söndag 23 februari 2014

Tror du på bön?

 

Jag har inte med mej någon tro hemifrån. Inte på samma sätt som med politiken eller rättspatoset i alla fall.
Jag gick i kyrkans barntimma som liten och min mormor var delvis troende. Inte så att hon gick i kyrkan speciellt ofta men hon talade rätt mycket om "synd."
Jag minns att mamma bad "Gud som haver barnen kär" med oss ibland när vi skulle sova.
Så tja, lite grann har jag det kanske med mej ändå.

Jag har i vilket fall som helst alltid tänkt på Gud och funderat på tro så länge jag kan komma ihåg. Jag är konfirmerad men som för så många andra var det mest för att "alla andra gjorde det." Mina tankar kring tro kom nog något senare.

Å ena sidan vill jag tro.
Jag har upplevt "saker" som jag tolkat som en gudomlig närvaro.
Jag har varit ledsen, rent förtvivlad och mitt i mörkret känt hur någon "lyfter mej", lyfter bort det tunga ur bröstet, hur jag bara får en insikt planterad i bröstet att "du är trygg, allt kommer bli bra, jag är här med dej."
Låter det fånigt?
Jag HÖR att det låter fånigt, men jag har verkligen känt det, känt det rent konkret hur allt kan vända från bottenlösaste förtvivlan till en slags frid.
Det har hänt många gånger i mitt liv och alltid när allt varit som svårast.

Å andra sidan tar den förnuftiga delen över i mej ibland.
Varför skulle det finnas en Gud? Var är han i så fall i allt elände.
I krig och i tortyr. När unga kvinnor blir våldtagna. När små barn misshandlas.
Jag får... som så många innan mej... inte ihop bilden av en god OCH allsmäktig fader.

Likadant är det med tankar på döden.
Ibland är jag säker på en fortsättning. Har "känt" bevis för det med, hört så många vittnesmål som är trovärdiga.
Ibland är jag lika säker på motsatsen. Att vi alla ingår i det fullkomligt naturliga kretsloppet... vi föds, vi lever, vi dör. Precis som haren, granen, nyckelpigan och maskrosen.

När min vän Lena dog hamnade jag i krig med Gud.
Jag var så arg. Så ursinnigt förbannad över hur en tapper ung småbarnsmamma som hon kunde tillåtas dö.
Det var som om jag befann mej i en bitter skilsmässostrid efter hennes död.
Hur jag kände mej närmast hatisk. "Jävla skitgud, med en Gud som du behövs inget helvete."
Men ilskan läkte. Min högst ambivalenta tro fortsatte att komma och gå.

Det sägs att de flesta människor ber när de är tillräckligt rädda. Alldeles hur mkt ateister de varit innan så griper de det där sista halmstråt om räddning.
Jag gör nog det oxå.
Men jag ber framförallt när jag är riktigt förtvivlad eller riktigt tacksam.

Tror du? Ber du?
Varför eller varför inte?

Puss/ Asta

9 kommentarer:

  1. Jag har nog alltid haft en längtan till att tro. Känns som att har man bara tron så blir det lättare att leva. Men jag inte kalla mig troende utan tänkare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan bli avundsjuk på de övertygade för de har en trygghet vi andra saknar. En vetskap om mening och att någon alltid tar hand om en.
      I valet troende el icke troende så hör jag till första kategorien. Å accepterar att det finns saker jag inte förstår. Kram

      Radera
  2. Precis. Tänker på alla amerikaner. I'll leave it for god to decide. It's gods will. Så skönt. Men En tanke då. Om man tänker så/tror är en själv utan ansvar då?

    SvaraRadera
  3. Nu tjatar jag ju IGEN om det har jäkla landet, men eftersom det är ett väldigt troende land jämfort med Sverige så blir det lätt så. Min erfarenhet är att religiösa människor är dömande, elaka, nedlåtande och lever mer i synd än några andra. Självklart generaliserar jag nu, men säg att 90% av alla religiösa jag känner här är så. Det är så tragiskt. Och själv vill jag definitift inte bli sådan!
    Religion skrämmer ju folk till lydnad, samtidigt som man kan göra vad fan man vill bara man ber om syndens forlåtelse efteråt - jag är mer karmatänkande - what goes around comes around.
    Dom är väldigt envisa i sin övertygelse och alla som inte tror som dom har fel och kommer hamna i helvetet. Dom diskriminerar hejvilt och har sina egna grupper här, såsom 'kristna surfare', 'kristna mot fattigdom' - men det skulle bli ett jävla ståhej om vi skulle starta 'muslimska surfare' eller 'ateistiska surfare'. Varför måste dom dela av sig som den bättre gruppen?
    Tyvärr har jag så många dåliga erfarenheter att jag har blivit lika otolerant mot religion som jag är emot rasism. Jag tycker det är samma sak - en bunt ignoranta människor som ser sig stå över andra.

    SvaraRadera
  4. Den enda som räddade mig från ett fruktansvärt destruktivt förhållande var jag själv. Ingen gud hjälpte mig och det kommer aldrig komma någon annan och rädda mig någonsin. Det känns både skönt och fruktansvärt jobbigt.

    SvaraRadera
  5. Tänker på det Nina skriver. För att vara övertydlig tänker jag såhär. För mig finns de de som är kristna och har en grundad tro i själ och hjärta, dessa människor är oftast inte högljudda, skrytsamma, och så vidare. Utan lågmälda.
    Sedan finns det de som är så som Nina beskriver och som hon ogillar och jag skall erkänna jag har svårt för. De som säger sig vara religiösa me närd ET av bara farten, enligt mina fördomar är många det i USA men är kristen för att alla andra är det. Men jag tänker att då är man inte kristen med en levande grundad tro i själ och hjärta. Även mod ET självklart finns undantag.
    Men jag är inte avundsjuk på att man bl.a. i USA har fulla kyrkor, för jag undrar syriskt om de går dit för att de själva verkligen tro el för att de är itutade att de tror.
    Jag anser inte heller att man kan bete sig hur som helst och säga jag har min tro min Gud förlåter mig. Då har man missat något stort!

    Kanske lite luddigt...

    JA jag tror på bön!!!!

    SvaraRadera
  6. Hmmm... jag kan inte säga att jag tror på en kristen Gud eller någon gudom alls. För mig är religion en stor paradox. Mänsklighetens försök att förklara och dogmatisera något den från början inte har en möjlighet att förstå.
    Men bönen, då. Jag tror att det vi kallar bön är ett uttryck av ren fokuserad vilja eller avsikt. Ibland för att vi vill ha något, ibland för att vi vill tacka uppriktigt för något. Det måste vara viktigt för människan på något vis eftersom det inte finns en enda religion som inte har detta element. Om man sedan kallar det för meditation eller bön eller tacksägelser eller whatever. Så ja - jag antar att jag också ber eftersom jag är människa. Men inte "gud som haver", direkt.

    SvaraRadera
  7. Jag säger som du Asta, vi är ganska lika där... Men jag vet inte om det har effekt, så fort jag får det bra tas det ifrån mig....
    Varför jag inte är värd det vet jag inte...
    Nattinatti...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare