söndag 28 december 2014

"Fast egentligen var det han som räddade mej"



... Vackert citat i del av kommentar från mitt inlägg nedan. Läs gärna kommentaren i sin helhet.
Det är min läsare å vän Nina som beskriver sin hund Bandit.

Det var så fint skrivet och den framkallade igen vemodet över min Märta.
Min Dogue de Bordeauxtik som jag hade innan Gottfrid.
Min första DdB. Mitt livs kärlek.

Det är snart två år sedan hon dog för mej här i hallen.
Efter att ha varit krasslig ett par veckor upp å ner, veterinärsbesök som inte gav någonting och en långrunda tidigare på dagen sökte hon sitt eget sällskap den där dagen i januari.
Kom inte fram å höll mej sällskap när jag lagade mat. Vände bort huvudet när jag erbjöd henne en smakbit.
När Gottfrid å jag gjorde oss redo för valpkurs började hon plötsligt flåsa. Hosta.
Hon reste sej då jag klätt på mej och föll ihop rakt in i skostället.
Jag tog henne i famnen och skrek att vi måste till veterinären.
Men sedan blev hon snabbt grå i ansiktet. Nos och läppar blev blåa.
Syrebrist.
Hon flåsade häftigt, ögonen vände ut å in.
Jag höll henne tätt tätt. Jag hade hela hunden i famnen när hon gav upp sin sista suck.
Sen kom den...

Sorgen. Den ofattbara. Värre än allt jag upplevt när husdjur, vänner, släktingar dött.
Hon var mitt norr och mitt söder.
Hon var min ledstjärna och vän.
Min själsfrände och mitt ankare i livet.
Jag skrek rakt ut. Värre än vilket grekiskt drama som helst.
Dygnen efteråt minns jag inte.
Jag sov å grät.
Jag föll igenom och blev sjukskriven i ett halvår.

Jag visste det innan.
Innan hon blev sjuk.
Jag kände hur hennes energier lämnade mej, förberedde mej på ensamheten.
På livet efter Märta.

Två år och jag saknar henne ännu.
Jag har Gottfrid, en i många stycken mycket bättre å enklare hund, men han är min bebis.
Hon var mitt ankare. Min skuldra. Min trygghet.
Sorgen och saknaden går aldrig riktigt över.
Den ändrar skepnad. Den har blivit mindre tung att bära.
Men hela tiden där. Alltid där.

Tack min älskling för åtta fantastiska år i ditt sällskap.
År när du räddade mej om å om å om igen.
År med skratt och närhet.
Tack för äran att göra dej sällskap.
Jag älskar dej för alltid.

Tills vi ses igen.

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Nu sprutar i alla fall mina tårar! Usch - jag bävar mig för den dagen då jag måste skiljas från Bandit. Vet inte hur jag kommer överleva det.

    SvaraRadera
  2. Ja jag bölar med. Tanken på Livet utan Snaps skrämmer.

    SvaraRadera
  3. Du beskriver så mycket av det jag känner för min förra katt, Freja. Som var så mycket jag att hennes namn var det självklara att ha på bloggen. Det är nu 9 och ett halvt år sen hon dog... Jag saknar henne fortfarande... Jag älskar alla mina katter, men ingen var mig så nära som hon. Hon som först utmanade mig om ledarpositionen i flocken och sen valde att sova mellan mig och mina barn när de var bebisar, för att visa att hennes plats var närmst mig. Jag ammade liggande i sängen, med henne inklämd mellan min mage och bebisens ben...

    SvaraRadera
  4. Känner så väl igen sorgen.
    Fick ha mitt livs stora kärlek hos mig i bara två månader. Söte Göte, en professor. Eftertänksam, egensinnig, småtjurig men med en enorm känsla för sinnesstämningen hos mig. Han var hela tiden vid mina fötter och visste hela tiden vad jag behövde på något vis. Trots sina ynka fyra månader så blev han min värld.
    Pga missbildningar som blev påtagliga när han växte fanns inget annat att göra än att plocka bort honom.

    Och så skaffade jag Åke. Full av humoristiska upptåg, en riktig pajas. Sorglös, obekymrad och glad ut i svanstippen.
    Jag älskar min Åke också, fast inte på samma sätt som jag älskade Göte. Med Åke är det en annan typ av kärlek på någotvis.
    Sorgen efter Göte finns fortfarande, vissa dagar är den dov och närvarande en bit bort, andra dagar är den vass, närvarande och allt för påtaglig.

    Båda hundarna är ddb, en ras utan motstycke.

    Den där känslan av sorg alltså...fi fasiken. (även om den på ett sätt kanske kan ses som en kärleksförklaring i sig)

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare