onsdag 10 december 2014

Kristina från Duvemåla



(Det här får bli flera inlägg känner jag.)

Kristina från Duvemåla
En musikal av Björn Ulvaeus, Benny Andersson och Lars Rudolfsson efter Vilhelm Mobergs stora utvandrarepos.
Uppfört på Göteborgsoperan med Maria Ylipää, Robert Noack, Bithe Wingren och Oskar Nilsson i huvudrollerna.
Samma kvartett som gjorde uppsättningen i Helsingfors och som fick lysande recensioner.
4 timmar lång.
Fyra timmar magi!

Få kan sin Vilhelm Moberg som jag och i synnerhet historien om människorna som kom från Ljuders socken i Småland som flyr hungersnöden, svälten, förmynderi och religiösa förföljelser till det nya landet, till Amerika.
Först åkte de laglösa, de utstötta, de som var utanför.
Sedan de unga männen med stort mod och stora drömmar.
Slutligen flydde familjerna. Bröt upp från tryggheten å de sina för att bege sej ut på främmande vatten. Bokstavligen.
"De kom från de små stugornas och de stora barnkullarnas land. De var jordens folk och de kom från en släkt, som sedan årtusenden hade brukat den jord de lämnade." Vilhelm Moberg, Utvandrarna

Kristina och Karl-Oskar lämnar gården och jorden som bara tar och aldrig ger.
Landet som först dränkte skörden och året efter brände upp den.
Marken som är full av sten och knäcker ryggarna av dem som försöker livnära sej på dem.
Kvar lämnade de sina åldrande föräldrar, sina minnen, vänner, sitt språk och sin döda dotter som är begravd där hemma.
Med sej har de sina tre barn, ett i magen och det av sina tillhörigheter de kan bära.
Mellan sej har de sin stora kärlek och tillit till varandra.

Vilhelm Moberg har från sin roman Utvandrarna som är utgiven 1949 och vald till århundradets svenska roman tecknat en fantastisk berättelse men framförallt ett enastående och mångfacetterad kvinnoporträtt i Kristina och så även i romanens andra kvinnliga huvudperson den utstötta skökan Ulrika.
Det är ett jämställt par, säkert ovanligt även 1949, som tecknas i Kristina och Carl-Oskar.
En passionerad kärlekshistoria där de hjälps åt, fattar gemensamma beslut och månar om varandra.
Kristina har tilltro till tre ting här i världen.
Sin gud, sitt land, sin kärlek till maken.
Jag tänker på det som tro, hopp och kärlek. Å störst är kärlek för Kristina.
Dessa tre ständigt närvarande i hennes inre.

Amerika ger och Amerika tar.
Många fann lyckan och rikedomen.
Många gick, så som Robert och Arvid, under.
Många fick det bättre.
Karl-Oskar kan så, han kan slita och han kan skörda.
Han kan bygga sitt eget hus och han kan installera den modernaste gjutjärnsspis som skådats.
Hans barn får hull på kroppen, de får leva.
Men Kristina förblir språklös.
Hon förstår inte det som sägs och hon kan inte göra sej förstådd.
Hon drömmer om mor och far, om midsommar där hemma.
Om grinden, varje sten hon känner och om astrakanen.

Musikalen var underbar.
Magisk.
Jag satt fängslad hela föreställningen. Jag fick gåshud, jag log, jag fick tårar i ögonen ibland.
Det var lysande solister och en fantastisk orkester.
Jag tror att upplevelsen blir som störst när man kan sin "Utvandrarna" ordentligt för annars är det säkert lite svårt att följa med i handlingen.

Jag kan, som vanligt, inte låta bli att tänka på hur vansinnigt aktuell historien är.
Då emigrerade 1/4 av Sveriges befolkning. På flykt av svält och förföljelser.
Nu kommer flyktingströmmarna från andra sidan haven.
I samma situation.
De lämnar för alltid de sina, det som är dem välbekant och kärt i förhoppningen om något bättre för sej själva och för sina barn.
De kommer i smutsiga trasor, genomlever hemska strapatser.
Språklösa. Hemlösa. Utan några garantier.
En gång var vi ett land man flydde från.
Nu är vi ett land man flyr till.

Puss/ Asta




4 kommentarer:

  1. Ja, det var en hård tid, jag har det i släkten.
    Får nog bli ett inlägg om det....
    Men underbart att ha fått en sån upplevels...
    Kram..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror nästan alla svenskar har det. Känner någon som gav sej av.
      I min familj var det min gammelmorfars syster Elin. Hon fann en amerikan där, gifte sej, fick barn osv.
      Några ggr kom hon hem till Sverige på senare år. Jag minns att jag träffade henne, hon talade fortf svenska trots att hon rullade på r:en. Ungefär som Viktoria Silversteth :)

      Radera
  2. Fler borde kunna sin historia och inse att karma betyder att vi ska ge tillbaka nu, ta emot de som kommer och låta dem få rötter här!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du. Jag undrade när jag satt där inne på Operan om alla tänkte samma tankar.
      Kram

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare