V.S.Ö.J (Vi som överlevde julen)

Samlade tankar så här en julaftonskväll som gick å aldrig kommer åter.
Jag är så trött så jag får, som ni ser, hjälpa till en smula för att få till julleendet.
Något djupare inlägg är ingen mening att skriva för ni läser ändå inte en dag som denna, besöksstatistiken gör ingen människa munter, men att ni har det bra och gör annat än att hänga framför datorn är å andra sidan positivt... kanske.
Jag tänkte att jag nöjer mej för nu med att stolpa upp dagen, Julafton 2014, i punkter.
Hej å hå då kör vi...

Trots att vi alla bara köpte till barnen och mindre än vad vi brukar blev det så mycket julklappar att ungarna inte orkade med att varken öppna eller ta in en bråkdel av dem.

Tomtemasken vi har i vår ägo skulle kunna användas i vilken tortyrkammare som helst.
Att bära alltså vilket av någon besynnerlig anledning alltid faller på astmatikern i familjen... dvs jag.
Den är tät, varm och ger en klaustrofobisk känsla.
Sen att den skrämmer livet ur barn som vuxen gör att det borde införskaffas en ny variant.
Vilket år som helst.

Maten... herre gud, hur tänker jag... erfarna husmor... när det närmar sej jul?
Det var så mycket mat att det inte ens syntes på faten när 8 vuxna och 2 småttingar ätit.
Det är så mycket mat att jag förmodligen skulle kunnat hålla julbord för hela kvarteret å ändå få mat över.

Ja, mina köttbullar gjorde succé. I år. Igen. Ängla gav dem högsta betyg och proppade i sej fem stycken bara till frukost.

Julstressen hoppade en generation detta året. Jag var tämligen cool (nåja, allt är relativt) medan äldsta och yngsta döttrarna stressade på kaffe mitt i middagen, tomten mitt i kaffet, bryta upp mitt i julklappsutdelningen. Kanske är det värre när man har småbarn?

Klockan halv tio sover alla utom jag å maken. Sonen sover officiellt middag sedan kl 20 men... nä, jag tror inte han pallar mycket mer.

Gottfrids rikliga fisar luktar... eller stinker... förvridet av köttbullar å jansson.

Denna julen bjöd på många äkta samtal och riktiga känslor å jag kan konstatera att vi håller ihop som familj.

Jag har ensam nästan ätit upp all knäcken.

En vit jul fungerade faktiskt.

Även vid stora julmiddagen diskuteras det politik i det Pastassonska hemmet.

Jag klappar mej själv på axeln för att jag roddat så himla mycket näst intill själv. Heltidsjobb, mat för ett medelstort samhälle, alla dessa julklappar och städning. (Okej att äldsta dottern fick en allergichock av allt damm och började morgonen med att dammsuga hela huset.)
Det var bra ändå. Good enough.

Puss/ Asta

Tomten hälsar.