torsdag 5 mars 2015

En av de tyngre kvällarna i min yrkeskarriär


Jag har så svårt att formulera tankarna ikväll, proppfull av känslor som jag är.
Kanske är det en god indikation på att jag borde låta bli. Saker tänkta och sagda i affekt blir sällan bra eller ens rättvisa.
Men nu är ju bloggen inte bara er att ta del av utan även någonting eget, en dokumentation och dagbok över mitt liv så därför dristar jag mej ändå.
Idag har det nämligen "hänt" nåt som rör upp mycket känslor och oro i mitt liv.
Som om själen inte hade nog. Som om min hjärna inte gick på högvarv innan.

Jag har varit Sjuksköterska i 13 år. Jag inledde min karriär på 4A där jag gjorde min sista praktik.
Efter att ha varit där i fyra-fem år totalrenoverades avdelningen och vi var alla fantastiskt stolta å glada över vår arbetsplats.
Någon månad efter det beslutade sej dock dåvarande sjukhusledning att stänga vår avdelning som en del i besparingarna.
Hela medicinkliniken blev i uppror. Det protesterades. Demonstrerades. Skrevs insändare. Vi intervjuades. Vi gjorde riskanalyser. Vi kallade till krismöten. Vi påtalade slöseriet med skattebetalarnas pengar.
Det var ju redan ont om platser. Vi hade så gott som alltid fullt. Hur kunde man då stänga ner 29 platser?!
Men ingenting vi gjorde eller sa påverkade beslutet. Den nya avdelningen stängdes och där någonstans började kaoset med ständigt för få medicinplatser.
Att slå ihop två avdelningar var inte lätt. Vi tvingades flytta mot vår vilja och mottagande avdelning tvingades göra sej av med halva sin personal för att bereda plats för oss och våra betydligt tyngre patienter.
Det tog åratal innan vi fogades samman till en avdelning och fullt ut såg varandra som kollegor.
Innan vi slutade vara vi å dom och gick mot samma mål.
Men till sist blev vi det.

Sedan dess, och i synnerhet de sista åren, har medicinkliniken på mitt lilla sjukhus varit hårt belastat med ständig platsbrist och överbeläggningar. Inte minst min avdelning har varit riktigt tung med svårt multisjuka patienter.
Ändå har jag i stort sätt alltid tyckt om min avdelning. Det finns stunder när jag varit trött på mitt jobb, än fler stunder när jag varit trött på sjukhusledningen och de politiker som beslutar ovanför våra huvuden men jag har alltid gillat 5B.
Vi har en alldeles speciell känsla hos oss som många vittnat om.
Humor, högt i tak och en stor omtanke om varandra.
Det har varit okej att bli arg, vi har kunnat gråta inför varandra, vädra oro och stress.
Men framför allt har vi skrattat mycket och gärna.
Vi har en värme mellan oss som känns unik.
Jag har fantastiska kollegor och jag har en avdelningschef som jag tycker mycket om.

Stressen och arbetsbelastningen har ändå lett till stor personalomsättning.
Nya kollegor har inte orkat särskilt länge och slutat. Belastningen på oss gamla å erfarna har blivit stor när mer å mer ansvar lagts på oss kring rutiner, studenter, inskolning och "uppstädning."
Nyrekryteringen har varit svår och bemanningssköterskorna många.
Vi har länge flaggat för fara utan något större gehör.
Å när hjulen börjar snurra.... tre som slutar blir fem. Fem som slutar blir åtta. Åtta som slutar....
För några månader sedan kändes det ändå som om ledningen lyssnat.
Det presenterades ett förslag om att gamla nedstängda 4A skulle öppnas upp igen för att frigöra fler nödvändiga platser (no shit) och övriga medicinplatser skulle minska med 4 patienter för att få en ökad ro på avdelningarna.
Patientklientelet skulle ändras, utbildningar och fortbildningar skulle till.
Jag vädrade ett slags hopp. Morgonluft.
Detta skulle kunna fungera. Under förutsättningen att lönerna som erbjöds i annonserna var vettiga skulle det faktiskt kunna det.

Idag fick vi besked om att min avdelning skall stänga!
29 medicinplatser med möjlighet till 8 telemetripatienter (hjärtövervakning som det redan idag är stor brist på och som inte går att flytta hur som helst) försvinner.
Vi personal skall fördelas på två andra avdelningar i huvudsak. Grannavdelningen och den nyöppnade 4A.
Än en gång skall vi splittras och fösas in i andras lokaler och personalsammansättningar.
Man väljer dessutom att stänga en avdelning där det, förvisso, finns ont om personal men där rutiner, arbetsordningar, checklistor och kompetens finns inarbetat medan den helt nyöppnade avdelningen ska vara kvar.
Förstår ni nåt av mitt svammel?
Vi är alltså inte ens tillbaka på ruta noll platsmässigt eller "personal nöjdhetsmässigt" utan flera steg på minus.
Så mycket onödigt lidande för personal som strävat. Så enormt mycket bortkastand kompetens och medarbetares goda vilja.
Beslutet togs dessutom... som så många andra beslut senaste åren... hastigt och lustigt.
Detta scenario var för en månad sedan "otänkbart", i morse fick min närmaste chef i princip beskedet: Verkställ! 

Det har varit en tung dag på jobbet. Alla har varit ledsna. Några av oss har gråtit.
Hos mej gryr en känsla av att "jag går dit de säger åt mej, gör mitt jobb, skiter i resten och tar emot min lön."
Kanske nödvändig för att överleva? Men en livsfarlig inställning för vilken arbetsgivare som helst då den nödvändiga lojaliteten försvinner.

Politikerna fortsätter förstås att hävda att patientsäkerheten är hög. Vem som helst kan begripa att den egentliga förloraren är inte främst jag eller någon av mina kollegor, det är patienterna.
Invånarna i norra Halland som blir sjuka och behöver snabb, engagerad och kompetent vård.

Puss/ Asta


3 kommentarer:

  1. Jag känner igen alltihop. När saker och ting blir övermäktiga för dem som bestämmer fattar de kortsiktiga och mycket dåliga beslut, som i slutänden inte blir vare sig lönsamt ekonomiskt eller gagnar någon på något annat plan - inte ens de som beslutade har någon som helst nytta eller vinning av sådana beslut. Dessutom brukar det till och med bli tvärtom mycket kostsammare, eftersom människor tappar modet, lojaliteten och viljan. Och det är ofta oerhört kostsamt att sedan återuppbygga något som man en gång har ramponerat.. Jag vet att det är så här över nästan hela Sverige. Har försökt nå fram, jag har en hel drös med erfarenhet och kompetens att hjälpa organisationer att hitta rätt och värna om sina anställda. Men jag tror att paniken är stor, kunskaperna om människors behov och effekterna av såna här omställningar är alldeles för liten. Kombinationen är usel. Och det enda man ser i stunden är budget. Som om budgeten inte återkommer varje år. Som om inte det är kostsamt att göra så här. Som om kortsiktigheten skymmer sikten för det långsiktiga. Stackars stackars er. Jag önskar jag kunde hjälpa.

    SvaraRadera
  2. Alltså, vad i helvete händer i vården idag? Jag blir så ARG när jag läser det här! Varför kan de inte se att stängandet av avdelningar inte är alternativet? Mer personal, med vettig belastning och skälig lön, det är den enda vägen att gå!

    SvaraRadera
  3. Minns när dom la ner din avd. Sade då ihop med mina rullebusskollegor att det där blir inte bra. Och det har det inte blivit heller. Kopiera detta inlägg och skicka till hn. Kramar om.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare