onsdag 18 mars 2015

Fuck denna jävla onsdag.



Denna dagen alltså. Denna dagen går till historien som en av de i-lands jävligaste ever.
Jag har jobbat dag och jag har inte varit någon bra sjuksköterska idag. Jag har varit allt för fokuserad på mej själv och mitt eget mående.
Ledsen.
Riktigt jävla skitledsen.
Så där "börjar gråta en gång i kvarten och får stänga in mej på expeditionen ledsen."
Varför går man inte hem då?
Varför är... förlåt mitt språk... rinnande ur analen allvarligare än rinnande ur tårkanalen?
Smittmässigt. Jo jag fattar men jag har varit lika satt ur spel.

Jag vet inte vad jag ska berätta här riktigt. Vissa saker ska inte vädras på en blogg.
Samtidigt är bloggen som jag skrivit innan en dokumentation, en slags dagbok för mej att spara och minnas. Lätt å svårt. Mörkt å ljust.

Vi kan väl säga som så här att dagen började med att jag blev inkallad till min chef och ytterligare en annan tjänsteman där jag fick försvara/ förklara ett jobb jag gjort och som de uppfattade som felaktigt.
Fick följande alternativ till att jag handlat "fel"... inkompetens, fusk eller att jag struntat i uppgiften.
Inget av alternativen kändes särskilt smickrande men det blev ändå ett lugnt möte där jag kände att jag svarade bra på frågorna jag fick.

Därefter fick jag försvara mej mot vad en anonym kollega (jag vet vem du är!) skvallrat och förvrängt om mej inte bara till min chef utan till ytterligare en person.
Ord stod mot ord och efteråt ansågs det utagerat men jag kände mej så fruktansvärt arg på den här kollegan.
Dels var det inte sant... eller ja, en fjäder var uppbyggd till en stor jävla kalkon och dels tycker jag att det är så fegt att springa till chefen å skvallra på sina jobbarkompisar för skitsaker.
Under förutsättning att ingen medicinsk eller bemötandefråga hotar patienter eller kollegors säkerhet eller välbefinnande så GÖR man helt enkelt inte så.
Alla kan vi inte älska alla här i världen men jag hoppas ta me fan att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnliga kollegor som ränner som skvallerbyttor till cheferna.

Nåväl, det där ovan var petitesser.
Därefter fick jag veta min placering. Vart jag ska jobba när avdelningen stänger om en å en halv vecka.
Jag blev inte placerad där jag önskat. Inte där de jag umgås privat med blivit placerade. Inte där de patienter jag arbetat hela min sjuksköterskekarriär med blev satta.
I ett läge där vi personal som jobbat länge kämpat med näbbar och klor och vår egen hälsa som insats för att rädda avdelningen, där det ändå fattas sjuksköterskor på båda avdelningarna vi fått söka så tas inte hänsyn till mitt uttryckliga önskemål.
Det är absolut inget fel på den avdelning där jag hamnar. Absolut inte, personalen är jättegulliga.
Det handlar inte om dem, det handlar om mej.
Det är absolut inget fel på dem av mina nuvarande kollegor som ska till samma avdelning som jag heller. Jag tycker om dem alla. Men jag står vissa kollegor närmare efter många år ihop och efter privat vänskap så självklart finns det både en kompetens och en trygghet i de konstellationerna.
Å jag är den av all personal som arbetat längst med njursjuka, det är ett slöseri att slänga bort min kompetens för att jag ska lära något helt nytt.
Ja, jag blev besviken helt enkelt. Besviken och jätteledsen.

När jag kommer ut till jobbparkeringen har jag fått en P-bot på 400 kr å precis nu förlorade Frölunda mot Luleå igen å är på väg ut ur kvartsfinalen.

Det är en riktig jävla skitdag på ren svenska. Magkatarr, huvudvärk, ångest ut i minsta nervtråd och en bedövande trötthet.
Men likt en boxare reser jag mej på nio. Det gör jag alltid.
Ta det som ett löfte eller ett hot vilket ni vill.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Vet du vad, jag tycker du kan låta dig själv vila ett tag, du behöver inte resa dig upp riktigt än. Ligg ner, andas, och lita på att det kommer alltid nya matcher att vinna. Vilket du kommer att göra. Du är en kämpe, vilken avdelning som helst skulle vara överlycklig över att få dig, och du kommer att göra ett fantastiskt jobb när det är dags. Men tillåt dig själv att sväva i limbo ett tag, skit i andra, tänk bara på dig själv, njut av dina fina småkillar, i både mänsklig och djurisk form!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare