fredag 19 december 2014

Asta recensera "Britt-Marie var här" av Fredrik Backman

Britt-Marie var här

Jag har precis avslutat "Britt-Marie var här" av Fredrik Backman. 

Han har nåt den gode Fredrik Backman som jag inte kan sätta ord på.
Ett enkelt språk, en upprepande ibland nästan tjatig berättarstil. En förmåga att invagga läsaren i att det som hon läser är en enkel, smårolig historia med lustiga karaktärer.
Men så plötsligt där emellan glimmar det till av sådan insikt i människan och i livet att jag som läsare stannar upp, andäktigt lyssnar.
Mitt i allt det skojiga, roliga, den där "nu skrattar jag högt texten" ligger sorg och visdom begravt.
Jag har läst min tredje Fredrik Backman bok och jag häpnar fortfarande,

"Britt-Marie var här" handlar om en kvinna i sextioårsåldern. Hon har varit hemmafru i hela sitt liv, levt i skuggan av sin bullriga, egocentriska, otrogna karl. Hon kan allt om renlighet och vet att bikarbonat hjälper mot så gott som allt. Nu har hon lämnat sin man och står vilse i världen. Hon behöver ett arbete, det får faktiskt flickan på Arbetsförmedlingen lov att förstå.
Jag blir väldigt lycklig när det efter några sidor går upp för mej att Britt-Marie är samma Britt-Marie som var en av karaktärerna i "Min mormor hälsar och säger förlåt."
Det är inte nödvändigt att ha läst böckerna i ordning men det gör att jag redan från början känner Britt-Marie och hennes man.

Det enda arbete som finns att få ligger i Borg, ett finanskrisdrabbat samhälle, där det mesta är nedlagt och de flesta har flyttat där i från.
I Borg finns en samling udda karaktärer, en kombinerad pizza, affär, bank och bilverkstad, en fritidsgård som är tom och ett gäng ungar som spelar fotboll å brinner för sporten trots att de inte kan träffa någonting.

"Britt-Marie var här" är en kärlekshistoria och en kärleksförklaring. Om en kvinna som väntar ett helt liv på att hennes liv ska börja, och om ett samhälle vid vägar där fotboll och pizzerior är det sista som överger människorna.

Låt mej få bjuda på några citat som berörde mej lite extra.

Britt-Marie till sin arbetsförmedlare...
"När Kents barn var små och bodde hos oss varannan vecka hade jag för vana att läsa sagor för dem. Jag föredrog Mäster Skräddare" Det är en saga, det får ni förstå. Barnen ville att jag skulle hitta på egna sagor, men jag förstår faktiskt inte vad det ska vara bra för när det finns färdiga som yrkespersoner redan har skrivit ner. Kent sa att det var för att jag inte hade någon fantasi, men jag har alldeles utmärkt fantasi."
Flickan svara inte
"Det kräver utomordentligt god fantasi att låtsas som om man inte begriper något i flera år när man tvättat alla hans skjortor och själv inte använder någon parfym."


Kent sa alltid att Brit-Marie var socialt inkompetent. 
"För fasen, var lite glad istället! Flinade han alltid när han kommer ut i köket för att hämta fler cigarrer medan hon tar hand om disken.
Kent underhåller gästerna och Britt-Marie underhåller hemmet, det är lite så de har delat upp livet.
Kent är lite glad för fasen och Britt-Marie är så himla negativ. Man blir kanske det.
Det är kanske lättare att vara optimist när man aldrig behöver städa upp röran efteråt.


Några ögonblick. En människa, vilken människa som helst, får så få chanser att leva i ett enda av dem. Att släppa taget om tiden och falla. Älska någon besinningslöst, Explodera av passion. Några gånger när vi är barn, kanske, för dom av oss som får vara det.
Men efter det, hur många andetag drar vi utanför oss själva?
Hur många rena känslor får oss att jubla högt och skamlöst? Hur många chanser får vi att välsignas med minnesförlust?<

All passion är barnslig. Den är banal och naiv. Den är inte inlärd, den är instinktiv, så den översvämmar oss. Välter oss. Sköljer bort oss.
Alla känslor tillhör jorden, men passionen bor i rymden.
Det är därför passionen är värt något, inte för vad den ger oss men för vad den kräver att vi ska riskera. Vår värdighet. Andras oförståelse och nedlåtande huvudskakningar.
Britt-Marie skriker rakt ut när Ben gör mål. Hennes fotsulor släpper från idrottshallens golv. De flesta människor välsignas inte med det i januari. Rymden.


Jag tyckte mycket om "Britt-Marie var här." Jag läste med spänning, jag log, jag skrattade, jag blev tårögd.
Kanske, kanske inte riktigt i "En man som heter Ove" klass men fortfarande fantastisk litteratur.
Betyg: En något blek 5:a.

Å man måste ju älska en författare som tillägnar sin mamma boken med orden:
Till mamma, som alltid såg till att det fanns mat i min mage och böcker i min bokhylla.

Puss/ Asta


2 kommentarer:

  1. Jag har bara läst Ove än, den blev jag helt betagen av, skrattade och grät varannan sida och berättade så mycket om Ove för familjen att ungarna trodde det var någon jag kände. Det har aldrig hänt med någon annan bok jag läst...

    SvaraRadera
  2. DEN skulle jag så gärna vilja läsa!!!

    Och nu vill jag önska dig fina A och din familj en fin jul, fylld av massa pussar till mommo från finaste Noah..
    Många kramar <3

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare