tisdag 30 december 2014

Min upplevelse av att leva med en Dogue de Bordeaux



På nätet och i rasbeskrivningar går att läsa att Dogue de Bordeaux är en av Frankrikes äldsta raser och finns omnämnd redan på 1300 talet.
De härstammar från molosserhundar och har genom historien använts inom jakt på högvilt, vakt och djurhetsning.
Det är massiva, lågställda och harmoniskt byggda.
Minivikt för tikar är 45 kg och för hanar 50 kg. Rasen skall ha underbett.
Idag används rasen främst som sällskapshundar men är även imponerande vakthundar.
Mer information om rasen finner du lätt vid en googlesökning.

 

Jag har nu snart levt med Dogue de Bordeauxer i tio år och vill ge min personliga å högst privata syn på hur de är i sin personlighet och att leva tillsammans med.
Alla Dogue de Bordeauxägare instämmer kanske inte, men jag tror att de flesta känner igen sej.

"Det är en speciell ras, de har något alldeles särskilt" säger många som är ägare men sedan är det svårare att specificera vad. Alla säger väl så om sin favoritras kan jag tro.
Min första uppfödare beskrev för mej vid vårt första möte att de har något mänskligt över sej och att när man väl förlorat sej i dess blick så är man fast. Hon är kanske den som bäst lyckats fånga det där "speciella."

Dogue de Bordeauxen är svinstark i sin fysik, mycket muskler kombinerat med att de är så lågsatta.
De är precis lika envisa. Vet bäst själv. Kan bäst själv.
Tex har båda mina hundar betett sej lika dant när de ska gå ut.
De kan tjata om den där promenaden, svansa kring mej när jag klär mej. Så tar jag fram kopplet... och då går de å lägger sej under trappan med uppsynen av "Va?! Gå ut?! Nu?! Nä, det vet jag inte..."
Men det är mentalt en mycket mjuk ras. En känslig själ som ska fostras varsamt.
Vill du kunna kuva din hund, äga den, ha kadaverlydnad... då är det inte rasen för dej.



Jag hade brukshundar innan jag träffade Märta.
Gick som tonåring lydnadskurser med min mosters rottweiler som vi hade delad vårdnad om.
Jag hade Bouvier och Risen.
Jag var fostrad i den "hårda skolan" där det talades mycket om dominans och auktoritet.
Jag fostrade mina hundar så. Jag vet andra DdB ägare som sagt samma sak.
Och sen kom Dogue de Bordeaux in i deras liv... och plötsligt blev de eftergivna och mjuka.
Hunden fick tigga, ligga i soffan, slicka sej i skrevet i sängen.
Många många krusas med maten.
För de har "nåt", något som bara kräver att få bli älskade å omhuldade.
De är makalösa på att driva igenom sin vilja och flörta till sej vad de vill ha.
Ingen av mina Bordeauxer har varit superlydiga. De har haft sina exter för sej.
Men de är fostrade med mjuk hand, ur mina händer kommer bara godis och kärlek.
Jag har bejakat dem vid rätt beteende och korrigerat med mitt eget kroppsspråk och röst vid felaktigt.



DdB är en extremt familjelojal hund. Ibland en enmanshund.
Jag trodde Märta var mammig... så fick jag Gottfrid.
Gottfrid älskar mamma... när jag är borta är han "ensam" och söker inte övriga familjens sällskap.
Han är alltid, alltid där jag är.
I sängen när jag sover, vid mina fötter nu när jag skriver, på toa när jag kissar.
Alltid.

"En DdB behöver aldrig läras att vakta" så sa min första hunduppfödare till mej.
"Jag säljer bara till människor med egen stake" sa hon oxå. För det ÄR onekligen en ras som attraherar människor som behöver en potensförstärkare.
Vakta kan de från att de är små. De skäller med dova imponerande skall.
Det går mycket väl att träna med rasen, de har en utmärkt nos.
De är inte dumma men de måste motiveras till att vilja utföra det du ber den att försöka och den gör det inte om å om å om igen som många brukshundar. Å de gör det inte alltid. Inte om den inte känner för det.
 

Blicken. Jag måste ju säga något om blicken.
Om deras ögon.
Hur de kan skifta från det mjukaste, varmaste vänligaste till kyla och ren "muckar-du-med-mej attityd."
Märta var den tålmodigaste storasyster när Gotte kom. Trots att hon stora delar var krasslig.
Han hängde med sina sylvassa små tänder i hennes öron, hals och svans.
Han retades och tetades ständigt och hon lät honom hållas.
Slickade honom ibland på magen för att få honom lugn.
Men jäklar i min låda om han satte en tass i köket när hon å jag låg på golvet och gosade.
En blick... en iskall blick... fick honom att frysa i steget.

En Bordeaux är en stor hund med ett ännu större hjärta.
De älskar de de sina, de charmar brallorna av de flesta och de sticker ut i alla sammanhang.
Jag tycker dessutom att de utom jämförelse är den vackraste hundrasen jag någonsin sett.
Är lite old fashion och föredrar (oftast) de rödmaskade framför de med svart mask då jag älskar hur färger på päls, ögon och nosspegel harmonierar med varann.

Den som säger att man inte kan köpa lycka för pengar har aldrig ägt en Dogue de Bordeaux.

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Bilden på när Märta skäller på Gotte är ju helt borde-förstoras-upp-på-väggen-underbar!!!
    /Emelie

    SvaraRadera
  2. Låter som en helt underbar ras, kan känna igen mig i det du beskriver även om min kille inte tillhör den rasen "boxer" men dem är egen. En helt annan humor än en "vanlig hund" :)

    SvaraRadera
  3. Jag blev så rörd när jag läste detta. I januari fick vi ta bort vår hane pga sjukdom, han skulle blivit 8 år i mars. Vi brukar säga att vi är så tacksamma att vi fått äga en Dogue de Bordeaux en gång i livet. Det är fantastiskt att leva med dessa hundar.

    SvaraRadera
  4. Exakt beskrivning på rasen fast du missade mersmaken 😊 det blir alldeles för lätt fler. ÄLSKAR dessa väsen 🙏

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare