Mors dag

Mors dag.
En dag som säkert hade en annan klang och en annan betydelse förr i världen.
Jag har hört många äldre kvinnor berätta att det var den dagen de fick semester.
Frukost på sängen, slapp att laga mat och sköta hushållet.
Det var den dagen de hade vad som nu är så modernt... egentid.
En dag på året.

Själv har jag både tvättat, bryggt mitt eget kaffe å lagat mat idag.
Men å andra sidan har jag egentid mest hela tiden.
Sonen har kommit hit. Jag har fått presenter av både honom å Mini, svärsonen som varit iväg hos sina föräldrar har kommit hem och vi har suttit ner allihopa å ätit middag tillsammans.
Nu tar jag ett glas rött, konstaterar att jag har en veckas ledighet kvar och är rätt så nöjd med min dag. Saker skaver men ändå. En bra dag.

Till de finaste mammorna jag känner....
Min äldsta dotter och min yngsta.
Ni är så olika mammor, men båda två så fina, så kärleksfulla, så fantastiska med era barn.
Jag tänker att min mamma gjorde det (dvs föräldraskapet) bättre än sin mamma.
Jag gjorde det bättre än min och ni kommer att lyckas göra era barn till starkare, tryggare individer än jag var kapabel till.
Så går utvecklingen framåt och det finns något ljust och vackert i det.
Mamma är trots sina brister en del i mitt föräldraskap liksom jag är en del i ert.

Å till övriga mammor där ute som kämpar med koliknätter, att lämna ledsna ungar på förskolan, packa utflyktsmål, hinna läsa läxor, vakar på tonåringar som är ute, torkar snoriga näsor, tåriga kinder. Ni är navet i samhället. Hjältar.
Även om ni känner att ni bara är good enouth.

Puss/ Asta

Jag har gett mej fan på att detta ska bli min nya last.

Jag är med i en löpargrupp på Facebook som heter Lonesome runners. "Team Lonesome Runners kan vara din enda vän i spåret - eller på löpbandet. Vare sig du joggar eller löper fyra meter eller fyra mil om dagen."
Just nu är det väldigt mycket rapporter och bilder från Stockholm Maraton.

Ibland kan jag känna mej sänkt av alla dessa rapporter. Alla dessa glättiga mil.
Flertalet ur Lonesome runners springer mycket längre, mycket oftare, mycket lättare än vad jag gör men framför allt så tycker de att det är mycket roligare.
De älskar att springa. Löpning är deras drog, deras beroende, deras liv och DET kan jag bli sjukt avundsjuk på.

Men löpning handlar inte om att jämföra sej med andra. Det handlar om att jämföra sej med sej själv.
Att snöra de där skorna, att ta sej utanför dörren och att genomföra löparpasset snabbare eller starkare än vad jag gjorde sist.
Löpning är att ge sej ut och att göra det igen... inte för att bevisa något för någon annan utan för att det gör mej friskare och starkare.
Mina lungor klarar av astman bättre, mina muskler blir starkare, konditionen större, häcken mindre och mitt psykiska mående mer stabilt. Ingenting fungerar lika bra mot negativa tankar eller en deppig själ som att springa... jag får lägga allt mitt fokus på kroppens rörelser och på min andning och det frisläpper mängder med endorfiner. 

Londesome runners peppar mej. Där är verkligen alla typer av människor.
Unga, gamla, vältränade å en och annan som jag själv.
Varje gång man frågar om råd så engagerar sej mängder av människor och varje gång jag berättar om mina framsteg får jag hurrarop och pepp.
Och alla dessa maratonlöpare får mej att åtminstone tänka tanken. Kanske nångång, kanske en dag är jag så stark att jag orkar springa fyrtiotvå fucking kilometer på en gång.
Och om inte... ja, då fortsätter jag som nu. Med att springa på 5 kilometer och aldrig komma under halvtimmen eller sub30 som det heter på löparspråk men att vinna allt det där... allt från ökad lungkapacitet till att hålla galenskapen i schack. 

Jo, den här avundsjukan. Avundsjukan över att tycka att löpning är det absolut roligaste som finns...
Jag är inte DÄR ännu, det kan jag inte påstå. Men det tar mindre å mindre emot att springa, det går lättare å lättare.
Att älska löpning är ett större å viktigare mål för mej än längder eller tider, bara mer svårmätt.
När jag började springa sprang jag 25 meter för att sedan få gå en stund innan jag tog 25 meter till, nu är 5 km den korta rundan. Det jag hinner innan middagen.
Idag sprang jag just den korta rundan för jag tänkte köra en längre imorgon.
Därför satte jag på det korta radioprogrammet, "På minuten" i P1 som är 30 min.
Fördel: Underbart underhållande program, tänkte knappt på att jag sprang.
Nackdel: Det är svårt att springa medan man fnissar, vilket jag gjorde mer eller mindre hela tiden. 

Och just precis nu längtar jag faktiskt lite till imorgon när skorna ska snöras på igen...

Puss/ Asta 

Asta recenserar på egen hand "Barnmorskan i East end" av Jennifer Worth

Andra boken ut denna semester är "Barnmorskan i East End" av Jennifer Worth.
Jennifer Worth som levde mellan 1935 och 2011 arbetade som barnmorska under 20 år i Londons fattigaste delar. Detta är hennes memoarer.
För "Barnmorskan från East End" är ingen roman. Det är dokument och berättelser från hennes yrkesverksamma liv medan hon som ogift efter sin sjuksköterskeutbildning arbetade från ett kloster Nonnanetus House.

I boken får vi följa Jennifer i sitt strävsamma arbete bland de fattiga.
Hon berättar om obstetriska händelser så som preeklamsi, dödfödda barn, prematura barn, sätesbjudningar, bristningar där hon beskriver symtom och tillvägagångssätt. 
Hon berättar om de allra fattigaste av hem, om missbruk, kvinnomisshandel och vanskötta barn.
Hon berättar om vita kvinnor som "råkar föda" svarta barn, prostitution, ogifta mödrar, tvångsadoptioner å trångboddheten.
Det hårda livet i Londons fattigaste delar som redan på -50 talet var en etniskt smältdeg med hamnarbetare från världens alla hörn.
Det är intressant och lärorikt, i synnerhet för mej som är intresserad av området kan jag tänka men emellanåt blir det lite småtrist och med en del upprepningar.
Jag känner en djup beundran för barnmorskeyrket och kanske i synnerhet på den tiden när yrket verkligen var ett hantverk och det inte fanns tillgång till övervakning och kunskap på samma sätt som nu.
När barnmorskan kokade urinen för att proteiner skummar sej, glukosen kristalliserar sej, hur de besökte patienterna två-tre gånger per dag och arbetade i en eländig arbetsmiljö.

För den som är intresserad av vardagslivet i London under -50 talet och av obstetrik så kan jag varmt rekommendera "Barnmorskan i East End."
Jag läste för inte såååå länge sedan en annan bok, skriven av en barnmorska om en barnmorska, "Barnmorskan i Hope River", den var en större läsupplevelse men denna boken är mer informativ.
Jag kommer att läsa andra delen oxå.

Betyg: 3,5.

Puss/ Asta 

Puss/ Asta

Uppfostra barn, del 711

Lars Anders Johansson skriver en jätte bra debattartikel i Expressen (läs den här) om barnuppfostran och att han blir provocerad av att föräldrar av idag... inte alla, inte alls alla men många... inte verkar bry sej om att fostra sina barn eller ja till å med anser att deras telningar har rätt att bete sej hur som helst var som helst utan tillsägelse.
Johansson hade reflekterat över detta många gånger men tänkte ffa på det när han varit i kyrkan på en gudstjänst å det stojades så bland barnen att det inte gick att höra vad prästen sa.
Det är... faktiskt... respektlöst mot alla som är i kyrkan å som tycker det är en helig stund.

Det pratas så mycket om att respektera sina barn i dagens föräldraskap.
Det är självklart jätteviktigt. Vi vill inte ha tillbaka tiden när barn var rädda för sina föräldrar eller inte fick varken synas eller höras. Jag vill betona det.
Men barn bor inte bara hos sina föräldrar för att de inte har någon egen inkomst.
De bor med sina föräldrar för att de behöver hjälp, beskydd, kärlek och faktiskt... fostran.
Att visa hänsyn, lära sej sociala koder, samverka med andra är viktiga lärdomar för barn.
De som inte lär sej det blir bedrövliga vuxna och där har samhället inte samma tålamod.

Alla som haft en trotsig treåetthalvtåring VET att det inte alltid är det lättaste att få ett barn att sitta still och någolunda tyst. I synnerhet inte under en gudstjänst som kan få mej att vilja slingra runt i bänkraderna och gnälla högljutt.
Alla som någon gång haft ett barn vet att man kan misslyckas med att få sitt barn att agera välartat å det är okej... det tror jag faktiskt alla tycker... det som retar mej (och författaren till artikeln) är när man som förälder inte försöker säga till alternativt faktiskt ta ungen å lämna om det blir allt för stökigt.
En av mina största lärdomar av småbarnstiden (och även tonårstiden) är att välja sina strider, att inte bråka å tjafsa om allting. Men dit hör inte sociala koder.

Som mormor har jag alltid tänkt att jag kommer att bli den busiga, tillåtande, generösa typen av mormor. Å det är jag nog i mångt och mycket.
Men eftersom jag bor och lever med Noah blir jag även en naturligare del av hans uppfostran.
Nu är han ett år och inte så där väldigt mottaglig för uppfostran än men jag säger ifrån (mer noga än föräldrarna) med vissa saker.
Som att man inte får slå hunden utan ska klappa. Hans "slag" gör inte ont på Gottfrid, han märker det inte ens men det är principen.
Han får inte störa Gottfrid när han äter eller sover, inte klättra på honom när han ligger ner.
Jag säger "Nej, Noah" och avleder honom eller plockar bort honom från situationen. Även om Gotte är snäll och aldrig säger till själv.
Jag är inte heller lika sjåpig när han slår sej. Gör det ont tröstar jag självfallet men är det bara ett litet fall eller att han stöter till huvudet lite så säger jag "Bonk bonk, det var inte farligt." Små barn som ramlar el slår sej tittar på en trygg vuxen för att avläsa, var situationen farlig eller inte.
En massa saker ÄR farligt för ett litet barn så man behöver verkligen inte hojta fara om allting.

Flygplan.
Flygplan är en sådan där situation när många människor samlas på liten yta och föräldrarnas uppfostringssyn blir tydlig.
Jag har suttit bredvid gråtande tvååringar vars skrik visserligen har stressat mej för det gör barnskrik men där jag sett att barnet har ont i öronen eller är rädd och föräldern gör vad den kan. Då är det okej.
När en fyra-femårig unge däremot satt å sparkade i mitt ryggstöd hela resan medan mamma var upptagen med två småsyskon och pappa med att dricka öl med vännerna så kokade jag.
Inte i första hand på ungen utan hans festprisse till farsa.

Som sagt, jag är fullt medveten om att barn inte alltid låter sej lugnas och att det finns barn med diagnoser som gör det svårare för dom, det är inte DET jag reagerar mot.
Reaktionen är mot inställningen att "barn är barn och måste tillåtas härja precis hur de vill å i vilka sammanhang som helst för att varje tillsägelse och fostran är ett övergrepp på deras integritet."
Så är det inte!
Det är ett svek att inte lära sina ungar de sociala koder vi har.
Hepp.

Håller du med?

Puss/ Asta

Ditten å datten

Välkommen till ännu ett sånt där hattigt dagboksinlägg. Det verkar som om hjärnan tagit semester och så även "tyckandet", å andra sidan "tycker" ni väldigt lite själva. Över 400 besökare igår men ingen hade nån som helst åsikt om ESC. Ja, det är inget anklagande mer ett konstaterande.

Idag... fredag... har jag varit ledig i en vecka från BB och har en vecka kvar.
Jag undrar hur mycket jag kommer ihåg och vad jag glömt men försöker att inte lägga för mkt energi på det nu. Den dagen den sorgen.

Idag sprang jag en mil... eller ungefär en mil... för första gången i år.
Det var tungt som fan de sista kilometerna men jag gladde mej åt att få titta på min runkeeper och över att äntligen passera den där magiska gränsen igen.
När jag kom fram stod den på 7,8 km och min besvikelse var monumental. 1,2 km längre än igår men jävligt mycket tuffare. Men när jag kommit ner lite i puls såg jag att runkeeper stängt av sej på vägen så det var nog en mil... plus minus 0,5 kilometer.
Jävla skitapp eller om det är telefonen?! Runkeeper stänger ofta av sej om man som jag idag grejat med mobilen under löpturen. Dokumentären i P1 som jag lyssnade på tog slut och jag skiftade till Spotify, det var då den stannade.

Min mamma skulle ha kommit idag (precis som igår, i förrgår, i förr förrgår...) men nej.
Hon kommer "imorgon."
Hon berättade att hon varit hos sin psykiatriker för att tala om sitt alkoholmissbruk.
Hon har gått hos honom i evigheter och han har skrivit ut mängder med lugnande medicin och sömntabletter. Han är privat och tar sjukt med pengar för sina recept men ifrågasätter ingenting och mamma tycker att han är "jätte bra!"
När hon kom dit så blev hon plötsligt skitdålig. Yr, kände inte av vänster kroppshalva, kände det som om huvudet var fyllt av vatten.
Doktorn sa då att det var för att hon inte tagit sömntabletter på ett tag, skrev recept, följde med henne att hämta ut det på apoteket och satte henne på en spårvagn!!!
Hon sa att hon hade jätte svårt att ta sej på och av vagnen men när hon kom hem (mitt på dan) tog hon sina sömntabletter och "blev bra."
Jag kan inte så mycket om läkemedelsabstinens men jag fattar ju att läkaren betedde sej bottenlöst oansvarigt. Han tog inget blodtryck, inga andra kontroller heller och det kunde lika gärna ha varit en stroke.
Den här jäveln ska jag sätta dit en dag. Var så säker.

Sjukt sugen på kladdkaka. En med fudgeglasyr. Jag har gjort den förrut å det var bara jag som gick igång men den är sååå god. Kanske väntar jag till stora dottern kommer nästa vecka? Om nu inte mamma kommer innan då. Annars kommer jag att få äta upp hela kakan... vilket i och för sej är ett angenämt problem. Hojta om ni vill ha receptet, eller så kan ni googla.

Sett sista avsnittet av "Ack Värmland" ikväll. Den är såååå bra tycker jag.
I början var jag lite ljummet inställd och tyckte Solsidan var bättre men nu vet i tusan, älskar den.
Mia är bäst.
Har du gillat serien? Vilken är din favoritkaraktär?

Nu är naglarna sommarlackade (älskar att ha flera färger), groggen uppdrucken å jag ska läsa ut min bok tänkte jag. Hade tänkt rulla runt efter planer sedan i eftermiddags men... äsch, jag är för trött.

Hoppas ni har en härlig fredagskväll.

Puss/ Asta

Tankar som väcktes av en bloggsyster.

Jag läser en bloggsysters inlägg om att välja. Det som är rätt eller det som man mäktar med.
Det som är ens lagliga skyldighet eller det som är att vara gatusmart. Det man vill och det som man orkar.

När jag var femton år så visste jag att en yngre släkting till mej blev våldtagen av sin pappa.
Å jag sa ingenting till polisen.
När jag var ytterligare några år äldre å nybliven mamma visste jag att min släkting och dennes yngre bror blev misshandlad och våldtagen av sin mamma.
Å inte heller denna gången sa jag någonting till polisen.
För det har jag haft dåligt samvete ett helt liv.
Det kan låta helt bisarrt... det ÄR helt bisarrt... att inte anmäla, och följande är inga ursäkter, det är förklaringar.
Jag hade själv blivit utsatt för sexuella övergrepp av dessa släktingar, i betydligt mindre omfattning men lik väl.
Båda två var dokumenterat farliga. Den ena dömd men den andra lika farlig. I första fallet var jag ett barn, i andra nybliven förälder.
Mina äldre släktingar visste oxå men anmälde inte heller, tvärtom tystade de mej när jag gormade om det hemma.
Jag kan förstå och förlåta den unga Asta idag men jag har fortfarande dåligt samvete.
Den yngsta av mina utsatta släktingar har det gått helt åt helvete med.
En del av den skulden bär jag.

Min mamma är idag alkoholiserad.
Hon behöver hjälp NU för det går utför vecka för vecka.
Lite halvhjärtat ber jag henne komma hit, överlämna sej till mej, låta mej ta alla de nödvändiga kontakterna och hjälpa henne igenom de första veckorna i nykterhet men hon svävar på målet till svar och säger hela tiden "imorgon."
Jag vet att jag borde och att imorgon kan det vara för sent och jag vet att det enda rätta vore att åka upp och hämta henne. Med tvång om så behövs.
Men jag gör inte det.
Därför att innerst inne vet jag vad det kommer att kosta mej. Jag älskar henne men blir tokig på henne inom ett dygn. Ett par veckor ihop kommer att kosta... kosta ordentligt... på mitt psykiska välbefinnande å även på övriga familjen. På en ork jag behöver för att jobba hela sommaren på ett nytt ställe där jag ska vara alert och läraktig.
Samtidigt vet jag att den dagen det är för sent så kommer skulden att vara tung.
Jag har redan "övergett" en missbrukande bror, nu tar jag inte mitt ansvar över mamma.

När jag läser min bloggsysters inlägg kan jag känna igen mej i det här att inte göra det man borde.
Trots allt är vi bara människor. Vi måste orka vara just det.
Vårt ansvar och vår kraft måste först och främst gå till dem vi är skyldiga, det vill säga våra barn, barnbarn och oss själva. Vi måste orka med våra liv!
Alla andra, allt annat måste vara i mån av förmåga.
Det är så lätt att anklaga sej själv för att man låter en galenskap fortsätta, så lätt att känna att man vrider på huvudet inför en skenande katastrof men vi... de flesta av oss... gör så gott vi förmår.
Med den kraft vi har.
Med den ork vi besitter.
Och resten måste vi förlåta oss själva.

Puss/ Asta

Vem tycker du ska leda nästa års Eurovision song contest?

Spekulationerna om vem som skall Eurovision Song Contest nästa år när Sverige är värd är redan i full gång. Lägst är oddsen på Petra Mede och Måns Zelmerlöv enligt Aftonbladet.
Bland kommentarerna är det få som vill se Mede för att hon är kass/ dålig programledare/ inte rolig någonstans medan Måns verkar hålla hög popularitet. Många vill även se Sahra Down Finer och Sanna Nielsen.

Jag tycker Petra Mede är skitbra och att hon gjorde ett strålande jobb senast det begav sej.
Hon är språkbegåvad, vacker, cool och rolig. Många länder var imponerade minns jag av vår show och av hennes framträdande.
Men det känns  väl lite trist att köra en repris?
Jag menar, vi har väl fler begåvade människor i det här landet?
Sanna Nielsen känns också väldigt mycket... gjort. Å Zelmerlöv, han kan väl sjunga å göra lite instick typ som Conchita gjorde i årets upplaga.

Så vem/ vilka skulle jag vilja se?
Paret Gardell- Levengood känns klockrent tycker jag.
Eller nån snygg världsberömd stjärna ihop med någon rolig karl? Kanske Lena Olin Och Björn Gustavsson.
Eller tvärtom, stilig karl och rolig kvinna. Joel Kinnaman med Mia Skärringe?
Sahra Down Finer tycker jag oxå hade funkat, kanske ihop med Ola Salo.

Å så lite BRA pausunderhållning.
Är det nåt Sverige är bra på (förutom vapenindustrin) så är det ju musik.
In med lite stora kända artister... ABBA lär väl bli svåra att få återförenade... men Marlena Erhnman (skulle för övrigt kunna funka som programledare med), Robyn, Roxette, en snabbversion av Kristina från Duvemåla.

Vilka är dina förslag?

Puss/ Asta

Helloooo vardag

Japp då var det vardag igen.
I slutet av min första semestervecka. Regn och min första rejäla kontakt med min ständiga och lika oälskade sommarpolare... allergin. Det kliiiiar i ögon, näsa, hals och jag känner mej andfådd bara av att röra på mej.
Jag har röjt upp lite i köket som såg ut som sju svåra år med Noahs matrester på bord å golv, en massiv disk och skräp i mängder å leksaker överallt.
Jag passade Noah under tiden för hans mamma var ute å sprang (heja.)
Inom mej bubblar irritationen och stressen. Över att inte få någon ro, någon sol, någon semesterfeeling.

Ibland... jag vill betona att det är IBLAND... korta, korta stunder kan jag känna att trångboddheten tär och att jag är för gammal för detta eviga passandet det innebär att leva med en liten man på 1 år.
Han är blixtsnabb och överallt (å ingenstans) på nolltid. Han river ut saker, drar ner saker, pillar där han inte ska.
Hans mamma och jag har med tanke på att vi är olika generationer en förvånansvärd samsyn vad det gäller barn men jag är nog mer för att begränsa och se efter medan hon låter honom röja och städar (kanske) upp sen.
Hela huset är småbarnsanpassat med bortplockade bänkar, tomt i fönsterkarmar, dörrar är stängda och grindar finns i trappan både där uppe å här nere, men det finns ändå enstaka saker jag inte vill lägga undan och som lillplutten inte får pilla på.
Jag är betydligt mer effektiv och har större simultanförmåga än vad Mini har.
Under halvtimmen jag passade Noah städade jag dessutom köket, kokade nappar å bryggde kaffe. Han lekte där jag såg honom.
Men å andra sidan så har jag bara lillen korta stunder och hon har det här passandet hela dagarna.

Jag önskar inte att dom ska flytta. Jag vill betona det för alla olyckskorpar som kraxade högt när Mini var gravid och som sa att det kommer bli såååå jobbigt. Jag känner mej fortfarande privilegierad som fanken som får vara med om detta, knyta så starka band till mitt barnbarn och se en ny liten människa utvecklas varje dag.
Jag skulle fortfarande tycka att det var superduper tungt om de flyttade för jag saknar både Mini och Noah inom några timmar om jag/ dom är borta.
Men ett generationsboende hade varit bättre på sikt, det hade varit drömmen. Två boende i ett eller två hus på samma tomt. Trygghet å närhet men samtidigt möjligheten till privatliv.


Nu har jag gnällt färdigt. Fått sitta i fred en kvart å druckit min andra mugg kaffe.
Nu känns det bättre.
Jag tror jag ska försöka svida om till springkläder och lunka ner till stationen där jag ställde bilen igår inför Göteborgsresan. Det kan kanske vara nån halvmil dit. Det bör jag fixa om inte allergin bråkar alldeles med mej.
En rejäl dos endorfiner kommer göra mej gott.

Hörs om en stund.

Puss/ Asta

Då var jag hemma igen

Bild: Jag... i mitten... ihop med några av kollegorna medan vi hade hattprovning på Åhléns.
(Hjälp, jag ser verkligen ut som tanten som är på stan och vallar sina småtöser.)

Åhhh, jag har haft en underbar bild med några av mina gamla kollegor i Göteborg idag.
En underbar dag med solsken som gick alldeles för fort å där man hinner prata alldeles för kort med varandra. Vi skulle behövt ett dygn... minst.

Jag fick kommit till mitt Indiska. Å allt jag ville prova fanns inne, i rätt storlek och satt som en smäck. Jag skulle kunnat shoppat precis hur mycket som helst men nöjde mej med byxdressen och den svarta klänningen med de vita rosorna på. Gillade byxorna med (som sagt, se inlägg nedan) men kunde inte shoppa upp hela lönen. Tog bilder... för er skull... men jag är verkligen usel på att fota mej själv i spegel, de blev alldeles suddiga.
Där till slog jag till på ett par solbrillor och på ett läppstift från Makeup Store. Har aldrig använt något av deras smink men läppstiftet satt på jättebra och färgade inte av sej på glaset när jag drack.

 

Utöver shoppandet så stannade vi för kaffe och ölstopp och därefter lunch.
Timmarna bara rann iväg och som alltid när något roligt man längtat efter är över så känns det lite tomt efteråt. Jaha, det var det det. Tillbaks till vardagen hej å hå.
Vi är uppsplittrade för vinden. Jag på BB, flertalet andra på två medicinavdelningar, en på ortopeden, två i Göteborg å en som går i väntans tider. Vi trivs olika bra med våra nya liv men saknaden efter varandra är gemensam.
Och det är kanske gott så.

Puss/ Asta

Indiska, håll ut. Jag är på väg.

Imorgon ska jag ut på äventyr till stora staden Götelaborg ihop med ett gäng gamla kollegor.
Det ska bli jätteroligt att träffa dem å välbehövligt att göra/ höra någonting annat än grabbarna grus pockande på uppmärksamhet här hemma. (Ja, jag vet att jag kommer längta ihjäl mej efter dom till fram mot eftermiddagen.)
Vi åker tidigt (allt för tidigt om ni frågar mej) och är hemma sen eftermiddag/ tidig kväll.
Vi ska shoppa, dricka öl å tjöta.

Å på tal om shoppa så har Indiska HUR mycket ljuvligt som helst nu.
Dessa tre plagg är jag allra mest sugen på.
I placerad ordning.
Ytterligare en klänning är det sista jag behöver men HUR ljuvlig är inte denna?!
Byxdressen har jag visat tidigare och den är jag allra mest spänd på.
Har provat hundratals byxdressar utan att fastna. Antingen passar de inte min kropp eller oxå inte mitt liv (dvs är för eleganta) men denna tror jag mkt på. Ev kan jag tänka mej att sätta resår i bensluten för en mer hippibetonad look men vi får se.
Är så kär i den att jag nästan är lite nervös. Okej om jag inte ser klok ut i den, det kan jag ta men tänk om den är slut?!
Jag menar VEM vill inte äga den här?!



Å så den gudomliga klänningen då. Tror till å med att mormor Asta skulle kunna bli ganska så raffig i den här.



Byxorna är plan B. Oxå jätte snygga med en vit enkel tubtopp till men ovanstående plagg suktar jag lite hårdare efter.



Ja, jag fattar.
Ni kommer att gå som på nålar till imorgon kväll när ni äntligen får veta vad som fick följa med hem till byn.

Puss/ Asta

Buropen som delade tvtittarna

Såg ni Eurovision Song Contest i lördags?
Flertalet av er svarar nog ja. Det är ett av Svt mest tittade program.
Då vet ni oxå att Måns Godingen Zelmerlöv vann och att den bedårande Polina Gagarina från Ryssland kom tvåa.
På twitter har det debatterats flitigt huruvida det var rätt eller fel att det hördes allt från spridda till rätt massiva burop mot den ryska sångerskan när hon tilldelades höga poäng från jurygrupperna.

Jag känner mej så himla splittrad...
Programledaren läxade vid ett tillfälle upp publiken och sa att ESC handlar om musik och inte om politik.
Men helt sant är ju inte det. Eurovision är i väldigt hög grad politik.
Fine att de deltar och jätteroligt att hon kom tvåa, jag tyckte själv att hon var bättre än Måns, men därifrån till att Ryssland skulle få anordna denna gigantiska festival som hela Europa uppmärksammar samtidigt som de annekterat Krim, slänger ur sej hotelser till sina grannländer, kränker vårt territorium, fängslar oliktänkande och i synnerhet homosexuella känns inte bra i magen.
Alls. Rysslands ledning föraktar ju allt vad ESC står för.
Buropen var såklart inte avsedda mot Polina eller hennes framförande, det var en markering mot Ryssland.
Men kände hon så där hon satt i det enorma greenroom med miljoner tvtittare som iakttog henne? 
Polina är EN styck människa, hon är uppvuxen utomlands och chansen är rätt rejäl att hon inte delar Putins storhetsvansinne.

Nja, jag tycker nog att det varit mer lämpligt i sådana fall att diska Ryssland från tävlingen.
Men pratar vi om att bete sej illa mot sin egen befolkning och/ eller sina grannländer så finns det fler tvivelaktiga länder.
Israel tex. Vitryssland. Georgien.
Varför ska vreden bara drabba Rysslands representant?
Å är isolering en bra metod att använda om man vill nå förståelse å dialog?
Spontant känns det inte så i detta sammanhanget, samtidigt är det det som jag förespråkar när det gäller tex Sd.

Nej, jag vet faktiskt inte.
Men jag är glad att Polina Gagarina fick cred i form av en andraplacering över en vackert framförd sång och lika glad över att Ryssland inte får leda programmet nästa år.

Vad tycker du?

Puss/ Asta

Det bortklemade folket.

Läser Cissi Wallins blogg då å då och här om dagen skrev hon om städhjälp.
Eller ja, all sorts hjälp man numera kan köpa för de hushållsnära tjänsterna.
Städ, tvätt, färdiga matkassar, barnflickor.
Jag läste hennes inlägg och alla kommentarer. Att ha städhjälp verkar vara väldigt vanligt förekommande numera.
Hos medel och överklassen skall väl tilläggas.
De ensamma morsorna som knegar halvt ihjäl sej inom hemtjänsten får fortfarande tvätta sin egen byk.

Egentligen har jag ingen rätt att lägga mej i det eller att tycka något om andras val.
Ja, så länge det inte handlar om statliga subventioner och skattemedel för då blir den en politisk fråga.
Då handlar det om skatter skall fördelas för att göra mest nytta i samhället.
Men annars, var å en gör vad den vill med sina pengar.

Fast detta är min blogg och här säger jag vad jag tycker.
Jag är uppenbart väldigt präglad av min arbetarklassbakgrund även om jag kanske egentligen med akademisk utbildning, villa och utlandsresor räknas till den lägre medelklassen.
I själ å hjärta är jag arbetarklass, vill inte tillhöra någon annan klass och tänker inte ändra mina ideal för att jag har mer pengar nu ändå. För att det inte är kris och tomt i kylskåpet två dagar innan barnbidrag längre.
Jag tror att arbetarklassen är mer uppfostrad och diad med Jante än andra i samhället och att det har både för å nackdelar.
Fördelen som jag ser det är att vi har ett större patos om andra. Att vi är av lite segare virke och sätter en ära i att klara oss själva och inte ta in nån fattig kvinna från Baltikum som får tvätta mina trosor eller bädda rent min säng.
Nackdelen är bland annat känslan av att inte tro vi är något, att varje framgång känns som fusk eller tur å att vi snart kommer bli avslöjade med det.
Talade med en psykolog om det. Oxå han var av klassisk arbetarbakgrund, den första som läste på universitetet och med en familj som en gång såg på hans yrkesval att prata med människor med stor skepticism. Även han kände den där känslan av att egentligen inte vara den han utgav sej för, medelklass och välutbildad, även han kände rädslan för att bli avslöjad och snuvad.
Men båda var vi ense om att Jante fört positiva delar med sej till vårt liv och vår personlighet.

I min värld är det en jävla skillnad på att arbeta som lokalvårdare på ett företag el i en skola eller att städa hos äldre människor som inte orkar/ kan själva längre än att göra det hemma hos nån karriärsfamilj som vill få livspusslet att gå ihop.
Ouppfostrade män som inte delar ansvaret och ungar som lär sej att det kommer hem en främling för att gno deras toaletter. Tvi.
Livspusslet går ihop om alla tar sin del. Nu säger jag inte att jag själv lyckats uppfostra min karl men det är mitt/ vårt misslyckande och att be nån annan ta hand om skiten skulle aldrig falla mej in.
Många av oss har all tänkbar bekvämlighet. Tvättmaskin, diskmaskin, hemmaspa, dubbla bilar och förskola som inte fanns förr eller som många i den verkliga arbetarklassen inte har än idag men vi är ändå utmattade och inte får ihop livspusslet. Kanske om vi hängde mindre på facebook?
Vi är så himla klena nu för tiden. Så bortskämda med att det ska vara roligt och bekvämt hela tiden.

Vad tänker du? Både om det här med klasstillhörighet och städhjälp?

Puss/ Asta 

Born to run

Precis varit ute på en springtur som var SJUKT jobbig.
Jag sprang varken särskilt långt eller särskilt fort (i år springer jag över lag långsammare än i fjol och förr fjol) men det kändes som om jag skulle avlida.
Varmt, törstigt, tungt å mot slutet huvudvärk.
Det kan berott på att det är ca 10 dagar sedan jag sprang sist.
Det kan ha berott på att det var varmare än jag är van vid.
Det kan ha varit att jag bara druckit kaffe idag och att jag drack tre öl igår vilket väl vätskade ur mej en del.
Jag vet inte, tungt som satan var det i alla fall och tankarna på hur jäkla KASS jag är som blir så mör att 5,6 km när andra springer 21 km mycket fortare och lättare kommer ju... så klart.
Men det var det där. Aldrig jämföra med någon annan.

Idag lyssnade jag på musik. Andra gånger lyssnar jag på nåt program från P1 eller någon dokumentär.
Min löparlista på Spotify skiljer sej lite mot vad jag annars lyssnar på, jag har lite andra kriterier för löpningen. Texten eller tempot ska GE löpningen något.

Dessa lyssnade jag på idag:

Pokerface med Lady Gaga som har en peppande rytm och takt. Blir alltid glad av den låten.

9 to 5 med Dolly Parton. Oxå go takt och lite jävlar anamma så där.

Big girl (you are beautiful) med Mika. Takten och att jag känner "Ja, det är jag ta me fan."

Eye of the tiger med The pop group. Ingen låt är väl så peppande å så "nu jävlar", leker Rocky Balboa medan jag springer.

Kom ihåg mej då Winnerbäck. För att det är min favoritlåt alla kategorier som alltid gör mej glad.

Vem kan man lita på med Hoola bandola band. Pepp. Högsång om jag inte flåsar för mkt.

Bad reputation med Avril. Får mej oxå att känna mej kaxig å obstinat.

The winner takes it all med Abba.

Born to run med Bruce Springsteen. Lika uppenbar som Abbalåten.

Ja, har fler låtar på listan men hann inte med fler idag.

Har du låtar som du använder till att bli pepp? Pepp att springa, städa eller nåt annat.

Puss/ Asta

Asta recenserar "Sju dagar kvar att leva" av Carina Bergfeldt.

"Det jag har lärt mej av trehundra avrättningar är att de här männen och kvinnorna levde ena minuten och var döda nästa. Jag kommer också att dö. Och jag tar med mig samma ord som jag har sagt till dem, och som jag gärna vill att du för vidare till de som läser det här.
Det är att livet är en gåva. Slösa inte bort det. Gottgör det du kan gottgöra. Förlåt det som kan förlåtas. Och när du gjort det, gå vidare. Vare sig det är i det här livet eller nästa."
Jim Brazzil, pastor på Walls unit Huntsville i sitt samtal med Carina Bergfeldt.

Jag har läst Carina Bergfeldts "Sju dagar kvar att leva" som tar sin början och sitt slut med Vaughn Ross, en man dömd till döden.
I nästan elva år har han väntat på sitt straff, utdömt av staten Texas, den amerikanska delstat som avrättar flest fångar.
Bergfeldt får ett sista samtal och beger sig därefter ut på en veckolång resa för att samtala med människor som har olika perspektiv och närhet till dödsstraffet.
Hon möter offrens anhöriga, polisen, fängelsedirektören, en pastor som arbetat med de dödsdömda under många år, anhöriga till de dömda och det är en känslosam resa även för oss läsare.

Bergfeldt som arbetar på Aftonbladet till vardags har länge varit en av mina favoritjournalister och jag har läst mycket som hon gjort och fått genomslag för. Bland annat artikelserien i nämnda tidning "En vecka med döden" som är samma historia som boken fast i mer kortfattat format.
Jag tycker att hon är lysande i sitt sätt att skriva och i sina perspektiv.

