söndag 15 mars 2015

Vill du vara bitter?



Ord är värdeladdade. Ganska sällan laddade med samma värde för olika människor.
Lite som den där klänningen som hela internet (minus jag) gick bananas över... är den blå-svart eller vit-guld?!
Lady Dahmer skriver idag om bitterhet. Att hon är stolt över att vara bitter. Att hon längtar till hon själv blir än mer bitter. Att hon inte kan förstå hur någon kvinna inte kan vara bitter i vårt patriarkala samhälle.  "Men finns det nåt härligare eller roligare egentligen, än just en riktigt sur och bitter kvinna? Inga illusioner och fasader utan bara ren och krass realism och ofta kombinerat med att denne är jävligt trött på karlar."

Kanske laddar vi ordet bitter med olika innehåll? Kanske ser vi den där sura bittra kvinnan helt olika?
Inte alls säker på det för visso för vi tycker olika om mycket och jag släpper henne nu, hon var bara ett exempel på värdeladdning.
Själv ser jag på bitterhet som en rätt vedervärdig egenskap. Som något förgrämt, handlingslöst å med en ton av offer.
Jag har träffat många sådana kvinnor i min dag, levt med en väldigt nära, och jag tycker att det är en förpestande egenskap. Något som sätter sorti på hela stämningen. Något som sår dåligt samvete och tyngd i de som lever nära.
Själv säger jag rätt ofta att jag håller på att förvandlas till en arg tant.
För mej är arg tant något helt annat. En arg tant vet sitt värde, är medveten om sin erfarenhet och i kraft av den har hon/ tar hon sej rätten att reagera mot saker som är fel.

Jag är uppvuxen med bitterhet i morgongröten. Jag har det i mitt dna. Jag har till å med gått i terapi för att lära mej bemästra mina bittra drag. Bitter är något jag absolut inte vill bli, något mina barn aldrig ska kunna kalla mej ens bakom min rygg.
Då å då skjuter den fram i mej. Kring orättvisor jag tycker mej utsättas för. Kring oförrätter som aldrig riktigt kan förlåtas. Jag blir tyst, sluten, snörper på munnen.
Inte alls som när jag blir arg och blixtrar med ögonen och höjer rösten. Inte alls som när förbannade tårar tränger fram. Nej sluten. Svårnåbar. Knycker med nacken. Ger små nålstick.
Jag tycker inte om det!
Jag vaktar hårt på mej själv. Arbetar med att ta en stund på friska promenader att tyst älta för mej själv och sen välja någon av följande alternativ, släppa el bli förbannad.

Jag har numera ett rätt sansat humör, alla skulle inte hålla med, men jag var betydligt eldigare som ung.
Tände till lättare, var mindre analytisk och hade sämre tålamod.
Vi har alltid diskuterat livligt och högljutt i min familj. Gäster och barnens vänner har ofta tolkat oss som osams men för oss är högljudda å ibland lite fräna diskussioner ett komplement till sällskapsspelen. Ungarna har med eller mot sin vilja tränat upp sin retoriska förmåga.
Det mesta... inte allt... men det mesta som skaver och gör ont tar vi upp till diskussion direkt.
Jag vill inte vara sur/ arg/ besviken på ungarna i hemlighet och jag vill inte att de är det på mej heller.
Jag har fått nog av det. Nog av den där bittra tystnaden.
Jag blir orolig och ledsen över sådant som känns men inte uttalas.

Hur tänker du?

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Jag tänkte när jag läste LD att det egentligen var Arg hon menade. Ilska är betydligt mer kraftfullt och kreativt än bitterhet. Själv är jag en arg tant och jäkligt stolt över det, men det vet du nog redan!

    SvaraRadera
  2. Jag ser det på exakt samma sätt som du, inkl offerkoftevarning... Känner till gamla bittra mammor (inte min egen guschelov) - ryys. Men bra som varnande exempel.

    På jobbet hade jag en skämtteckning, som jag tyvärr inte hittat på nätet:

    Två tanter står o pratar. Båda har hatt med blomma, men den ena blomman (o tanten) slokar, den andra står rätt upp. Den slokande: "Det är ingen som räknar med oss gamla mänskor... :( " Den upprättstående:
    "Den som inte räknar med mig får räkna med bråk!"

    YESS! O så lite galghumor på det.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare