söndag 29 mars 2015

Att vara stark å svag


Jag tycker det kan kännas svårt att prata/ skriva om att må dåligt psykiskt.
Jag tänkte skriva psykisk ohälsa men ryggade för termen och valde "må dåligt psykiskt" istället.
Det känns som om jag blir /skulle kunna bli dömd eller åtminstone klassificerad efter det.
Att vara skör.
Att inte orka.
Att vara hon "som är lite känslig."
Jag vet inte varför jag känner så, för jag tycker inte så å resonerar inte så om andra, men när det kommer till mej vill jag inte ge andra den fördelen eller insikten.

Jag ser mej själv som en stark människa.
Jag har gått igenom mer än de flesta, tagit mej fram tämligen ensam och står pall för sådant andra inte skulle ha gjort.
En del av dem sakerna vädrar jag på bloggen, andra håller jag väldigt privat.
Det finns sådant som jag inte berättar varken för min man, mina barn, mina bästa vänner eller mina föräldrar. Tankar och upplevelser jag alltid burit själv. Som ingen vet om.
Jag vänder lätt på nederlag, eller jag reser mej igen på nio. Alltid.
En vän sa en gång till mej att hon aldrig sett någon bryta ihop så totalt och sedan skaka av sej det lika snabbt. Jag omorienterar mej. Det är en del av min styrka.

Samtidigt har jag nära till mina känslor. Igen väljer jag mina uttryck och skriver inte känslig utan "nära till..."
Med det menar jag att jag har lätt till skratt och tårar. Jag räds inte att prata med andra om sådant som är svårt. Att möta andras rädsla eller sorg.
Men jag vet ingen som är så orolig som mej. Ingen som blir rädd för allt och ingenting.
Allt som är nytt, allt jag inte gjort förut.
Jag kan bli totalnojig över situationer som andra bara rycker på axlarna åt.
Det är som om jag inte har någon starttid för att känna skräck.
Den slår på bara... bam. Ofta helt omotiverat.

Som trogna läsare vet har Jimmie Åkesson och jag något gemensamt. Vi äter antidepressiva läkemedel båda två. Serotoninsparande. Det tycker inte jag är känsligt eller pinsamt.
Cipramil som var föregångaren till Cipralex som jag har var läkemedelsbolaget absoluta flaggskepp och storsäljare.
När jag började med den behandlingen försvann all den här oron.
Jag blev visserligen inte särskilt glad ( eller ledsen) heller, men ffa försvann ångesten.
Över vad andra skulle tycka, över om någon var besviken på mej, om jag valt fel, om nåt kunde gå fel...
Det var lixom bara... beigt. Rätt likgiltig. Grät inte ens när jag såg sorgliga filmer.
Lugnt.
Somliga skulle kanske tyckt det var obehagligt att plötsligt vara någon annan, att inte känna igen sej själv, men jag tyckte det var sååå skönt.
Jag tänkte "Aha, det är så här alla andra är."
Tyvärr var det en biverkan som försvann och numera har jag bara ett visst ångestskydd av medicinen.
Jag fick mina tabletter på ångestindikation. Jag var inte deprimerad.

Imorgon är jag sjukskriven. Första dagen på den där avdelningen som jag inte ville vara på.
Första dagen å enda chansen att göra ett första intryck.
Jag har ältat, vänt och vridit på om jag borde gå ändå.
Sååå dåligt mår jag väl inte? Nu har jag ju slutat gråta hela tiden.
Men jo, jag mår faktiskt dåligt.
Jag behöver ett par dagar att landa... även om mina andra kollegor fixar omställningen galant.
Jag behöver sova, andas frisk luft, tänka och helst tala med en psykolog.
Även om jag är den enda på jobbet som behöver det.
Jag får väl helt enkelt finna mej i att jag just nu är... skör.
Åhh herre gud :)

Puss/ Asta

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare