Som ett kliande eksem

 

Som en molnande huvudvärk som gnagt i nacken under lång tid och som plötsligt blir olidlig.
Som en irriterande melodislinga eller ett småbarns ständiga pockande på uppmärksamhet som oförhappandes når ens medvetande.
Som ett kliande eksem. Ett regn som når igenom kläderna.
Så kommer det tillbaka...
Saknaden efter Märta.
Plötsligt... från ingenstans... kommer saknaden tillbaka med full kraft.
Jag saknar henne rent fysiskt.
I det som var hon och som ingen annan kan ersätta.
Jag saknar att luta min panna mot hennes.
Eller hur hon lutade sin panna mot min bröstkorg.
Hur hon la sitt huvud på min axel.
Hur hon såg på mej.
Med all sin klokhet, all sin visdom, med sin oändliga kärlek.
Jag saknar mitt ankare.
Jag är rotlös och flytande utan henne.
Å för evigt är så fruktansvärt länge.

Jag njuter av Gottfrid varje dag.
Han är min skatt. Min bäbis.
Jag är hans ankare.
Han har en så stark personlighet, en oändlig kärlek.
Jag är tacksam över honom och samtidigt redan rädd för den dagen jag inte har honom kvar.
Jag kommer sörja honom lika hårt.
Av andra orsaker än Märta men lika stort.

Jag har annars haft en bra dag.
Det var rätt kul på jobbet. Även om jag var trött.
Det är socialt att jobba dagtur. Roligt med patientkontakt igen.
Å när jag kom hem sprang jag en mil... och tyckte det gick lätt!
Att det var... ja, trevligt.

När tröttheten är överväldigande kommer känslorna lättare å starkare.
Kanske är det därför som jag räds att mista min lillkille och saknar min tant så ikväll.
Kanske är sova det bästa jag kan göra... en kväll som denna.

Puss/ Asta

Bloggdalas bokcirkel, recention av "Livet efter dig."

 

I Bloggdalas bokcirkel var det dags för vår nyaste medlem... Katja... att välja bok.
Katja har ingen blogg och får vara vårt lilla undantag från den regeln.
Hon kommer att recensera på facebook.
Hur som helst, Katja valde den bok som just nu säljer som smör smälter i solsken.
"Livet efter dig" med Jojo Moyes.

Kort handlar historien om två mycket olika människor och om deras lärdom, vänskap och kärlek till varandra.
Lou är den bohemiska, ansvarsfulla flickan som bor hemma och försörjer sina föräldrar. Hon är lugn å trygg och utan större ambitioner.
Hon arbetar på café och trivs med det... till hon blir arbetslös.
Will är hennes motsats. En gång en framgångsrik affärsmän med ständiga utmaningar, blondiner och äventyr på lut. Uppvuxen i ett ekonomiskt välbärgat hem.
En olycka förändrar allt för Will. Han blir totalförlamad och fullständigt beroende av andra människors vård och omsorg.
Det är här arbetslösa Lou kommer in i bilden.

Jag har tidigare aldrig läst något av Jojo Moyer. Faktiskt inte ens hört talas om henne, ändå finns tre titlar till utgivna av henne på svenska och ytterligare fem som inte är översatta.
Jag finner rätt lite information om henne.
Hon är född- 69 (fin årgång)i England, journalist och författare på heltid sedan 2002.
Jojo Moyes skriver med ett enkelt språk som ändå inte känns banalt.
Personporträtten är fint frammejslade och dialogerna känns ärliga och trovärdiga.


"Livet efter dig" utsågs till årets bok i England.
Själv läste jag den under några dagar och nätter på min första semestervecka.
Jag tyckte om tonen från början och jag kände mej alldeles ovanligt fäst vid huvudkaraktärerna Will och Lou.
Boken är inte helt oförutsägbar. Jag tycker inte om titeln som berättar alldeles för mycket om historien.
Men, jag älskade berättelsen!
Jag älskade romanen.
Ibland får man förmånen att läsa en bok som man vet att man kommer älska och tänka på i många år framåt. Detta är en sådan bok.
Jag har sett fram emot varje stund med den och när den var slut grinade jag säkert en kvart och kände mej helt tom, helt övergiven utav att det inte fanns fler sidor att läsa.
Jag läser gärna kärlekshistorier. Men det måste ha lite finess och inte bara vara "pojke möter flicka, hjärta och smärta."

Betyget kan inte bli något annat än 5 av 5.
Tack snälla Katja för valet av denna bok!
Nästa bok och tid för recension väljs av Sammelsurium.

Puss/ Asta

Nån som prövat 5:2 metoden?

Hetast bland alla dietmetoder just nu verkar 5:2 metoden vara.
Plötsligt kan man läsa om den överallt.
5:2 metoden sägs vara enkel att följa och har vad jag förstått vetenskapligt stöd som hälsosam.
Den går ut på att man fem dagar i veckan "äter som vanligt" och 2 dagar i veckan äter minimalt, för kvinnor max 500 kcal och för män 600 kcal.
Det motsvarar ungefär en måltid, men man kan om man vill avstå mat helt eller leva på ex nutrilett.
Fastedagarna skall inte ligga bredvid varandra för att ämnesomsättningen skall fortsätta på högvarv, 2-3 dagar emellan rekommenderas.

Jag tror att detta skulle kunna vara något som passar mej.
Om jag inte börjar att äta så blir jag inte heller särskilt hungrig.
Jag mår inte heller speciellt dåligt, får inga blodsockerfall eller så.
Mina ungar har alltid ätit så här som tonåringar. Kanske skulle man kunna kalla den för tonårsdieten istället?
Min Mini kommer ofta på runt fem-sex på kvällen att hon "glömt" att äta frukost.
Å så äter hon nåt.
De dagar hon äter äter hon som en hel häst. Lätt 6-7 potatisar med sås och kött till.
Å hon går ner i vikt.
Men för henne är det ingen uttalad strategi utan mer lathet och tankspriddhet.
Vinsten är jämnar blodsockernivåer och mindre mängd insulin.

Jag skulle kunna tänka mej att tappa ett par kilon.
Framför allt vill jag inte gå upp i vikt.

Puss/ Asta

Vad är du rädd för egentligen?

 

Idag på Karlavagnen talade de om fobier. Jag lyssnade bara en liten stund tyvärr, det är rätt intressant.
Vi människor är verkligen märkliga varelser.
Så kapabla. Så starka och så anpassningsbara. Å ändå så neurotiska.
Nästan alla människor bär någon neuros. Det är faktiskt vanligare att ha någon fobi eller någon liten tvångstanke än att inte ha det.
En del bara som diffusa obehag eller enerverande upprepningar.
En del blir till riktiga rädslor. Eller fobier.
En fobi är ett obehag som är så starkt att det påverkar/ hindrar dej i din vardag.
En fobi är en rädsla som gör dej irrationell och får dej att sluta tänka å handla logiskt.

Det finns fobier mot nästan allt.
Till de allra vanligaste hör orm och spindelfobi. Det är tydligen de fobier som är lättast att bota.
Höjdfobi är oxå mycket vanligt liksom social fobi, rädsla för att stå i centrum och för att ta plats. Kräkfobi är ligger tydligen på 5:e eller om det var 6:e plats av vanliga fobier.
Men sedan finns det mer ovanliga... märkliga fobier. Så som trädfobi, hårfobi och en tjej som ringde in till Karlavagnen och som lät förnuftig på alla sätt förutom att hon var vettskrämd för svampar.

Vad är du rädd för?
Jag är... lätt!!! en av de räddaste människor som jag känner.
Jag vet inte om jag har en fobi direkt men jag är rädd för många saker.
Rädd för kärnvapenkrig, klimatförändringarna, att något ska hända mina barn.
Jag antar att det är rätt vanliga rädslor? Sunda rent av?
Men det stoppar inte där...
Jag är rädd för att köra bil, rädd för cancer, rädd för att bli gammal å hjälplös, rädd för att inte få bli gammal.
Jag är rädd för smärta, rädd för getingar, för konflikter och för höjder.
Jag vågar inte åka färja, jag stressar upp mej som fan för en vanlig charterresa (som 87 åriga damer skulle klara galant.)
Jag är rädd att mat skall vara härsken, svamp felplockad och jag HAR ett visst mått av koskräck.
Sen är jag extremt rädd för att bli psyksjuk, för att bli alkoholiserad och för den ökande rasismen.
Ungefär så...

Däremot är jag sällan orolig för sociala situationer. Jag är trygg med att jag vet att jag är socialt kompetent. Jag har inga större problem med att prata inför en grupp och jag står gärna längst fram i ledet när  en grupps talan skall föras.
Jag är inte mörkrädd (men det har nog mest att göra med att jag har stor hund) och sällan rädd för människor som anses "bråkiga."
Jag är inte rädd för småkryp (getingar undantagna då) och egentligen inte för döden... mer det som kan uppstå innan.
Och jag är verkligen inte rädd för varesej muslimer eller vargen.

Summa summarum är jag ändå, precis som jag sa, en av de räddaste människor jag vet. Varför... ingen aning men jag skulle tippa på en sammansättning av gener och uppfostran.
Jag har alltid varit försiktig. Alltid varit lite småfeg.
I vissa situationer har det varit bra för mej. Rädsla för droger tex men i de flesta fall har det bara hindrat mej eller gjort livet svårt för mej.
Detta att jag tex är rädd för "nya situationer och utmaningar."
Det har inte hindrat mej... mjo, kanske lite. Men ffa har det gjort allt mycket svårare i och med att jag har våndats in för varje nytt steg i livet med att det aldrig kommer att gå, att andra är så mycket smartare, jag så mycket odugligare...
Skola, jobb... det mesta.
Inte lär man sej heller. Inte drar jag nytta av att tänka på att "Hallå där Asta, du trodde ju inte du skulle fixa Komvux/ körkort/ högskola el vad det nu må vara heller... men det gick galant så självklar... självklart... gör du det nu oxå."
Ohhh no, det är s a m m a  sak var enda jäkla gång.

Vad är du rädd för? Har du någon fobi? Kanske nån udda spännande rent av?
Berätta!

Puss/ Asta

Det var min semester det 2013

 

Idag är det söndagarnas söndag. Den tyngsta söndagen. Semestern-är-slut-söndagen.
Jag känner en ångest långt utanför den vanliga småstress som man kan känna en sån här dag. Det är inte bara att mina lata lediga dagar är över, det är en högst relevant oro över att jag inte fixar detta. Att jobba 5-6 dagar i veckan. På ett dårhus.
Men va fan, sånt är systemet. Det är bara att göra det.
Antingen går det bra. Eller så dundrar jag med huvudet rakt in i den där otrevliga väggen.

 

Nu skulle mitt inlägg inte handla om det utan snarare vara en sammanfattning av 2013 års semester. På det har jag inte mycket att klaga. Tja, det skulle ju vara den långdragna bronkiten och munsår som sällskapat mej i princip alla tre veckorna... och som faktiskt tänkte åka med mej i bilen till jobbet imorgon också.
Men semestern som sej kan jag inte klaga på.
Tvärtom, årets upplaga är svårslagen. Väldigt svårslagen.
Jag har haft fint väder i princip hela tiden. Sverige är ju verkligen fantastiskt när det är så här.
Det har varit väldigt lite konflikter och den där suck-vi-går-varann-på-nerverna-stämningen-när-alla-är-hemma känslan.
Å jag har fått in en skön mix mellan sociala prylar å roligheter å ena sidan och att bara vara å andra.

 

Jag premiärbadade den 6:e juli. Rätt tidigt för att vara mej som är en riktig badkruka.
Första veckan tog jag det mest lugnt här hemma.
Umgicks med Gottfrid å Mini.
Läste böcker i rykande fart utomhus.
Träffade Cissi, var på GeKås
Min astma som jag var sjukskriven veckan innan semestern blev något bättre och jag kunde springa vid två tillfällen, korta distanser.
Vi grillade på stranden hela familjen och mer somrigt och idylliskt kan det ju nästan inte bli.
På lördagen var jag å Lillebror å Gotteman och skämde ut oss på hundutställningen.




Andra veckan var den sociala veckan.
Veckan när vi hälsade på pappa, maken och jag var i Göteborg och myste, vi hade grillkväll hos Lillebror.
Cissi å jag var på stan på kvällen å kollade in raggarbilar å folk. Käkade räkmacka och drack öl.
Å på söndan var Maria här med sina ungar och vi hade en underbar dag.
Jag sprang  två gånger.

 

Sista veckan har mer eller mindre gått i ängslans och rastlöshetens tecken.
En oförmåga att koppla av fullständigt med tanke på jobbet.
Fast jag har gjort mitt bästa och lyckats... delvis i alla fall.
På måndagen var Cissi å jag ute på stan igen... vi har ju blivit värsta partybrudarna... och såg badjävlar. Sommarens kanske bästa kväll.
Gotte blev sjuk, vi har grillat 3 gånger denna vecka.
På fredagen hade jag lunchddejt med mina två mellanbarn och sen var vi på middag på kvällen hos min vän Carina å hennes man.
Alltid lika trevligt. Å många drinkar blev det.
Lördagen var lugn å jag sprang en runda bara, det blev två rundor även denna vecka.
Söndagen går helt i ångestens tecken.

Nu väntar ordning å reda.
Försöka komma i säng på kvällarna. Ställa klockan å gå upp i rimlig tid.
Äta ordentligt. Ta hand om sej. Klämma in löparrundor och Gottfridpromenader.
Och avgifta min vinmarinerade lever. Slut på att hutta lite vareviga dag.
Så kuuuuuul det låter.

Puss/ Asta

På tjurighet å ren vilja och lite om mina mål

 

Jag kom iväg ändå på min löparrunda och det var baskemej allt annat än tur.
Det var ren envishet, "bara GÖR det."
Sprang dryga 7 km. På rätt kass tid. Det var grymt tungt. Så jäkla varmt och kvavt.
Jag ville sluta hela tiden. Ge upp. Men jag gav mej fan på det.
Ibland är den där tjurigheten vi oxar besitter bra.

Jag har aldrig varit intresserad av träning i hela mitt liv. Jag gick på gym 2-3 ggr/ veckan under nåt års tid innan jag skaffade Märta och jag tyckte det var trist mest hela tiden.
Således har jag aldrig läst träningstidningar/ bloggar å annat heller.
Men! Nu sedan jag började med löpningen har jag fått min husgud.
Paolo Roberto.
Jag skulle inte vilja säga att Paolo och jag har särskilt mycket gemensamt vid första anblicken. Men jag gillar hans ton kring träning.
Det är inget lullande, lockande, pockande, ursäktande.
Det är rakt på sak.
Bara gör det!
"Den som inte lägger tid på träning kommer att få lägga tid på att vara sjuk."
"Ett uteblivet träningspass blir snart två och rätt snart har man slutat träna."
"Svett är fett som gråter."
"Om du tränar för mycket får du skador, om du tränar för lite... ja då blir du en otränad tjockis."
"-10 grader är ingen ursäkt att inte utomhusträna, det är bara mesar som springer på löpband."

Säga vad man vill om hans direkta språk men det går hem hos mej.
Det väcker mitt jävlar anamma och får mej motiverad.

Paolo ställer klockan tre dagar på raken på 05:30 (nä, det är overkill för mej), går upp och drar i sej kaffe, vatten och ger sej ut och springer. Sen vilar han en dag... "för vila är ett vapen"... och så börjar det om.
Jag tycker det är förbannat starkt och dit vill jag komma.
Kanske inte halv sex på morgonen men typ halv nio?!
Det är ett av mina tre mål.
Mitt nästa mål är att sluta att jämföra mej med andra.
På min löparrunda idag mötte jag flera andra som sprang, både killar och tjejer.
Alla såg de betydligt hurtigare ut än vad jag gör när jag springer.
Rakare, mindre flåsigare, snabbare, mer tryck i stegen.
Å när jag ser det vill jag helst gå å gömma mej.
Jag tänker att "jag är ingen löpare, jag är en otränad tant som leker löpare och det är en jävla skillnad."
Just den typen av nedklankande på mej själv måste jag sluta med.
Jag måste sluta tycka att 7 km är skitdåligt för jag har sprungit en mil... jag höll ju fan på att avlida och då är det väl strongt att bara GÖRA det oavsett tid och distans?!
Mitt tredje mål är att tycka att det är roligt.
Det tycker jag inte ännu.
Jag tycker kanske det när jag kommit hem. Jag tycker det kanske när jag tänker på mej själv som "hon som tränar" men jag tycker det inte när jag springer.
Det är tungt, svettigt, flåsigt och tar emot från första 100 metrarna.
Så... hur blir det kul?!
Jag tänker att det kanske blir det automatiskt när jag är mer vältränad, har bättre flås och orkar på ett annat sätt. Som det är nu har jag ju hela tiden allergin i botten med.

Vad tror ni? Är det bra mål? Har ni egna mål med er träning? Vad är din pepp?
Vem är din husgud? Eller tränar du inte? Berätta...

Puss/ Asta

Ps. Jag sprang av mej min irritation. Nu är jag mild å timid igen.

Nej, jag har fan inte pms

 

Det är en sån där dag ni vet!
En sån där dag när det är nåt som skaver inombords och som tar sej utlopp i att jag känner mej irriterad på allt å alla.
Skäller ut folk inuti mitt huvud.
Irriterad på sånt jag inte har med att göra.
Irriterad på människors ältande eller brist på ältande analys eller övertro på sin analys.
Människors knasiga val, handfallenhet och hur de orkar lägga energi på... skit.
Ungefär som jag gör själv nu :)
Å nej, jag har inte mens. Inte pms heller.
Varför antas en kvinna ha det så fort hon är lite rivig i humöret?
Varför kan hon inte bara få vara... sur?
Män får ju lov att vara det.

Men jag ska försöka bli av med den här känslan, mest för min egen skull.
Det är ett nedbrytande destruktivt sinneslag.
Ja, det finns många mer eller mindre knasiga människor men jag kan välja... välja att ignorera det i stället för att reta upp mej.
Det räcker, jag behöver inte förstå allt å alla just nu.

Jag tror att jag är nervös inför jobbet.
Nervös över om jag ska palla att jobba så mycket i värsta virrigheten och stressen.
Fullt av ovan personal.
Jag har inte jobbat så mycket i år. Blev ju sjukskriven i början av januari.
50 % har funkat men 100 % är väldigt mycket mer.
Å ingen läkare har jag knuten till mej längre heller.
Det hade varit skönt att få starta lite mjukt i alla fall.
Är jag verkligen frisk?
Eller är jag bara van vid att det faktiskt är ganska bekvämt att ha så mycket fritid?
Jag tror det är en "komplikation" som drabbar alla som varit hemma länge, varesej det är relaterat till sjukskrivning eller arbetslöshet.
Ju längre tid desto svårare.
Jag tror att regeringens tanke om att få ut långtidssjukskrivna i arbete var rätt i många fall. Nu pratar jag självklart inte om cancer å sånt hardcore...
Men det blev fel eftersom de inte förstod eller tog hänsyn till den här "komplikationen" som är mer än lathet/ ängslan/ ovana eller vad ni vill.
Människor måste stödjas på ett professionellt sätt genom processen.
Så rätt blev ändå fel. Jag vill vara tydlig med det.

Jag har knappt gjort nånting idag.
Det känns som söndag. Till och med vädret andas söndag.
Jag är en smula bakfull, det blev många härliga drinkar igår, och trött.
Lite orolig för Gottfrid.
För hans hudinfektion och för att vi ska vara ifrån varann så mycket med start i övermorgon.
Jag har gått en runda med honom och jag tänkte försöka komma ut å springa idag med.

Hoppas ni har det bra?

Puss/ Asta

Gumsjuk har jag då aldrig varit

 

När jag var ung hade jag en märklig fallenhet att tycka att äldre män var snyggast.
Jag föll helt enkelt för farbröder rent smakmässigt.
Jag har redan flera gånger erkänt min förälskelse i Zeb Maccahan.
När alla mina kompisar klädde sina flickrum med hans brorson Luke så hade jag bara ögon för starka, tuffa, tysta, gråhåriga, kärringpermanentade Zeb.
Då var jag inte gammal och jag tror att det var i samma veva som jag blev förälskad i Lasse Berghagen.
Jag lyssnade på hans musik hela tiden "... Han tog av sej sin kavaj, sparkade av sej båda skorna och så spottade han ut snusen, sa min sköna får jag lov..."
Å så skrev jag ett brev till honom, bland annat med budskapet att jag ville gifta mej med honom.
Och vet ni? Jag fick ett brevsvar tillbaka.
Lasse tackade för frieriet men misstänkte att när jag var giftasmogen så skulle jag inte längre vara intresserad.
Ska vi kalla honom synsk? Det hade han rätt i alla fall.

En annan old man som jag var såååå kär i var Stacy Keach.
Särskilt i miniserien Mistrals dotter som då var typ det bästa jag sett.
Jag kan fortfarande nynna på signaturmelodin.
Å minns ni snubben i Mask? Filmen från 1994 med bland annat Cher som cool mamma i en av huvudrollerna.
Mc åkande, mammadejtande Sam Elliott.

Sen hade vi ljuva Steve Mc Queen. Jag såg 3 timmars filmen Papillon om o om igen, mycket för hans skull.
Vilken blick han hade den mannen!

 

Å sen har vi ju Sean Connery. Männens man. Mannen med stort M.

Med tiden så har min gubbsmak lagt sej en del men jag kommer nog aldrig bli tanten som dreglar efter yngre pojkar.
Det är helt enkelt inte min melodi att gå igång på det där släta och olevda.
Det perfekta och spänstiga.
Åtminstone med få undantag.

Puss/ Asta

Från A till Ö

Jag älskar... 

Avokado, Astrid Lindgrens sagor, allemansrätten

Barnen, barnbarn, bloggen

Caipirinha, chips, choklad


Dogue de Bordeaux, dajm, datorn, dusch, demokrati

Egentid, elefanter

Familjen, Frölunda Indians, flygplan, fikon, Fisherman's friend, fetaost, fred, frihet



Glass, gemenskap, grillkvällar, Göteborg, Gottfrid

Hundar, havet, hösten, hemmet, hockey, hotell

Igelkottar, iphone

Jordgubbar

Klänningar, kaprifol, kräftor, kaffe, kvällar, katter, kosmetika



Liljor, Lost, löpning (efteråt)

Mastiffer, mamma, myskvällar, moroccan oil

Naturen, nyponsoppa, nagellack

Ost, ostbågar

Poolbad, presenter, pappa, pizza, promenader, pelagonier



Queerkulturen

Resor, romaner, rödvin, Rhodos

Sverige, skogen, solen, skor, storm, snus, semester, stand up, spikmatta

Tomten, toapapper, te, tatueringar, taxfreeshopping



Utlandsresor, uteserveringar

Vänner, vargar, vågor, valpar, valår

Winnerbäck

Xantédrinkar

Yatzy

 

Zebror,

Åkrar

Ängla, ängar

Överraskningar, öl

En eländig eländig dag

Lilla Gottepojken har haft en hård dag i dag.
Hans mamma var inte alls den han trodde.
Inte alls den snälla, beskyddande, roliga lilla tant han trodde sej känna.
Lömsk och elak har hon varit, nästan hela dagen.
Fy!

Redan på förmiddagen rakade hon honom igen över hans utslag.
Trots att han gnällde å försökte fly.
Fläcken som igår var som en nagel var nu som en halv handflata.
Sen lockade hon med att "åka bilen" men det var inte alls till nån trevlig promenad eller ljuv badvik, det var till ännu en elak tant som bodde på ett ställe där det luktade rengöring å rädda hundar.

Tanten fick tydligen göra vad hon ville med Gotteman för rätt som det var stack det till i nacken och det gjorde jätte ont, så ont att Gottfrid skrek.
Mamman sa att "det där gjorde väl inte ont" men vad vet hon om det?
Det var inte i hennes nackaskinn det sattes en nål.

Därefter somnade prins Gottfrid. Med tungan käckt på svaj.
Lyckligt ovetandes om att veterinären rakade bort en massa päls på hela kinden och tvättade såret med klorhexidin.



Efter ytterligare en spruta, en "vakna upp spruta" eller antidot som det kallas på sjukvårdsspråk var det dags för Gottfrid att vakna. Han tog god tid på sej.
Hans mamma såg en pudel som oxå fick en uppvakningsspruta och som studsade upp pigg å alert efter 5 minuter... men inte Gottfrid. Han sov.
Veterinären sa att han "sov lite räv" och klappade både i händerna och i baken på Gottfrid. Som vaknade... kroppsligt... men hjärnan sov fortfarande tydligen.
Han fick syn på sin mamma som ömsint kom emot honom men han kände inte igen henne.
I värsta mördarhundanda flög han upp, reste ragg från huvud till bak, blottade samtliga tänder i ett morrande och stod "attackbar" i sin kroppshållning.
Ögonen var helt tomma på honom. Som om han såg förbi sin mamma.
Klotrunda, skrämda, redo till försvar.
Så kom han till sans och kände igen henne.

Mamman dividerade med veterinären om att Gottfrid borde ha fått antibiotikatabletter men veterinärstanten ihärdade med att salvan hjälper vid minst hälften av fallen.
Den övriga hälften då?! De får ju lida onödigt länge.



Gottepojken var alldeles darrig och slirig på sina ben. Fick hjälpas upp i bilen.
Mamman blev oxå rätt darrig i benen när hon fick betala kalaset.
Å ända sedan Gottfrid vaknat har han pipit.
Om det är tassförbandet å att han inte kan/får klia eller om han har ont eller om han är kass efter sederandet vet ingen.
Men mamman gav honom för säkerhet skull en antiinflammatorisk smärtlindringstablett som var kvar från när Märta opererade livmodern men inte hade ont. Hmmm.
(Smärttröskel... kvinnor /män/ tikar/ hanar... same same and no different.)



Förutom att han piper näst intill konstant så vill Gottemannen inte äta.
Inte mat. Inte korv. Inte köttbullar. Inte ostmacka.
Men när världens elakaste å mest svekfulla mamma stekte en sts pannkakor åkte de ner... hela högen. Fast de tre första fick matas i. Han är för... sjuk för att äta själv från tallrik.

Nu ska Gottepojken å hans mamma sova. Å hoppas att mamman är snällare imorgon, att livet inte är så eländigt för den lilla prinsen och att såret blir bättre.

Puss/ Asta

Minnen

Har ni tänkt på att när vi minns vår barndoms somrar så var det alltid fint väder och på vintrarna var det alltid snö?
Vem man än talar med säger så.
Ändå har inte vädret ändrats nåt nämnvärt de senaste 40-50 åren.
Det är våra minnen. På riktigt regnade juli bort och det slaskade i januari vissa år även när vi var små.
Men det är så vi minns det...
Kanske är det så... rätt troligt... att även andra barndomsminnen förvanskligas med åren. Mamma kanske inte alls var så där arg jämt, pappa kanske inte alls var ointresserad hela tiden och barnen på gården kanske inte alls alltid var dumma å retades.

Jag tycker det är fascinerande med minnen. Hur man minns utifrån sin personlighet och känslighet.
Fyra olika syskon, som mina egna barn, kommer att minnas samma händelse på olika sätt och alla är det deras rättmätiga minnen, deras sanningar även om det inte är hela sanningen. Om det nu finns en sån.

Det är spännande att vissa saker som man minns... som jag minns... av min barndom kan jag med en vuxens förstånd inse att "det där var inte så farligt" men man kommer ändå ihåg det lilla barnets reaktion.
Med andra saker är det tvärtom, barnet hade inte erfarenhet nog att reagera, att vädra faran, att se vidden av sveket men som vuxen får det andra perspektiv.

Jag bär med mej både ock från barndomen. Så som de flesta av oss.
Jag minns hur morfar och jag varje vecka var i Slottskogen (en park med djur i Göteborg) och hur djuren tillslut kände igen mej.
Jag minns att morfar och jag varje helg köpte blommor till mormor och hur vi fikade på café.
Jag kommer ihåg hur jag la huvudet på sned och sa "Asta skulle så gäääärna vilja ha..." och hur morfar gick på det varje gång å köpte det som jag nu ville ha.
En röd dockvagn i lack, en talande docka, en egen cykel.
Jag minns min gammelmormor och gammelmorfar å hur jag var med dem på ett lantställe de hyrde. Jag gosade med kattungar och tanten som ägde det hyrda huset bodde i ett annat hus på tomten, hon bakade tunnbröd i sin stenugn och jag fick smaka när de var alldeles nygräddade med smör som smälte ovanpå.
Minns ännu doften av det där brödet.

Jag var liten å osäker och rädd för det mesta när jag var barn.
Jag var övertygad om min fulhet, min klumpighet och av att inte vara riktigt bra på någonting.
Jag längtade intensivt efter att bli vuxen. För när man är vuxen kan man allting och är inte rädd för någonting.
Ja eller hur?!?!
Ändå var jag ett väldigt ansvarstagande barn.
Jag fick ofta ta min lillebror till dagis på morgnarna för mamma hann inte innan jobbet.
Jag gick på dagis själv, fast på storbarnsavdelningen.
Lillebror ville aldrig till dagis. Jag fick trycka ner honom i kärran och springa hela vägen till Axel Dahlströmstorg. Lämna in lillebror, sätta på honom de marinblå sockiplasten och sen gå in på min egen avdelning. 6 år gammal.
Ingen tyckte det var konstigt. Så där var det på -70 talet.
Å när jag var 9-10 hade jag sedan länge slutat fritids och gick hem själv efter skolan med nyckel om halsen.
På helgnätterna passade jag ibland både lillebror och mammas väninnors barn i den åldern. Jag minns att jag var både mörkrädd och lite stolt över att sitta uppe när småungarna lagt sej.

Minnen är märkliga ting.
Vissa bleknar, andra förstärks.
Mina barn berättar ibland saker de minns som jag inte har en aning om.
Som jag för mitt liv inte kan komma ihåg.
Det är samma sak när jag talar om mina minnen med mina föräldrar.
"Va?! Nej, så var det inte. Det har jag inget minne av, det kan jag inte tänka mej."
Olika bitar av sanningen blir olika mönster, kanske oigenkänbara för den andra.

Vad minns du?

Puss/ Asta

Ännu en onsdag...

 

Det blir en del dagboksinlägg nu, sorry för det. Min hjärna går lite segare i det här vädret tror jag.
Tids nog kommer debatterna igen. Men finns det någon som har en fråga eller önskar ett inlägg på nån särskild fråga så hojta till.
Glömde det veckosammanfattade inlägget i söndags.
Kanske synd, för så social som jag var den veckan är jag sällan.
Jag kan säga som så att semesterlunken och allt "unnar sej" börjar synas.
Benen som jag börjat få fason på och den relativt platta(re) magen är ett minne blott.
Man sliiiiter och sliiiiiter för ett resultat men det går på ett ögonblink... eller två lata sommarveckor... att förlora det.
Well... skit samma, jag kunde haft värre problem.



Å värre problem har jag oxå.
Allergin är överjävlig och hunden har fått våteksem.
Är mest oroad för det sistnämnda.
Det ser oskyldigt ut men kan blossa upp och bli stort på bara några timmar i den här kletiga värmen.
Jag har rakat över fläcken och sprutat på propolis.
Propolis är en vätska som jag fått av en veterinär som förmodligen fått sin legitimation i ett cornflakespaket men just detta propolis tror jag på.
Det används väldigt mkt utomlands, är en biprodukt från när bivax och har en antibiotisk effekt verksamt på stafylokocker.
I råden man kan läsa på nätet om våteksem/ hotspot så står det att en veterinär ska bedöma läget. Å att hunden bör bära tratt. Hahaha... den va rolig den. Not!
Märta hade tratt... en kvart... när hon opererats för livmoderinflammation och höll på att riva ner hela huset och oss som bor här med den.
Men jag ser på till imorgon. Hoppas på propolisen.På bilden är det rakat, avtvättat och färdigsprayat.

Allt är inte elände. Verkligen inte.
Sommaren är ljuvlig och jag njuter av den trots snor, kli å klåda.
Vi har grillat idag... igen. Jag tänker se till att vara spyless på att grilla å käka färskpotatis innan hösten är här.
Jag har sprungit. Trots allergin. På ren jävla tjurighet drog jag 7 km och det kändes härligt... efteråt. Ska skärpa mej med löpningen nu igen, håller på att tappa bort den känner jag.

Mini å jag å Gottepojken var ute och gick i skogen tidigare idag när den lilla mannen plötsligt hoppade ner i ett lerdike.
Han såg helt självmordsbenägen ut. Tryckte ner hela huvudet å frustande där under så det kom stora bubblor av lera, sen skvätte han upp det på ryggen med.
Fick slita honom där ifrån och jag kan säga att joggare som kom förbi tittade helt förfärat på min prins. Som om han vore... äcklig eller nåt?!?!
En blond snärta i 20 års åldern väste till och med "Ur vägen" med en mycket otrevlig ton. :)
Han fick Hooch (ur Turner and Hooch... ni som sett ni vet, ni andra fattar ingenting...) att framstå som en rätt välkammad kille.
Det blev bad å schamponering när vi kom hem. Å omhändertagande av "fläcken" oxå då.

Å så gick ännu en onsdag i våra liv.

Puss/ Asta

Nu ska jag svära i kyrkan.

 

Nej, nej, nej... ta det inte så allvarligt.
Bli inte arga. Kom inte hit å kasta ägg på min dörr. Ring inte å mumla okvädningsord om natten i min telefon. Tänk inte "Det var FAN droppen av den galna kärringen"...
Jag menar bara att jag längtar lite grann...

Längtar lite grann efter hösten.
Ännu är det bara juli. Högsommar. Och sommaren visar sej verkligen i sin allra vackraste och mäktigaste skrud. Sverige... när det är så här... är verkligen svårslaget.
Idag tar jag en liten paus från solen.
Går å plockar lite här inne. Tvättar lite. Lägger tillbaka 7211 fellagda saker på sin rätta plats.
Snart ska jag sätta mej i skuggan. Kanske med en bok.
Mitt munsår, mitt soleksem och jag behöver pausa en stund från solen.

Nåt jag verkligen är bra på är att leva här å nu.
Se det stora i det lilla.
Fucking carpe diem om ni så vill.
Å jag njuter av sommaren.
Jag ignorerar mina allergibesvär bäst jag kan och solar, grillar, pimplar öl, går ut med vattnet, badar, tittar på kossor, petar i mina prunkande pelargoner, umgås, är uppe sent om nätterna, läser, löser korsord, lyssnar på sommarprat, frossar jordgubbar, plockar hallon, går barfota och osminkad och allt det där som man ska göra på sommaren.
Detta är en av mina finaste... om inte den allra finaste... semestern som jag haft.

Men liiiiite liiiiiite smått börjar jag snegla åt andra typer av kläder.
Broderade boots, snygga jeans, strumpbyxor som passar till mina klänningar.
Jag köper små ljuslyktor, bunkrar stearinljus.
Funderar på årets upplaga av "Bonde söker fru" och längtar efter hockeyn.
Lite lite suktar jag efter mörkare kvällar, svalare luft, rödare rönnbär.
För jag är ju en höstmänniska.

Puss/ Asta

Är det så man säljer sin själ?

Lady Dahmer är i ekonomisk nöd och diskuterar med sina läsare om att hon kommer ha reklam på sin blogg och kanske skriva sponsrade inlägg för att dra in lite cash. Hon diskuterar även möjligheten till nån form av insamling.
Hur känner ni för det där?
Alltså inte bara just Lady Dahmer utan bloggare som arbetar så i stort?

Jag läste och blev en smula provocerad initialt.
Kände att "va fan, hon får väl ta ett lån på banken eller av en vän som alla vi andra dödliga." Alltså hur tror ni jag klarar av att 4 nya vinterbäck måste införskaffas trots att det är en tung räkningsmånad. Eller att Märta gick å blev sjuk och kostade mej utöver försäkringen säkert 20 000 kr under sina sista månader... såna stålar har inte jag gömda i madrassen å inte de flesta andra jag känner heller.
Inte fan går jag ut å ber er... mina läsare... pynta upp för det

Jag kan även tycka att det är lite skillnad på vem man är.
LD har gjort stor sak om att hon inte gillar sponsrade inlägg, för mkt reklambjäfs, att hon har ett rykte att leva upp till och att hennes läsare förtjänar bättre.
LD är så förbannad tvärsäker om allt och ingenting och det är klart... då blir känslan av att "sälja sin själ" större än om det vore tex jag som kunde gjort reklam för allt som är värt att leva för... typ Lindex, Indiska, Kicks.
Å insamling? Är det för nån katt som ligger å dör nånstans så okej men annars... tveksamt.

Men sen. Analyserar den känslan lite.
Att blogga är Nataschas jobb. Det är jävligt få av oss bloggare som kan försörja oss på att blogga och väldigt många av oss som drömmer om det.
Jag gör det! Jag skulle älska det!
Å det är nog ungefär där jag analyserar min egen avundsjuka.
Jag är inte där hon är.
Min blogg läses inte av hundratusentals dagligen och vad jag tycker startar inte opinion kring.
Hon är begåvad. Hon är duktig på vad hon gör. Hon är en av alla oss som faktiskt "jobbar" med det här.
Är det då så jävla noga?
Sälja sin själ? Är det inte det vi gör varenda en av oss när vi knatar iväg till jobbet på morgonen. Säljer vår tid, säljer vår kompetens och ibland... säljer vår själ.
Prostituerade är vi hela bunten på ett eller annat sätt.

Jag kommer aldrig bli någon storbloggar. Jag har mellan 400-700 läsare/ dag om det inte hänt nåt speciellt. Jag kommer aldrig att komma i närheten av att tjäna några vettiga pengar på min blogg.
Å en blogg som uppdateras med flera mer eller mindre genomtänkta inlägg per dag kräver lite jobb och engagemang.
Eftersom ingen djävel springer runt och vill bli sponsrade av mej så kan jag unna mej att ha redan r en å snygg från reklam.

Så min avoghet... om än stillsam... mot att LD försöker skramla in pengar till vad nu den här ekonomiska svårigheten var, ja det var nog mest avundsjuka.
Vad tycker ni om sponsrade inlägg å en massa reklam på bloggarna?

Puss/ Asta

Badjävlar

 

Igår var den här tanten på stan... igen.
Kanske var det sommarens allra vackraste kväll?
Jag fick ju en biljett av Cissi till "Badjävlar" när jag fyllde år och igår var det dags!

Johan Rheborg, Fredrik Lindström, Magnus Betnér, Björn Gustavsson, Peter Apelgren och Henrik Schyffert på en utomhusscen med Ätran i bakgrunden och solen högt på himlen.
Packat med glada somriga finklädda människor ur alla generationer.

Vi har varit på Badjävlar många år. Årets upplaga var kanske inte den bästa.
En del skämt var "så där" och en del hade man hört förut...
Ändå är det verkligen nåt av det roligaste som sker varje sommar och som hör till semesterns absoluta måsten.

Jag skrattade så jag fick ont i magen vissa stunder. Var tvungen att sätta mej ner i gräset för jag fick knappt luft.
Cissi och jag har lite olika humor.
Hon tyckte Rheborg och Lindström var bäst.
Jag tyckte Gustavsson och Betnér.
Gustavsson är en sån komisk naturbegåvning. Så fånigt jävla rolig och Betnér har ju en vassare, argare, mer politisk humor än de andra, en humor som ibland går över gränsen men som när den funkar är absolut bäst!
Älskar när han hånar Sverigedemokraterna, ingen drar ner brallorna på dem så bra som han.
Sen är han ju snygg med :)

Efter showen promenerade vi in till stan. Lite salongsberusade så där.
Fnissande, allvarsamma om vart annat å med skorna i handen.
Jag var utsvulten och skulle kunna ha käkat en påkörd grävling om jag fick smör till men inte ett enda ställe i stan hade köket öppet.
Vi frågade på tre av krogarna, gick förbi nedsläckta pizzerior och korvmojjar.
Klockan kvart i elva mitt i turistsäsongen!
Värdelöst måste jag säga av en stad som vill satsa på att vara käck turistort.
Vi gav upp till slut å köpte oss varsin caipirinha.
Mumma!

Sen blev vi hämtade av Cissis snälla make.
Före tolv (eller okej, strax efter.)
Just like Cinderella.

Puss/ Asta

Recension på egen hand, "En man som heter Ove" av Fredrik Backman

 

Oj, som jag läser denna ljuvliga sommar och semester.
Nu senast "En man som heter Ove" av Fredrik Backman(å som jag önskar så att vi läst i Bloggdalas bokcirkel så vi kunnat diskutera den.)

Jag var lite skeptisk till denna bok måste jag erkänna.
Jag är ofta det till böcker som ligger på alla topplistor, de gör mej nästan alltid besviken de där böckerna som den stora massan precis har läst.
Dessutom förstod man på omslaget att det här är minsann en rolig och ironisk bok och jag var inte särskilt sugen på en sån...
Förväntningarna var således låga.

Boken handlar om Ove som är 59 år och bostadsområdets självutnämnda kvarterspolis. En paragrafryttare, en jobbig butter fan som anser att alla som inte kör Saab är opålitliga.
Han retar sej på allt och alla och det är inte särskilt många som förstår sej på eller tycker om Ove heller.
Men "rätt ska vara rätt" tycker Ove.

Tja, det är egentligen hela historien. Eller åtminstone upptakten till historien.
Resten får ni läsa själva.
För läsa den... om ni nu inte redan gjort det... tycker jag att ni ska göra.
Jag kräver det till och med.

Själv tog jag som sagt till mej den lite skeptiskt, läste de första kapitlen en smula reserverat och lojt.
Men sida för sida vann historien över mej mer och mer.
Jag läste en recension om boken där det stod att den var en "känslokastrull" och så är det verkligen.
Den är rolig, vemodig, eftertänksam, ironisk, sorglig och hjärtevarm.
Den fick mej att fnissa många gånger och att skratta högt å länge ett par gånger med.
Backmans enkla språk, korta meningar som är utan större finess vid första anblicken, slänger blixtsnabbt om ens känsloläge.
Första gången jag i boken gick från att le roat till att få en klump i halsen och tårar i ögonen blev jag nästan förvånad. "Oj, hur kom jag hit" lixom.
När jag läser bokens sista kapitel ute på studsmattan i solen storgråter jag.
Fulgråter med snor och tårar rinnande ner för kinderna och jag saknar Ove så fort jag läst sista raden.
Saknar honom så mycket att jag vill leta reda på Ove.

Grejen är att jag känner en Ove. En man väldigt lik Ove.
Samma karga, buttra inställning. Samma idiotförklarande bemötande av sin omgivning. Samma krigande med myndigheter. Och... nåt jag alltid har sett och förstått... samma varma missförstådda hjärta längst in.

Jag älskade den här boken. ÄLSKADE den.
Betyget kan inte bli annat än 5/5. Jag önskar att jag kunde ge den mer.

Puss/ Asta

Talang med barn?

 

Maken flydde fältet idag när vi fick besök.
Han hann bara hälsa på gästerna och se dem några minuter medan lilla Havanna och jag bryggde kaffe och kokade te.
Han ringde senare på kvällen och konversationen löd ungefär så här...
Maken: Så duktig du var med barnen! Pedagogisk och duktig.
Jag: Tycker du? Lite glatt förvånat så där.
Maken: Ja jätte gullig. Man kunde inte alls se att du egentligen hatar barn. 

Det har alltid varit ett slags skämt mellan oss.
Att han är mer barnkär. Han är naturlig kring barn och de väljer ofta honom framför mej.
Eller gjorde i allafall. Jag har blivit mjukare och mer barnkär med åren.
Livet har gjort mej tålmodigare och det är ju som bekant en käck egenskapa att ha kring barn.

Jag minns en gång när barnen var små och vi bodde i Göteborg.
Jag skulle passa min kompis son som var kanske 2 år.
Han var van vid mej, vi sågs i princip dagligen.
Men han skrek HELA dagen. Så fort jag tittade på honom skrek han.
Tillslut lät jag honom bara vara... min uppmärksamhet gjorde allt bara värre.
Han somnade för sej själv i pur utmattning bland smutstvätten och när han vaknade grät han igen.
Jag var frustrerad, irriterad och trött när maken kom hem på eftermiddagen från jobbet.
Då sträcker ungen sina små armar mot maken och vill bli uppburen och sen somnade han bums mot hans axel.

Men som sagt. Med åren så tar jag barn mer naturligt.
Sedan är det ju med barn som med andra människor. Vissa har man lättare att tycka om å ta till sej än andra.
Jag blir inte förtjust i någon per automatik för att den är under 18 lixom.
Vad det gäller Marias barn så tror jag känslan av "familj" underlättas av att Maria på många sätt är som jag i sin attityd till ungarna som jag själv var mot mina.
Om man känner att barn är väldigt bortskämda el ängsligt uppassade eller så så har jag svårare att vara naturlig eftersom det inte är "jag."
Nu kändes det som vi var en storfamilj och barnen kom lika självklart till mej när de behövde hjälp, jag förmanade dem lika naturligt att se sej för nära vägen osv.
Jag kunde vara "jag" med dem. Skämma bort dem lite med glass å så och säga till dem att lugna sej när de blev för uppspelta.
Naturligt.
Å barn känner å uppskattar det precis som vi vuxna när man är avslappnad och kärleken kommer självklart.

Skrev jag i mitt förra inlägg att Maria rullade ur bilen?
Det är den BÄSTA humorn tycker jag. När man får skratta på någon annans bekostnad När det händer dråpliga saker i vardagen.
Som att jag parkerade vid ett litet dike som doldes av buskar...
Maria lite ängsligt undrade om hon kunde komma ut där å jag bara "Ja då"
Å så ser jag hur hon bara... opa!... försvinner.
Hahaha.
Så... festligt.

Puss/ Asta

Busungarna invaderar.

 

Hej hopp på er...

Idag har varit en fartfylld dag vill jag lov.
Upp i ottan... säkert redan kring tio... för att röja av här hemma lite grann och åka å handla.
Finbesök väntade ju i form av Maria och hennes tre yngsta barn.

Jag hämtade dem vid tåget. Jag bjöd skitungarna på glass, vi gick en liten rundvandring i staden innan vi åkte hem för att fika och sedan dess har dagen gått i ett.
Vi har badat (barnen åtminstone), gått promenad, grillat, lekt med Gottfrid, besökt ödehuset, skrattat.
Mina öron värker av ungarnas allt tjatter... jag är inte van längre å andras barn kan man inte stänga av så som sina egna utan måste svara på ett oändligt antal frågor.
 


Jag blev helt betagen i dem!
De är barn... barn ÄR tjatiga... men de är helt underbart sociala, öppna, tillgivna, roliga och vackra.
När småtjejerna körde in sina händer i mina, när de gömde ansiktet in i min mage vid spökhuset eller när lillkillen showade ut allt han hade så blev jag helt förälskad.
De är så fina. Med sitt vackra hår, sina mörka ögon och alla sina funderingar om livet.



Självklart hann jag å Maria oxå prata, men ungarna var i centrum hela tiden, så som det ska vara. Jag tror att de fick en härlig dag och jag hade gärna lånat dem ibland.
Jag fick en klump i halsen när jag kramade dem hej då vid tåget.

När vi hade ätit och innan vi skulle köra till tåget åkte vi vägen om ödehuset som jag en gång var sugen på innan jag stötte på ett argt spöke utanför... minns ni?
Jag har bara gått förbi under alla år men denna gången gick vi ända fram till huset och det är helt klart nåt spooky över det.
Döda stora fåglar i ett uteförråd. Fördragna gardiner. Ett knackande ljud, nåt som rörde sej i fönstret som inte var en människa.
En känsla av att någon tittade ut på oss. En kall känsla.
"Gå härifrån!" typ.
Jag å småtjejerna höll varann i händerna och rörde oss reserverat ett stycke ifrån medan Maria morskt gick runt med kameran i högsta hugg.
Hon har sett så många program om ghosthunting att hon anser sej ha vanan inne :)

Nu ska jag sätta mej på altanen med ett glas vin.

Puss/ Asta

Föräldrar då och nu

Jag kan inte riktigt sluta att tänka på Jonas i "Kast med liten kniv" (Se inlägg nedan.)
Förmodligen för att jag känner igen så mycket av mej i honom. Ur vår barndom.
Trots att det är en alldeles påhittad historia är det som om jag har mött alla de här människorna. Jonas, hans vänner, föräldrar, obsläraren...

Jag tänker på de vuxna. Hur de var i boken.
Jonas föräldrar. Snälla. Välmenande. Akademisk pappa. Röstande på VPK.
Inga "olämpliga föräldrar."
Ändå så oförmögna. Eller så tidstypiska.
För om curlandet är vår föräldragenerations förbannelse så var sent -70 tal/ tidigt -80 tals föräldraförbannelse att de levde vid sidan av sina barn. Inte med.
I Jonas källare hände allt möjligt fuffens. De sniffade, rökte på, förvarade stöldgods.
Inga föräldrar "kom å störde", på sin höjd sa de "Hej hej, har ni det bra?"
Jag minns att min mamma och hennes manliga bekant en gång kikade in i ett mopperum där jag och tre-fyra killkompisar var. Alla killarna hade sniffat bensin.
Allt mamma sa var att "Vad trevligt ni har det, men usch vad det luktar."
Min mormor kom in på mitt rum en gång när vi rökt hasch. Hon undrade vad som luktade och jag sa att någon luntat på ett bananskal och så var det inte mer med det.
Precis som Jonas, gick jag direkt upp på mitt rum utan att passera gå när jag var berusad. Mamma eller mormor ropade "hej" på håll.
När vi åt tillsammans minns jag inte att någon diskuterade med mej.
Särskilt om inte om jag inte ville prata.
Jag minns väldigt få gånger jag självmant tog upp problem.

Varför var det så?
Det var väl inte så att de egentligen var ointresserade.
Alla föräldrar kan väl inte ha varit ointresserade?
Ändå...
För mej har det varit självklart att se mina barn. Att veta hur de har det.
De har varit olika snacksaliga. Det varierar ju med individer och med ålder, men jag tror inte de kunnat finta mej på samma sätt. De har i alla fall fått anstränga sej hårdare.
Jag har mött upp dem vid dörren.
Ingen skulle precis kunna röka hasch här utan att jag förstått det.
Jag har försökt nå dem och jag har sett när allt inte är som det ska.
Framför allt har jag sett det som min plikt att vara just förälder.
Att sätta gränser och vara närvarande.

Kanske är det så att varje generation föräldrar gör sina egna misstag.
Som en rekyl till sina egna.
Det blir kanske bättre, kanske sämre, men det blir i alla fall annorlunda.

Puss/ Asta

Bland raggare å handskalade räkor

 

Jodå. Tanten har varit i La Stada å luftat benen.
Hemma före midnatt like Cinderella men ändå.
Vi har Weels and Wings i stan. En jäkla massa gamla raggarbilar och veteranbilar som kör i karavan genom staden å visar upp sej.
Arrangemanget brukar vara i grannstaden men i år fick vår stad det.

 

Jag är inte så himla till mej om jag ska va ärlig.
Jag tycker hela grejen med raggarbilar är lite småtöntig utan att jag riktigt kan förklara varför.
En del av bilarna är ju sagolikt vackra och lacken alldeles spegelblank... varför skulle det vara fånigare att hålla på med gamla bilar än stora hundar eller små frimärken?
Egentligen tror jag det är dom INUTI bilarna som jag tycker är töntiga.
Självsäkra gravallvarliga miner. Tjejer med illa färgat hår. Dansbandsmusik som de i bilen diggar till genom att slå takten mot plåten genom fönstret. Fylla.
"Äldre människor" som fastnat i en ungdomskultur som rådde förr.
-50 tals klänningar som korvar sej i midjan. Brylkräm. Burkölshalsande i baksätet.

 

Men Cissi å jag var inom stan en sväng och det var fantastiskt mysigt.
En ljummen kväll och tjockt med folk på våra annars tomma gator.
Blandade generationer, unga och gamla.
En riktig folkfest verkligen. Något vår stad verkligen kan behöva.
Å som jag sa... en hel del väldigt vackra bilar.
Jag skämdes lite över fnisset som bubblade i magen.
Kände mej dumdryg.
Hur ball på en skala är jag själv då? Som kan stå här och fnissa för mej själv lite överlägset.
Jag försökte se undan allt det där fåniga och njuta av vimlet.
Medan Cissi spanade in bilar kollade jag in människor... kläder.

Vi slog oss ner. Käkade varsin räkmacka. Handskalade räkor och en fantastisk aioli.
Jag tog en bärs å Cissi ett glas vin.
Väldigt väldigt trevligt och somrigt.



Nu ska jag försöka komma i säng i rimlig tid. Får ju storfrämmande här imorgon av Maria å hennes barn. Jag har varken städat eller handlat.
Tidsoptimist javisst.

Puss/ Asta

På egen hand, Recension av Kast med liten kniv av Sara Kadefors

 

"Kast med liten kniv" är Sara Kadefors tredje roman för vuxna.
Hon har även skrivit ungdomslitteratur och filmmanus.
Det är min första bok med Kadefors men inte min sista.

Kast med liten kniv utspelar sej i två tidsperioder.
Den handlar om Jonas som tonåring under ungt -80 tal och om Jonas som vuxen, gift, tvåbarnspappa.
Jag tycker relativt få författare klarar av att växla mellan två historier på ett bra sätt. Själv brukar jag alltid vara mest intresserad av den ena historien och längta bort den andra, men i denna romanen väcker båda historierna lika mycket intresse hos mej.

Jag tycker om Jonas. Jag känner igen mycket av Jonas i min egen uppväxt.
Den unga Jonas växer upp i ett mindre samhälle precis utanför Göteborg.
Han tillbringar sin tid med sina halvkriminella kompisar och lever i en parallell värld till de vuxna som inte förmår eller vill delta i de ungas värld.
Slutet av -70 talet, början av -80 talet...
Jag minns det starkt. Man talade inte MED sina barn då.
Man la sej inte i på samma sätt.
Resultatet blev självständigare, vuxnare och dugligare unga vuxna än idag.
Men alla klarade inte av det där, många föll igenom när vuxenvärlden höll sej för sej.
Ett taffligt "Hur har du det?"
"Jo då"
"Bra, fint hör du."
Dialogerna känns väldigt äkta.
Jag känner igen så mycket ur Jonas liv.
Alkoholen som det var sånt fokus kring. Sniffningen. Liksom Jonas hade jag det i min absoluta närhet men vågade inte själv.
Haschet, de stora farliga killarna man var rädd för, fyllefesterna hos nån stackars tjej som alltid ballade ur, småkriminaliteten.
Jonas har problem med skolan till följd av sin dyslexi. Ändå läser han historieböcker.
Han har problem med sin självkänsla men är ändå den som ofta står vid sidan av och vägrar delta i dumheter.
Så händer det ofattbara och Jonas begränsade resurser och vuxenvärldens totala oförmåga att närma sej sina ungar förstärker katastrofen.

Den vuxna Jonas utmålas som en man som har svårt att tala om känslor.
En man med mindervärdeskomplex och som bara "blir nåt" i skenet av sin vackra och smarta fru.
Jag tycker om Jonas. Jag tycker (tyvärr) inte att han är mer känslohandikappad än många andra män. Tvärt om, han är en snäll man. Han försöker göra det bästa för sin familj, han anstränger sej hårt, han vill väl och när det inte blir så bra så anstränger han sej mer.
Det är betydligt mer än vad jag kan säga om de flesta män som jag känner...
Men han är en produkt av sin uppväxt. Av att alltid ha stått i skuggan av sin smarta syster, av den svala kontakten med sina föräldrar och av den obearbetade katastrofen han var med om.
När livet än en gång rasar för Jonas vävs gamla och nya sorger ihop.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken.
Kadefors har ett ständigt driv i sim berättelse.
Den är miljötypisk och påminner som sagt väldigt mycket om min egen uppväxt.
Den väcker mycket tankar kring föräldraskap, utanförskap och barndom.
Kanske tappar boken något på slutet, men på det stora hela är det en läsupplevelse som jag älskat och kommer att minnas länge.

Betyg: Tja 4,5 kanske.

Puss/ Asta

Bla ha Bla ha

 

Ahhhh. Det är så härligt med semester. Så härligt.
Särskilt när man hör hur de har det på jobbet och de IGEN talar om min avdelnings på Hallands Nyheterna.
Politikern Mikaela Waltersson (M) uttalar sej om att jo då, situationen är kanske allvarlig men inga avvikelser el tillbud har kommit in. What?! Märkligt, med tanke på att vi skriver dem i stort sätt var enda jäkla pass... om vi orkar/ hinner.
Å ska patienter behöva dö? Personal slänga sej genom fönstret? Eller när är det nock för en moderattant som henne?
Jag blir arg. Jag blir uppgiven. Lite ledsen med faktiskt.
Jag känner att det är "upp till kamp" som gäller men att det är så oändligt svårt att samla en stor grupp uppgivna/ trötta människor och därför tänker jag... I give a fuck. Jag skiter i det till semestern är över.

Så. Istället njuter jag av det underbara vädret.
Jag har suttit ute i solen å i skuggan större delen av dagen.
Läst. Slumrat. Läst igen.
Vid min sida har vätskorna växlat.
Vatten.
Te.
Kaffe.
Vatten.
Öl.
Vin.
Kaffe.
I morse sprang jag en halv mil. Med dålig tid. Men det var varmt så jag höll på att få dåndimpen. Min kondition och motivation är inte vad den borde.
I eftermiddags gick jag ungefär lika långt och lät Gottepojken bada.
Sen har vi grillat finkött. Entrecote.
Jag har det bra jag!
Och jag försöker att inte tänka på jobbet.

Nästa vecka är min sista semestervecka. Innan jag börjar jobba fullt igen.
Det sägs att vädret ska hålla i sej. Jag tänker tillbringa många timmar på stranden. 

Puss/ Asta

Läs inte detta.

 

Jag varnade dej. 

Idag är jag seg. Trött. Arg.
Seg å trött för att jag är lite bakis men framför allt för att jag har väst Sveriges största munsår. Herpes på och i hela underläppen.
Det sticker, svider å gör ont. Jag känner mej febrig, illamående, trött och off när immunförsvaret får fullt upp.
Fult som fan är det med. Och evigheter kommer det ta att läka.

Arg. Varför kan, vill, orkar men framför allt FÅR jag inte lov att skriva.
Jag kan hinta om att det handlar om ett stycke äkta make, en negativ dryg jävla attityd och att droppen fick bägaren att rinna över.
Så. Nu var det sagt. Lite för mycket kanske men skit samma.

Jag har inte gjort så mycket mer än att varit arg idag.
Arg när jag läst.
Arg när jag suttit i solstolen.
Arg på promenad.
Hostan vill inte riktigt ge med sej. Midjemåttet har ökat med flera centimeter och jag borde gå ut å springa men orkar verkligen inte.

Japp. En sån dag.
Ove å rut.

Puss/ Asta

Moraliskt bloggdilemma

Då och då läser jag en blogg som heter Vimmelmamman.
Den skrivs av Lotta som jobbar på en skvallertidning och som har en skön blandning av djup och glättighet i sina inlägg.
Jag har inte läst henne så länge, nåt drygt halvår kanske, men riktigt stor blev hennes blogg innan när hon behandlades för cancer.

Hur som helst. Här om dagen skrev Vimmelmamman ett inlägg som jag förmodar var i affekt. Ni kan läsa det här.
En ung och odrägligt packad kille beter sej illa och sexistiskt mot henne.
Frågar om hon är bra på att knulla, hur stor den största kuk hon sett är.
Han vill gärna knulla Vimmelmamman för att hon är en neger!

Hejsan hoppsan. Charmig yngling det där.
Ung men vuxen. Uppenbart fördomsfull och nedlåtande mot kvinnor.
Vimmelmamman berättar om deras möte. Hon spekulerar i det allt mer rasistiska Sverige där Sd vinner mer å mer mark och att vi som inte sympatiserar med detta måste våga stå upp för det, bemöta, vägra hålla tyst. Å hon publicerar en bild på honom.
Reaktionerna och kommentarerna låter inte vänta på sej.

Jag läste inlägget när det var alldeles nytt första gången och innan kommentarerna hade trillat in.
Jag läste ett välskrivet inlägg. Höll med Lotta till fullo. Men reagerade lite för bilden och funderade på det.
Rätt eller fel att lägga ut en bild på en packad kille som uppenbart inte har alla indianerna i kanoten?
Rätt eller fel att nyttja sin makt som stor bloggare att nå ut med denna bild och information om hur denna kille betett sej till så många människor?
Ja, det är inte ett helt enkelt dilemma.
Det tål att funderas på. Är inte svart eller vitt.
Vad tycker ni????
Det hade varit jätte roligt att höra era åsikter för eller emot.
I Lottas blogg var det väldigt många som blev upprörda över hennes beteende.
Bilden är nu pixlad men som alla andra bilder på nätet redan spritt i orginalskick via facebook osv.

Själv kom jag fram till att han kunde ha det.
Ung, jo då. Men även unga människor får faktiskt ansvara för vad de säger och hur de kränker andra människor.
Även unga människor får rösta, gå på bolaget, avtjäna fängelsestraff så varför inte stå upp för att man är korkad.
Jag tycker det är en annan sak när människor hängs ut för brott de påstås/ har begått. I synnerhet grova brott som faktiskt kan påverka deras trygghet.
Rättsväsendet skall skötas av polis och åklagare.
Det enda som lär hända den här killen är att han förhoppningsvis får skämmas lite och att folk garvar åt honom/ tittar snett på honom.
Har man gett sej in i leken genom att bete sej rasistiskt och kvinnohatande... ja, då får man väl ta att få mothugg då.
En annan aspekt är att, vem är blonda å blåögda människor (i synnerhet män) att säga att "killen var bara full å dum och det du gör är mycket värre."
Lotta som är färgad har säkert mött den här attityden otal gånger, hon har en son som kommer att växa upp bland fördomar. Självklart är det känsligare för henne.

Vad tycker å tänker ni?

Puss/ Asta

Ohhh yeah...

 

Igår var det party!
Det kunde den här tanten verkligen behöva.
Nog för att dagar i en stilla lunk är min favoritsysselsättning men ett å annat avbrott är uppfriskande å behövs.

Vi var ett litet gäng av tajta kollegor som samlades hos Lillebror i hans ljuvliga trädgård.
Vi drack drinkar och skrattade så jag fick ont i magen.
En kollega hade gjort middagen, kyckling och potatissallad.
En annan kollega hade gjort pannacotta med bär.
Själv köpte jag vinet till tillställningen.

När det blev för svalt ute så gick vi in.
Valde var sin låt från Spotify (vi har minst sagt olika musiksmak.)
Delar av oss... vi som är begåvade med taktkänsla å grace... dansade loss i det stora vardagsrummet.
Behöver jag tillägga att jag är ironisk nu? Ibland när jag är ironisk och inte skriver det på näsan på er får jag anonyma sura kommentarer.
Vi lekte även en snäll version av "Jag har aldrig."

Då jag kom hem var Gotte förtvivlad över att ha varit utan mamma i flera timmar.
Övriga familjen var ju hemma men det är inte riiiktigt samma sak.
Hur ska det gå när jag åker till Cypern?
Hur ska vi överleva han å jag?



Puss/ Asta

Sveriges vackraste stad

 

Hej hopp vänner å kamrater

Här står ett stycke tant. (Den som läst mina kommentarer förstår.)
Jag har haft en uuuuunderbar dag.
Idag har jag GJORT något... och inte bara hängt på fejjan hela dagen.
Kan ju vara kul att summera semestern med något annat oxå.

Maken å jag åkte på utflykt.
Först hem till pappsen och hans fru.
Det var visst ett tag sedan för maken körde vilse tog en lång omväg.
Där moffade vi pizza, öl å wienerbröd.
Vi satt i solen och hade allmänt mysigt.
Pappa är ju en smula konvalescent efter sin hjärtoperation men börjar hämta sej och det är jag väldigt tacksam över.

På vägen hem körde vi in i Göteborg.
Sveriges vackraste stad. I synnerhet nere vid Lilla bommen.
Det är vid kajen där båtarna ligger.
Vattnet, uteserveringarna runt omkring, bryggorna, människorna, båtarna.
Å doften av hav och tjära.
Utsikten över hav, mot Europa och världen.
Ja, det är ljuvligt.



Vi satt ner. Jag tog en öl å maken tog en Ramlösa.
Tittade på folk. Pratade. Njöt av att bara vara innan vi åkte hem igen.
Hemfärden var dock en plåga. Jag var akut kissenödig hela tiden.
Man kan verkligen inte tänka på NÅGOT annat när man är kissenödig, eller hur?!

Har ni haft en trevlig tisdag?
Min gamla bloggpolarinna Beata som jag för övrigt haft en härlig chatt med på fb nu ikväll hatade alltid tisdagar. Knäppt va?! :)

Puss/ Asta

Härskarteknik

 

Jag har tänkt vidare på det där som hände på hundutställningen i Tvååker.
Läs gärna det inlägget längre ner, men om du inte orkar det så kommer här en snabbresumé.
Gottfrid hoppade på ett stycke tax. Utan aggressivitet men burdust och både tax å husse blev rädda. Vi... mest jag om jag ska va ärlig... bad om ursäkt.
Då stegrar en man i 60 års åldern fram. Med bästa "nu ska du inte ta illa upp lilla gumman men..." tonfallet mässade han för mej om vikten att se efter sin hund, stävja aggressivitet, den här rasen får man se upp med, hålla kort, köp en nosgrimma, nästa gång han anfaller kan det gå illa, detta är inget att leka med lilla vän osv osv."
Å jag. Ja jag log å hummade och sa "det är ingen fara", "tack så mycket" och annat artigt

Men jag har som sagt funderat. På min hundras. På mej.
1,62 lång. Relativt kort klänning. Solsken i blick. Kvinna. Betydligt yngre.
Och ju mer jag funderar, desto argare blir jag.
För självklart hade han inte agerat likadant om det varit en schäfer som tog sej lite friheter. Å självklart hade han inte mässat på i bästa "nu ska du inte ta illa vid dej lilla vän stil" om det varit en man som höll i kopplet.
Det vågar jag sätta mitt huvud på.

Diskuterade detta via facebookchatten med uppfödaren och hon sa lite skämtsamt att "då lär du inte ha den rosa klänningen fler gånger."
Men jo! Ta med fan att jag ska.
Fast jag ska bära den med mer attityd.

Min make å jag käbblade lite idag över middagen. Det handlade om att han lämnar in bilen för lagning istället för att fixa det själv. Då säger han ordagrant "Men lilla gumman, du kan väl inte ett skit om bromsar."
"Nej", svarade jag. "Men jag kan mycket annat som inte du kan."
"Ja, men nu är detta liiiite mer avancerat än att klippa hundnaglar förstår du" svarade han.
What?!
Varför GÖR män så där?!
"Lilla gummar" tjejer när deras argument tryter.
Förlöjligar kvinnors kunskaper.
Min make skulle knappast säga så till en manlig vän.
Nu fick maken sej en skopa av min härskarteknik som jag är rätt bra på jag med och som handlar om högskolepoäng som jag har å inte han men ändå... det var han som började.

Jag är kvinna. Jag tycker om feminina saker. Så som klänningar. Fina skor.
Jag sminkar mej gärna, jag rakar här å där.
Jag tänker inte börja snusa lössnus, klia mej i skrevet å rapa högljutt för att inte bli behandlad som ett våp.
Jag tänker börja bita ifrån. I varenda jäkla situation som jag känner mej förminskad, förlöjligad och klappad på huvudet på för att jag är tjej.
Oavsett hur pinsamt det är.

Så det så!

Puss/ Asta

Läs gärna Bergfeldts utmärkta serie...

 

Aftonbladet har just nu en utmärkt serie om dödsstraffet och Carina Bergfeldt är på plats i Texas, den delstat i USA som avrättar flest. I genomsnitt en person var tredje vecka. 500 människor har mördats av staten Texas under 3 decennier.
Hon talar med dödsstrafförespråkare, med motståndare, med bödlar, präster, anhöriga och fångarna själva.
Det är mycket intressant och spännande läsning. Även om man vet var man står i frågan.

I Sverige är 24,1% positiva till dödsstraff.
Dödsstafförespråkaren är i 20 års åldern. Uppvuxen i ett mindre samhälle och kommer att rösta på Sverigedemokraterna i nästa val.
Han, för det är fler män, lär inte fundera på att läsa på Chalmers direkt.
Kalla mej gärna fördomsfull men det känns inte direkt som någon stor överraskning.
Jag tycker... precis som jag tycker om Sd's mätningar i stort... att en fjärdedel av de tillfrågade är en vidrigt hög siffra. Å andra sidan är motståndet massivt.

Det finns en mängd starka argument som talar mot dödsstraff om man bara funderar en liten stund.
* Det är oåterkalleligt.
* Staten har inte rätt att ta liv.
* "Ett öga för ett öga" hör medeltiden till. Det är barbari och hör inte hemma i en demokrati.
* Det är orättvist, fattiga människor drabbas alltid hårdast av rättsväsendet.
* Den dömda har oxå nära och kära som berövas sin anhörig via ett sanktionerat mord.
* Det har uppenbart ingen avskräckande effekt. Tvärt om, det ger grövre brottslighet, mer desperata kriminella. 

I USA friades nyligen (den vita) Zimmerman i en rättegång.
Han befanns "Icke skyldig" till mord trots att han skjutit (den färgade) Trayvon i ryggen. Han har rätt att få tillbaka sitt vapen och allt är frid å fröjd.
Samtidigt... (en färgad) kvinna i Florida döms till 20 års fängelse för att ha skjutit varningsskott i luften för att få stopp på sin våldsamma make.
USA är ett grovt rasistiskt land på många vis.
Majoriteten av de som sitter i fängelse och de som väntar på att avrättas är svarta.
Fattiga människor har inte råd till samma försvar.
Bevisningen är si så där.
Bergfeldt berättar om en man, Anthony Graves som satt 18 år i fängelse i väntan på att dö för ett mord han inte begått innan han friades på alla punkter.
Hon visar på ett flertal fall där man i efterhand med säkerhet kunnat visa att fel man har avrättats.
Svarta människor döms lättare än vita. Hårdare än vita.
Jag har läst rapporter som säger att samma sak sker i svenska rättssystem även om jag vill tro att vi har ett säkrare system. Men vi har åtminstone inte dödsstraff.

Puss/ Asta

Gå gärna in och läs Bergfeldts utmärkta serie här.

Vad blir signifikant för vår tid?

 

På -70 talet rökte man inomhus, till och med i sovrummet.
Man körde bil med ungarna lösa i baksättet, läste proggiga böcker för sina ungar, idkade fri kärlek och det fanns massor av jobb.
Vad kommer vår tid bli känd för?
Vad är typiskt 2010 talet?

Spontant tänker jag på smartphones.
Människor umgås verkligen på ett nytt sätt nu. Alla sitter med var sin ajfåne i handen. Överallt. På promenad. På café. På midddagsbjudningar.
Jag tänker på c-kändisar.
Även de florerar överallt. Idag kan du bli känd och behandlad som en celebritet för ingenting. För att du är hemmafru. Eller har en blogg där du visar upp dina plastikoperationer.
Nån Rebecca Stella och hennes amerikanska hemmafruvän upptar dagligen en väsentlig plats av Expressen på nätet. Det finns något hon vill berätta varenda dag tydligen. Å som massor av människor vill läsa. Antar jag.

-70 talet var en politiskt medveten tid. Allt var politik och alla var engagerade.
Solidaritet var inne.
Idag är det inne att se om sitt eget hus. Värna sin egen plånbok. Eller sin egen nationalitet.

Fast så klart var inte allt bättre förr.
Idag är vi mer miljömedvetna. Barn får ta större plats och behandlas med mer respekt.
Jämställdheten har ökat. Ingen blir per automatik tant när de de fyller 39.
Fast jag tror att jag hade passat bättre i -70 talet. I att ha varit vuxen då istället för barn.
I was born too late in to a world that dosn't care. I wish I was a punkrocker with flowers in my hair.

Puss/ Asta