söndag 23 februari 2014

Att örfila ett barn

 

Får man slå ett barn? Tappa fattningen och utdela en örfil?
Den frågan ställde jag på min facebooksida igår.
Här är en del av svaren jag fick. De allra flesta svarade blankt nej.
 
"Igår var vi på badhuset. I omklädningsrummet stöd en arg mamma o höll sin 7-8 åring hårt i armen. "Du ska lyda! Hör du det! Nu åker vi hem! Och det är ditt fel, för du är olydig!" Jag fick ont i magen. Så vill jag inte prata till min dotter. Och aldrig ta i armen. Aldrig slå! Aldrig hota med att slå! För jag skulle aldrig göra så mot ngn annan. Så varför mot mitt barn?! Som är helt beroende av mig. Som alltid är i underläge. Nej. Aldrig!"

 "En örfil kanske är att ta i, men jag tycker absolut att man kan "ta tag" i barnet, OM det är befogat."

 "Absolut inte!!!!! misshandel."

Jag tycker att det är självklart att barn inte ska få stryk.
Både barn och djur är i beroendeställning till oss vuxna, vi är förståndigare och skall veta bättre och därför är varje fysiskt övergrepp ett misslyckande. 


Den första kommentaren berör mej så djupt.
Jag läser den och jag kan känna med det där barnet. Fingrarna som håller hårt i den lilla armen, mammas arga röst, besvikelsen.
Men jag kan... faktiskt... oxå känna med mamman. De flesta av oss föräldrar har varit där. Jag har verkligen varit där!
Jag kan ännu känna tröttheten, frustrationen över ungen som inte lyssnar, som bara bråkar. Irritationen över att ha åkt till badhuset. "För barnens skull", för att "göra nåt för ungarna" och så blir det så där... så där fel!
Trots att det är många år sedan jag var småbarnsförälder så minns jag flera sådana där situationer. Ilska och dåligt samvete i en brutal krock. 


I mitt inlägg vill jag inte försvara barnmisshandel. Jag hoppas inte ni läser det så :)
Mina barn är vuxna och jag känner inte längre nån skuld över det jag inte förmådde så det är inget försvarstal.
Jag vill mer... nyansera.
Jag tror det är väldigt vanligt att som mamman i badhuset göra precis så.
Låta ilskan rinna över. Tappa tålamodet. Ta ett hårt tag i en arm och säga något som man kanske inte står för.
Man ska inte göra så. Man gör förmodligen inte så mot andra vuxna som irriterar en.
Men likväl händer det de flesta föräldrar. Även om det är svårt att tro när man är inför eller i början av sitt föräldraskap och inte kan förstå hur denna lilla ljuvliga människa någonsin skulle kunna framkalla andra känslor än kärlek och lycka.
Mammor är oxå människor. Vi tappar tålamodet som alla andra.


Jag håller med kommentaren om att "ta tag i."
Nej, jag "tar inte tag i" andra vuxna människor av två anledningar.
Dels är de inte under mitt ansvar att uppfostra. Dels kan jag kommunicera gränser på andra sätt med vuxna människor. Jag sätter definitivt i foten mot andra vuxna människor. Hårdare än vad jag någonsin gjort mot mina barn.
I större konflikter handlar det om att "sluta älska." Om att "inte vilja veta av mer."
Det har aldrig mina barn fått känna av.
I Sverige har vi sedan länge en lag mot barnaga. Det är bra.
När lagen kom var de flesta vuxna/ föräldrar tveksamma men numera råder det stor konsensus kring att barn slår man inte.
I Sverige har pendeln gått för långt åt andra hållet tycker jag.
Här är vi skitskraja för att sätta gränser för våra barn.
Jag ser hela tiden ungar som far ut och agerar vårdslöst både mot andra barn och mot vuxna. Det är knappast ungens fel.
Vi föräldrar har inte bara den viktiga uppgiften att älska våra barn. Vi har i lika hög utsträckning en uppgift att förbereda dem för livet och lära dem rätt å fel.
En förälder måste bestämma. En fyraåring måste lyssna. För hen vet sämre. Punkt!
Ett barn skall inte vara rädd för sin förälder men den måste, precis som en hund, veta vem som bestämmer och att det finns gränser i härligheten. 


Jag minns ett föredrag jag var på. "Kulturmöten och kulturkrockar."
Jag har tjatat om det förut. Kvinnan som höll föreläsningen hade stor erfarenhet av andra kulturer. Hade varit chef för migrationsverket, hade levt långa perioder i Iran men oxå bland indianer.
Hon talade bla om vår olika syn på bestraffning.
På hur chockad en svensk kunde bli när hen såg en mamma från en annan kultur snabbt och bestämt örfila sitt barn för att därefter ta upp det i sin famn å trösta.
Jag skulle själv reagera!
Så berättade hon om sin sydeuropeiska väninna som kommenterat svensk uppfostran.
Den svenska modellen går ut på uteslutande. Att skilja det bråkiga barnet från flocken.
"Gå in på ditt rum och stanna där. Du är inte välkommen här när du uppför dej på det viset."
Vilket är värst? Sett ur ett barns perspektiv? Ja, det kan man fundera på. Jag har inget svar. 


Jag tycker vi ska fortsätta hålla hög svansföring mot att utöva något som helst våld mot barn. Det ÄR ett misslyckande.
Men jag tycker också att barn skall uppfostras och att det inte är så jäkla konstigt att man under ett föräldraliv... 18-20 år... tappar konceptet emellanåt som mamma. 


Har du brustit? Hur tänker du? Diskutera mer än gärna. 

Puss/ Asta

14 kommentarer:

  1. klart att tålamodet brister ibland och nog har man fått bett om ursäkt efteråt för att man uttryckt sig dumt- men jag tycker somliga föräldrarna tar sig rätten att leva ut som de vill gentemot sina barn. ogillas. Sen tycker inte jag att örfila hör till gränssättning överhuvudtaget. Det är en kränkning samt misshandel. visst kan alla tappa fattningen i för stor omfattning också beroende på livssituation, ekonomi etc men då får man söka hjälp. Jag har inte uppfostrat pyret med att hon får gå undan eller gå in på rummet....det är inte heller mina bekantas gängse uppfostringsmetod heller, men ska man välja så lär det vara väldigt mkt bättre psykiskt än att bli slagen. så tycker jag........

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller väsentligen med. Även om det hänt att jag ryckt tag i en arm, Gått över gränser.
      Hur uppfostrar du Pyret? Vad händer när ni tycker olika el hon uppför sej illa. Dvs hur utövar du föräldraauktoritet? För det är väl du som bestämmer? Utveckla gärna. Kram

      Radera
    2. Jag tror även att barn, precis som vuxna, inte far illa av att någon blir arg.
      Å själv föredrar jag direkt ilska som svar än långvarigt tjurande och surande.
      Hur tänker du där?

      Radera
  2. Hur jag gör....jadu.....ofta är hon rätt talbar Jag vet inte...kanske har lite samma strategi som med djuren...modell inte krångla till det för mkt utan går mkt på instinkt/vad som är sunt förnuft för mig. Pyret är klok och bra att diskutera med överlag tycker jag-inte alltid. Har överlag varit lätt att ha med sig överallt, på restaurang odyl. Hon är ju lite en betraktare.....så inte den som levde ut så mkt på offentliga ställen som liten. Men när hon var liten så blev hon så arg ibland att hon svimmade.....fick affektkramper om hon tex inte fick som hon ville. Men man fick säga nej ändå och handgripligen flytta henne kanske från ngt hon inte skulle hålla på med. Jag har inte tjafsat nåt med henne som liten...försökt förklara i oändlighet utan har jag tex kommit till dagis o hon inte velat följa med mig hem utan står i gungan o fortsätter gunga då har jag stannat gungat och burit henne medan hon skrikit ut från dagis. Jag tror inte på det där med att pedagogiskt snacka sig fram länge med små barn. Då får man bära med sig dom.....men för den skull behöver man ju inte vara våldsam eller hårdhänt. Nu när hon är äldre ryker vi ihop ibland. Jag kan bli rejält arg......hon med......jag föredrar också direkt ilska än tjurande. Men inga av oss här hemma är tjuriga av oss utan har kort stubin men sen är det bra...på gott o på ont skulle jag vilja säga. Kan bli hetsiga diskussioner ibland. Sen går jag bet på städandet här hemma. Det är väl det vi är osams om....hon lovar bättra sig o ta rätt efter sig men nada resultat. Där står vi oss slätt förnärvarande. Rätt frustrerande o hon har svar på tal Pyret....Nä, har du nåt förslag där så är jag tacksam....kram

    SvaraRadera
  3. Utifrån boken vi läste så tycker jag att båda de föräldrarna brustit mot sin son. Det är verkligen inte en örfil han behöver, men gränser. Vad är OK och vad är inte OK. Barn är så otroligt olika.

    Mina barn är åt varsitt håll. Med sonen har det för honom alltid varit självklart att han aldrig slår någon annan, han vill inte göra nått som ens riskerar göra ont, och så har han varit sen han var liten. Han var bara ett och ett halvt när lillasyster kom och han var så otroligt fin och mjuk mot henne från första stund. Där har vi bara behövt förklara var gränserna går en gång så har han följt det.

    Med dottern är det en helt annan historia. Hon är stark, har alltid varit och älskar att utmana gränser. Massor av gånger har jag fysiskt fått hindra henne från att hamna i situationer där hon själv eller andra riskerar att råka illa ut. Springa ut i trafiken, hoppa i poolen på djupa sidan utan flythjälpmedel, daska till sin bror eller andra kompisar. Hon har skrikit och slagit oss, sina föräldrar, när vi håvat upp henne i famnen för att hindra henne.

    Jag har säkerligen ofta tagit i för hårt och andra gånger, som när hon trillat av mina axlar eller ramlat ur en klätterställning har jag inte lyckats ta i hårt nog utan hon har rasat och gjort sig illa. Oräkneliga gånger har jag nog väst åt henne att skärpa sig "annars åker vi hem". Andra gånger har jag använt rakt motsatt lösning. Som när hon plötsligt inte ville gå längre, på sminkavdelningen i ett varuhus. Hon bara la sig ner på golvet. Jag orkade inte diskutera, jag ville inte bråka/skälla och med min rygg var det omöjligt att ens tänka sig att bära henne. Så jag la mig ner bredvid henne. Bland alla shopparna låg vi sida vid sida och tittade upp i taget. Rätt skönt för en stressad småbarnsmamma faktiskt... Till sist tröttnade hon och vi gick vidare...

    Tillbaka till boken. Föräldrarna sviker pojken på olika sätt. Dels genom att inte sätta några som helst gränser, snarare visa honom att det bara är han som kan sätta gränser som andra inte får överskrida. Dels genom att hålla honom alldeles för tätt intill sig. Det är klart att världen blir stor och skrämmande med föräldrar (mamma) som på alla sätt signalerar att det bara är hos henne han är trygg...

    Jag tror stenhårt på att sätta tydliga gränser, fast inte för många, och låta dem utforska världen inom de gränserna så mycket som möjligt, i trygg förvissning om att de klarar det men om de behöver en vuxen så finns vi till hands.

    SvaraRadera
  4. Jag har full förståelse för att det brister i för föräldrar i vissa lägen. Förstår exakt hur det är att ha tålamod som rinner över (vem gör inte det), och det är ju i de lägena som jag gått in och avgrundsvrålat på toaletten och kommit tillbaka med "nya friska tag". Samtidigt så har jag en uppväxt med aga som har präglat mig mycket, finns inte i min värld att jag vill utsätta mitt barn för något sådant.

    Kom dock till en insikt när jag läste "Ditt kompetenta Barn" av Jesper Juul. Att det inte spelar så stor roll om det blir superfel ibland. Utan det som är viktigast är hur en hanterar det hela efteråt. Att lägga all skuld på sig själv som felande förälder när en pratar med barnet om det hela efteråt. Själv fick jag inte höra ens höra en ursäkt förrän jag var över 20år. Det tär på en att vara liten och tro att en förtjänar den hemska behandlingen, att inte känna sig älskad. Det är väl kanske därför olika människor har så olika erfarenheter av att blivit agade som barn. Känner flera som inte tagit illa upp alls nämligen. Kanske har händelserna hanterats bättre efteråt, pratats om på ett vettigt sätt. Vidare så tror jag att det bara är nyttigt för barnen att se att man kan bli arg ibland. Arg får man vara, mycket arg, det är mänskligt. Att vara arg utan att slå är dock såklart en stor fördel, eller ett måste om en så vill.

    Hur som helst är det såklart superfel att slå sitt barn. Jag har dock väldigt svårt att känna att föräldrar som gör detta är dåliga eller dumma (iaf inte om jag inte känner dem på annat sätt). Skulle såklart önska att dessa människor sökte hjälp om det är något som sker ofta. Men det är såklart svårt att komma ut och vara ärlig med en sådan sak.

    SvaraRadera
  5. Bra och viktigt inlägg A och som jag läser det tycker vi nog ganska lika. Jag har tyvärr också brustit i min roll som mamma ibland - på samma sätt som flera av er nämner här ovan: väst att "nu räcker det! Nu går vi hem", jag har lyft upp och bort barn hårdhänt och jag har blivit arg. Jag kan se mamman i badhusets sida. Men. Jag har alltid varit noga med att förklara min frustration för mina pojkar, jag har varit noga med att det är beteendet jag blivit irriterad på, inte på dem som person. Jag har aldrig skällt ut dem inför andra och jag har, vid de tillfällen jag faktiskt känt att jag överreagerat, också bett om ursäkt.

    Jag har dock faktiskt behandlat vuxna på samma sätt. Jag har fysiskt hindrat dem genom att ställa mig emot dem, hålla fast en arm etc. Jag har förklarat att jag inte gillar deras beteende och jag har bett om ursäkt om det behövts. Så där reagerar jag lika mot människor, oavsett om de är barn eller vuxna. Men. Precis som du skriver A anser jag att jag är skyldig att uppfostra mina söner, på ett vis som jag inte är skyldig att uppfostra andra vuxna. B och L behöver, precis som alla barn, vägledning i hur det är att "leva i stora världen". De måste medvetandegöras om olika egenskaper, människotyper etc.

    Jag har aldrig skickat upp dem eller ut dem. Däremot har jag själv vid ett flertal gånger, sagt att jag behöver gå ut ett tag/upp ett tag för att lugna ner mig och att vi skulle ta diskussionen senare. De använder sig själva av den metoden nu - de kan säga att de behöver gå undan för att samla sig och sedan kan vi ha ett konstruktivt samtal. De kan bli arga - men jag hör hela tiden mina ord hos dem: "Jag blir så arg på dig när du gör så. Du gör mig ledsen när du inte lyssnar på mig". De säger inte att någon ÄR en idiot osv. De kan säga att någon BETER sig som en idiot vid ett visst tillfälle.

    Jag fick mycket stryk i min barndom och ungdom. Jag har själv inte slagit min barn. Men. Trots att jag själv tog beslutet att inte göra mot mina barn som jag själv blivit behandlad, var det inte slagen som var det som fick mig till att ta beslutet. Det var känslan av att vara värdelös. Och den kan åstadkommas utan fysiska slag.

    SvaraRadera
  6. Intressanta och viktiga tankar från er alla. Tack :) Tror det blir fler inlägg på temat.

    SvaraRadera
  7. För mig är det stor skillnad på att bägaren rinner över någon gång, att tålamodet inte räcker till. Allt som oftast tror jag då att vuxna gör som fler av er skrivit, skriker på toan, tar en timeout promenad, springer en runda. Tar en paus helt enkelt. Och kanske rinner det över helt en gång av rädsla och ilska för att ett barn utsatt sig själv och andra för fara. Man hinner inte ta pausen. Fortfarande inte ok, men det går att förstå.

    Jag är uppvuxen i en helt annan miljö, tror jag kan räkna på ena handens fingrar de gånger som mina föräldrar argt höjt rösten åt mig. Jag tror inte jag var änglalik. Har vad jag vet aldrig varit i närheten av att själv bli slagen av mamma och pappa. Sedan kan de ju ha velat det men det är en annan sak.

    Däremot har jag bevittnat hot, mitt framför mina ögon och öron hotades två syskon jag kände. Och idag vet jag till 100% att de blev slagna med skärp . Jag var nog säker då också. Idag när jag försöker minnas kan jag bara minnas min förskräckelse och chock. Jag kan inte minnas att vi/de gjort något som utlöste det. Annat än att de tjivadrs

    SvaraRadera
  8. Tjivades.

    Nu som vuxen finns det ett par där ena parten mer av regel än undantag nyper vansinnigt hårt i sitt barns arm, när barnet nyper tillbaka blir set ett väldigt liv. Det finns de som försöker tala med föräldern och säga hur fel det är. Men det gör ont i mig att jag vet att det förekommer. Tyvärr eller ja hur man nu ser det har jag nog bara

    SvaraRadera
  9. Min dator strular förlåt. Det är ingen ursäkt och jag hoppas att om jag ser denna förälder göra det en gång till att jag ifrågasätter och säger ifrån. Jag hoppas jag bara sett det själv en gång innan.
    För det är inte lätt även om det absolut enda rätta är att säga ifrån, för barnets skull. Jag såg hur hen mådde den gången. Ser hur hen är runt sina föräldrar. Kanske har det bitit det att närmare vänner sagt ifrån? Jag hoppas det för jag tycker detblivit bättre.

    Nej, nu ska jag sluta skriva. Men om det inte kommit fram tförsöker jag uttrycka att det jag tyckernär ET är stor skillnad på om det brister en gång eller om det sker med flit.

    SvaraRadera
  10. Jag förstår att det ligger nära till hands att tänka "Vänta du bara! När du har en förpubertal unge och två i trotsåldern. Då ska du får se!" Men jag står på mig. Jag tror inte bara att det har med erfarenhet, utan även med inställning att göra. Ja, jag förstår också att man inte alltid kan vara den mamman man vill vara. Att mammor också är människor, som du säger. Att man ofta och många gånger kommer att behöva säga förlåt. Men jag förstår inte det där med att rättfärdiga att "ta tag i" (om vi nu använder det uttrycket, då slå låter för hårt) för att man "har ett ansvar att uppfostra". Är det nödvändigt att ta hårt i armen för att kunna uppfostra sitt barn? Varför kan man inte "kommunicera gränser på andra sätt" även med barnen?
    Barnaga förbjöds i Sverige 1979. 1979!! Då var du 10 år gammal! Jag tror att sånt tar tid. Att föräldrar på 1980-talet ansåg att lite 'smisk kan ju inte skada'. Då slår man ju inte. Och föräldrar på 1990-talet tyckte att "ta tag i" det måste man ju få göra! Kanske har det dröjt till 2000-talet innan man kommit till insikt om att barn förtjänar att uppfostras utan hårda tag och att bli skrämda?
    I veckan ska jag troligen på en föreläsning som bloggaren, författaren och beteendevetaren Petra Krantz Lindgren håller i. Hon har satt ord på mycket av det jag tänkt redan innan jag "hittade" henne. Hon skriver mycket om respektfullt bemötande gentemot barn. Om att vara osams utan att skuldbelägga och skapa skam hos barnet. Att se det underliggande behovet (men även att vara tydlig med sina EGNA behov). Att svara med ett frågetecken istället för ett utropstecken. Mycket verkar jätte svårt, men det är mycket kloka saker som tas upp. Och jag vill gärna försöka!
    Kram din Emelie.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker du säger mkt klokt älskling. Men vi tycker olika. Jag tror inte på att ilska är farligt.
      Jag tror inte barn tar skada av att se att deras BETEENDE kan göra både mamma och andra ledsen, arg, besviken el vad det nu är. Jag önskar att jag varit bättre å tydligare när vi var små med det, att det var ert beteende som kunde göra mej arg å inte ni som personer.
      Sen är det inte lätt och ja jag har ett "vänta du ska du få se! :) på tungan.
      Trotsiga fyraåringar GÅR inte alltid att prata och resonera med, det är lixom det som är grejen.
      De måste ibland rent fysiskt hindras fr att göra sej själv el andra ledsna å arga.
      Kram till dej.

      Radera
  11. Vill även betona att det är eg två olika diskussioner. Självklart skall barn inte skrämmas eller få stryk.
    Precis som jag skrev är det ett misslyckande.
    Men ungefär lika självklart är det att man då å då under sitt föräldraskap brister. Som i andra nära relationer.
    Kram en gång till

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare