom?

 

Unga tjejer dricker allt mer alkohol. Unga tjejer ägnar sej åt dumheter som förr hört till killarnas arena. Som att slåss på stan.
Det är ett tecken på jämlikhet, att flickor gör sånt som förut bara killar stått för.
Jag läser feministiska bloggar där kvinnor upplever att män tar allt fysiskt utrymme. Sitter bredbent på bussen, går rakt in i kvinnor på trottoarer osv.
Jag har aldrig tänkt på det där, men jag ska spana efter fenomenet nu och se om jag håller med.
Ingen karl har gått in i mej på gatan, betor det på att jag vikt undan?
Jag vet inte, men jag ska tänka på det fortsättningsvis.
Det uppmanas till revolution, nu jävlar ska vi brudar ta plats på tussar och tunnelbanor, sitta riktigt bredbent och arrogant bakåtlutade. Nu ska vi inte väja en millimeter i möten på trottoarer. I feministiska bloggar kan man även läsa hur mammorna tänker uppfostra sina barn till att fysiskt sätta gränser, med våld om så krävs. Sina flickor till att vara högljudda osv.

Jag tänker...
Vad är det för fel på "kvinnliga egenskaper", på det mjuka?
Varför är det sämre och varför innebär... alltid... jämställdhet att vi ska bli mer som männen. Ta efter mäns dåliga egenskaper.
Är ett maximalt jämlikt samhälle en plats där alla sitter bredbent, kliar sej i skrevet, halsar en öl å rapar högt?
Ja jag raljerar lite nu men det låter ju nästan så i debatterna.
Jag föreslår att vi istället för att lära våra flickor bli tuffa och kräva plats lär våra pojkar att visa hänsyn. Jag föreslår att alla vi som uppfostrar barn... föräldrar, mor-och farföräldrar, förskolor och lärare m.fl... premierar hänsyn, empati och delaktighet.

Jag vill inte sitta som en karl på krogen eller bussen.
Jag skulle som småbarnsmamma med en karriär inte vilja delta i "männens värld" och arbeta 16 timmar om dagen å bara se mina barn när det sover.
Det är dags att ändra samhället åt andra hållet.
Göra det möjligt att kombinera ett yrkesliv med ett familjeliv.
Sluta att lära våra döttrar att de måste vara tydliga med sitt nej och istället lära pojkar att vänta på ett ja.
Pojkar och män kan ta efter oss istället!
Sköta sin hygien. Visa hänsyn. Ta sitt föräldraansvar eller vad än det må vara.

Puss/ Asta

Vi kvinnor blir kvar i baksätet o det är inte bara männens fel

 

En av de bloggarna jag följer är Vimmelmamman. Hon blev som mest följd, peppad och omskriven under tiden som hon var sjuk i cancer. Jag började dock följa henne efter den resan. Hon jobbar på Se & Hör. Har en vansinnigt tjusig man och en söt son.
Hennes blogg är en härlig blandning av allvar, glamour och vardag.
Här om dagen skrev hon ett blogginlägg med bilder som beskrev morgonen och dess ritualer hemma hos dem... och kommentarerna lät inte vänta på sej.
Lotta duschade nämligen inte!!! Hon vaskade bara av sej hör å häpna!
Det var sååå ohygieniskt för i även en renbäddad säng fanns hudavlagringar och jag vet inte vad. Nej usch för detta sunk som möjligen... bara möjligen... hörde till vår föräldrageneration.
Vuxna människor som på allvar blir så till sej att de måste beordra en annan vuxen människa att morgonduscha.
Dessutom la Lotta ut en bild på sina ben när hon satt å kissade. Man såg lite knän.
Det var väldigt vulgärt. Någon kunde inte låta bli att påpeka att det var mer bar hud nu sedan hon gått ner i vikt och någon annan "bekymrade" sej över att Lotta sprutade in så mkt botox å skit att hon började se riktigt plastig ut.

På facebook har både Apan satt i granen och Lady Dahmer publicerat en länk om att vara tjock och hur stigmatiserande det är då alla ska komma med "goda råd" och annat.
Fullt av medhållande kommentarer. Men när en tjej, väldigt respektfullt, betonar att det kan vara tufft att vara mager oxå. Att alltid bli tilltalad "Ät nu flicka lilla", få frågor om ätstörningar, få höra att riktiga kvinnor har kurvor osv då nöjer sej inte "tjockmobben" med att negligera utan då skall hon förminskas, få höra att det är inget riktigt problem å nu är hon som "vita kränkta män som alltid ska påpeka att det kan vara synd om män... oxå."

Alltså ärligt talat. Inget Feministiskt initiativ i världen kan rädda oss så länge kvinnor är så där mot varandra.
Det är bara några få exempel men jag möter liknande fenomen i princip varje dag på min arbetsplats och ute i sociala medier.

Varför kan vi inte glädja oss åt varandras?
Åt varandras framgångar. Om någon, som Lotta, lyckas gå ner i vikt, får ett bra jobb, väljer sin egen väg.
När jag började springa tex fick jag en massa "välmenta" kommentarer om att det var bättre att gå, att jag skulle akta mej, höll jag på att bli träningsmanisk osv.
I stället för bara "fan, vad bra du är."
Varför måste alla vara på ett sätt? Även inom feminismen är det så.
Det är inte fint att vara på det ena eller andra sättet.
Vi kvinnor kommer alltid åka i baksätet så länge vi sticker varann i ryggen för att vi avviker inom gruppen. Så länge all möjlig framgång bemöts med kritik.

Puss/ Asta

Bloggutmaning kring hundar. Dag 13. En ras jag inte vill ha.

 

Vilken ras vill jag inte ha.
Ja det finns så klart ännu fler än raserna jag faktiskt kan tänka mej.
En mängd raser går bort utifrån mentalitet, användningsområden och utseende.

Rent utseendemässigt har jag svårt för "söta" hundar. Jag ska inte trampa någon på tårna här nu så jag ger inga exempel men det är ingen hemlighet att min svaghet ligger hos dogue hundarna å hos "skägghundarna." Jag tycker om stora hundar, vaktkapabla hundar som jag kan gå ut å gå med sent om kvällen och känna mej trygg med.

Sen finns det oerhört vackra hundar som går bort för att jag inte skulle ha möjlighet, tid, intresse att ta hand om dem.
Alaskan Malamut tex. Få hundar är väl så vackra. Eller en kraftfull Akita inu.
Afghanhunden är ju tokläcker. Men jag hade aldrig fixat pälsen och förmodligen inte kynnet heller.

Det är tur det finns att välja på och tur att det finna en (eller många) raser som passar var å en.

Dag 1 – Presentera mig själv

Dag 2 – Presentera min hund

Dag 3 – Berätta om din hunds ras

Dag 4 – Din första hund

Dag 5 – Andra husdjur i ditt liv

Dag 6 – Renrasig eller blandras?

Dag 7 – Hundsport

Dag 8 – Har du och din hund tävlat?

Dag 9 – Viktiga egenskaper när du väljer hund

Dag 10 – Ett roligt ögonblick med din hund

Dag 11 – Hur valde du kennel?

Dag 12 – En ras du skulle vilja ha

Dag 13 – En ras du inte vill ha

Dag 14 – Det här älskar min hund

Dag 15 – Det här tycker inte min hund om

Dag 16 – Visa en rolig bild på din hund

Dag 17 – Ditt favoritminne med din hund

Dag 18 – Tik eller hane?

Dag 19 – Varför har du hund?

Dag 20 – Ditt mål för 2014

Snart skall hallänningarna kunna läsa sin journal på nätet

 

Inom kort kommer hallänningarna kunna läsa sin sjukvårdsjournal på nätet via något som kommer heta "Min hälsa."
Patienter har via författningarna rätt till att vara delaktig i sin egen vård och i att kunna föreslå/ tacka nej till behandlingar.
Sett ur det perspektivet så kan man tycka att det är en strålande idé att du där hemma enkelt kan logga in för att läsa vad läkare och sjuksköterskor skrivit kring ditt eller din anhörigas vårdtillfälle.

Jag anser självklart att patienter skall vara delaktig i sin vård!
Provsvar och röntgensvar är i första hand patientens.
Självklart.
Men jag ser också en mängd problem, svårigheter och etiska dilemman med direkt tillgång till sin journal. Att så att säga kunna läsa den i realtid.
Jag befarar även en massa merjobb för i synnerhet oss sjuksköterskor när patienten/ anhöriga har tillgång till omfattande information de kanske inte förstår eller kan tolka.
Ett bättre alternativ hade enligt mej varit att patienten vid utskrivning fick ut sin journal och att en läkare vid utskrivningstillfället gick igenom denna med patienten.

En stor del av patienterna inkommer för utredningar.
I dessa utredningar vanligen ingår en mängd prover och undersökningar.
Inför undersökningar skriver läkaren i remissen vad de letar efter.
Enkelt uttryckt vill man utesluta det allvarligaste först.
Läkaren kan därför skriva tex med frågeställningen: Malignitet?
Hens frågeställning kan gälla allvarliga sjukdomar.
Misstankar som förhoppningsvis inte infrias och där det är fullkomligt onödigt att patienten och dess anhöriga oroas i onödan.

Redan nu är det så i och med internet och google att patienter söker på symtom, läkemedel, biverkningar, alternativa behandlingar osv.
Det är på både gott och ont.
Jag googlar själv inom områden där jag inte är insatt, tex när mina djur blir sjuka, det kan ge mej information, men det kan oxå skapa onödig oro eller orealistiska förväntningar.
Patienter har en tex en förkärlek till att googla biverkningar på de läkemedel som sätts in. I stort sätt alla läkemedel har biverkningar. Även den ofarligaste Alvedon kan ge allvarliga biverkningar om den överdoseras.
Detta är en "kunskap" som sällan gagnar patienten att veta/ oroa sej för.
Flertalet biverkningar är ovanliga, väldigt många lägger sej efter en tids användning, förväntar du dej symtom är det betydligt lättare att få dem. Dessutom är det kanske så att biverkningarna i sej är betydligt mindre farliga än att låta bli att ta läkemedlet.
Ett ex på detta är att varje gång kvällstidningarna skriver om risken för blodproppar för unga tjejer som äter p-piller så resulterar det i ökat antal aborter.
Risken för blodpropp i samband med graviditet eller abort är betydligt högre än för den friska tjej som äter p-piller.

Det kommer finnas oändligt med text i en journal som en lekman inte begriper och som kommer att skapa oro.
Vem skall ta hand om det?
Ja, en gissning nära till hands är att tro att patienten/ den anhöriga ringer till avdelningen. Å vem får svara då? Jo jag som sjuksköterska.

Vi personal har blivit uppmanade av våra chefer att i och med "Min hälsa" tänka extra noga på vad och hur vi dokumenterar.
Men min uppgift kan ju omöjligt vara att anpassa min dokumentation utefter en patients läsande öga. Min uppgift är så klart att dokumentera det som är relevant för vården.

Så nja, jag är skeptiskt som Dr Dängrot sa. Syftet är gott. Resultatet, det får vi se.

Puss/ Asta

Allmänhetens syn på sjuksköterskan och sjukvårdens hierarkier

Jag fick en kommentar på facebook ang en bild jag lagt upp kring den orimliga skillnaden i vad en undersköterska kontra en vd tjänar.
Kommentaren handlade som synes om något annat.
Det ev förnedrande i att kallas undersköterska och vad en sjuksköterska eg är.
Varsågoda å läs:

• Anhörig:  Vilken gammal förlegad titel "undersköterska" en kvarleva från 1800talet eller. De sköter ju om de sjuka och borde heta sjukskötare, könsneutralt och bra. Dagens "sjuksyrror" kunde då heta Läkarassistent,med tanke på deras arbetsuppgifter.

  för 19 timmar sedan · Gilla
• 

  Anhörig:  Också det könsneutralt!

  för 19 timmar sedan · Gilla
• 

  Asta:  Vi är inga läkarassistenter. Vi har en egen profession å är inga hjälpredor till doktorn. Det där är en vanlig föreställning bland allmänheten och det är kanske inte så konstigt. Jag känner inte till hierarkier och uppgifter inom branscher som inte är bekanta för mej.

  för 19 timmar sedan · Gilla
• 

  Anhörig:  Jag tycker bara inte om det där med "över och under". Är allergisk mot uttryck som "De där uppe" eller "dom där nere, "Han har kommit upp sig" "Höjdare" Etc.

   

  Två diskussioner i ett som sagt. Två viktiga diskussioner.
  Min första tanke när jag läser detta är, precis som jag svarar, att vi sjuksköterskor är inga läkarassistenter och att allmänheten inte känner till vår profession.
  Det gör mej arg!
  Inte på allmänheten men över att det är så.
  I denna brist på insyn eller insikt ligger kanske/ troligen en stor del av förklaringen till våra låga löner.
  Jag tvivlar på att ens sjukvårdspolitiker är insatta i vårt uppdrag och i vår kompetensbeskrivning.
  Så... vems fel är det?
  Ja det första svar som landar i mitt huvud är Vårdförbundet.
  Å vilka är Vårdförbundet?
  Ja, det är inte bara de som sitter uppe i Stockholm på möten och konferenser.
  Det är vi... vi sjuksköterskor som nästan samtliga är anslutna till vår fackliga förening.
  Vi har misslyckats och vi måste bli bättre på att beskriva för allmänheten vad en sjuksköterska har för arbetsuppgifter och ansvar.
  Vi måste tala om det, blogga om det, snacka med media om det, skriva insändare osv. 

  
  

  Jag är Legitimerad Sjuksköterska. Det är en yrkesskyddad titel som avkräver mej ett kunnande kring att bibehålla och upprätthålla min kompetens.
  Gör jag fel och blir deslegitimerad förlorar jag mitt yrke och har inte längre rätten att utöva det.
  Jag är även fil kand i omvårdnad. Det är inte bara en fånig akademisk titel.
  Det innebär att jag är omvårdnadsansvarig och har det yttersta ansvaret över omvårdnadens kvalitet.
  I min utbildning ingår självklart även det medicinska kunnandet med fysiologi, patofysiologi, farmakologi osv. 

  
  

  Omvårdnad är till skillnad vad många i samhället tror mer än att hjälpa patienter att klä sej, byta blöja, mata i gröten.
  För mej som sjuksköterska innebär det att se och ansvara för hela patienten.
  Att riskbedöma kring/ ha ansvaret för ex sår, nutrition, fallrisk, smärta. Att räkna vätskebalans.
  Att ha en klinisk blick och snabbt se och agera då en patient försämras.
  Bedöma vilka kontroller som skall genomföras, när och varför.
  Det innebär att leda omvårdnadsarbetet och att vara arbetsledare gentemot undersköterskorna.
  Som omvårdnadsansvarig har jag ansvar för patientens vårdkedja gentemot ex sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer, kommunen, distrikt.
  Jag skall ha tillräcklig medicinsk kunskap för att upprätthålla patientsäkerheten när läkarna inte är närvarande, för att kunna svara på patienten och anhörigas frågor.
  Tillräcklig kunskap inom farmakologi för att känna till biverkningar och interaktioner på olika läkemedel som jag handhar.
  Jag har inte det medicinska ansvaret och jag är inte heller någon läkarassistent även om det tom finns doktorer som tror det.
  Min profession är omvårdnaden, inom den ställs jag till svars.
  Undersköterskorna bedriver större delen av det praktiska omvårdnadsarbetet men det är likafullt mitt ansvar att det blir korrekt skött. Jag som får ansvara för att en patient blir över eller undervätskad, jag som får ansvara för ett sår som inte läker eller vad det nu må vara. 

  
  

  Vad det gäller det förnedrande i att kallas för undersköterska har jag inte funderat så mycket kring.
  Jag antar att det här med hierarkier inom vården är naturligt för oss som arbetar där. Undersköterska, sjuksköterska, underläkare, läkare, överläkare.
  Inte så att det är finare eller bättre med det ena eller det andra men det är i den ordningen som ansvaret går.
  Tydliga om än ofta outtalade ordningar i vem som bestämmer måste finnas, i synnerhet i skarpt läge.
  Men visst skulle jag kunna tänka mej andra namn.
  Skötare är väl ett ypperligt förslag istället för undersköterska.
  Leg omvårdnadsansvarig istället för sjuksköterska?
  Ja, varför inte? 

  
  

  Vad tänker ni som på nåt sätt har anknytning till vården?
  Ni som arbetar där. Ni som är patienter el anhöriga? 

  
  

  Puss/ Asta