"Sju dagar kvar att leva" är inget undantag, tvärtom.
Blandat med samtalen och de olika perspektiven vi får ta del av presenteras en hel del fakta och statistik kring amerikansk kriminalvård och dödsstraffet. Kriminalvården i The land of freedom är en hel industri. Därtill en rasistisk industri. Och särskilt i Texas. En delstat där dödsstraffet är lika självklart som att säga tack för maten.
Från 1965 till 2000 har fängelsebefolkningen i USA ökat med 600%. I Texas är ökningen under samma period 1200%
Sannolikheten att en vit man i USA någongång ska hamna i fängelse är en på etthundrasex. För en latinamerikan en på trettiosex och för en svart man en på femton. Hälften av alla fångar är funktionella analfabeter. Dvs läser och skriver som en mellanstadie elev.
Detta och mycket mer får du ta del av i boken.

Jag har alltid varit bergsäkert emot dödsstraff och den här boken gör mej inte mindre övertygad.
Anledningarna till mitt motstånd är många men framförallt dessa: 
Att staten mördar är inte mer rätt än att individen gör det.
Dödsstraffet är oåterkalleligt. Det kan aldrig tas tillbaka när en felaktig dom uppstått.
Rättvisan är inte blind. Inte i USA men inte heller här. Den med pengar, status, kontakter och rätt etnicitet döms på ett annat sätt än den utan.
Den dödsdömdas familj är oskyldiga. Hur kan staten ha rätt att ta ifrån någon dess make/ far/ barn/ älskade?
Dödsstraffet har ingen avskräckande effekt. Det är Texas bevis nog för. En av USA's mest våldsamma stater och den stat där flest avrättas.
Sverige har inte samma kultur av dödsstraff som USA. Där kan inte en presidentkandidat nämna att hen är skeptisk mot dödsstraff utan att förlora valet.
Men även här i Sverige anser ca 24% att dödsstraff är kan vara lämpligt för de grövsta brotten.
Störst samling anhängare till detta har... ta daaa... Sverigedemokraterna.

Jag rekommenderar varmt "Sju dagar kvar att leva" av Carina Bergfeldt.

Puss/ Asta

I rasande fart mot osteoporos och ålderdom

Något som skrämmer skiten ur mej å har gjort länge är tanken på klimakteriet.
Jag tror olika kvinnor har olika ont av hormonsvajning.
Jag hör definitivt till den känsligare delen som därmed kommer få en jobbig tid i övergångsåldern.
Klimakteriebesvär är ofta ärftliga och så väl mamma som mormor hade det kämpigt.
Jag mådde väldigt dåligt under puberteten och jag fick depressioner efter att jag fött barn.

Igår letade jag rätt på min gamla bok från Sjuksköterskeprogrammet "Obstetrik och gynekologi- klinik och vård" skriven av fyra olika författare, två kvinnor å två män. Utgiven 1997.
Tänkte jag skulle bläddra igenom den och fräscha upp lite kunskaper nu när jag ska jobba inom branschen.
Och så läste jag igenom kapitlet om klimakteriet och hej å hå. Det var ingen rolig läsning.
Var man inte orolig innan så blir man det då.
Deprimerande läsning om förfall och ålderdom bokstavligt talat och sedan döden typ.
Texten kändes inte speciellt modern eller genus heller.

Texten går igenom när klimakteriet inträffar och varför.
Fakta som att den varar åtta-tio år under tiden äggstocksfunktionen minskar gradvis. De första yttringarna ses redan i 40-årsåldern.
Den förklarar begreppet menopaus som innebär att kvinnan inte  menstruerat på ett år.
Å sen kommer symtomen...
Vallningar, svettningar, dyblöta nätter vilka är både invalidiserande och pinsamma.
Ångest, oro, torra slemhinnor å huvudvärk.
Minskad sexlust, slappare hud, rundare kroppsform, återkommande urinvägsinfektioner. .
Skelett som urkalkas, en påtaglig medvetenhet om sitt åldrande och en man som visar en mindre intresse (jo, det står så.)
Många känner känslan av att vara förbrukade och onyttiga.
Risken för att dö i coronarsjukdomar och hjärtinfarkter ökar.
"Viktigt att kvinnan inte lämnas ensam och inaktiv. Stimulering till olika typer av aktiviteter är bara nyttigt."
Sen så... efter menopausen... kommer äntligen lite ljusning. "Åldrandet kan bli en tid av harmoni. Nya värden dyker upp i livet. Takten blir långsammare och kraven minskar. För många kommer barnbarnen som ett ljust inslag."
Menopausen inträffar alltså kring 52-55 års ålder.

Hejsan hoppsan medsystrar. Hur kändes denna informationen?
Jag tror säkert att författarna vet vad de talar om i mångt och mycket men de har en oerhört mossig bild av medelålders kvinnor eller utmålar åtminstone kvinnor kring 50+ så att jag tänker på dem som i alla fall 20 år äldre.
Bräckliga, ointresserade av sex, dålig hy, rund kroppsform, ledsna för att deras make inte går igång och med barnbarn som enda ljusglimt. Barnbarn och bullbak får man förmoda.
The story of my life inom 5-6 år.
Uppmuntrande... not.
Jag känner fasligt många pigga, starka, vackra, vältränade kvinnor på 50+ med full fart på sin karriär och sin fritid.

Vad tänker du om klimakteriet?
Är du där? Rädd för det? Längtar?

Puss/ Asta

En lång promenad utan att ha bråttom

Varit ute på underbar promenad med min prins.
Det var lagom varmt så vi gick in till stan.
Det går inte fort. Gotteman ska kissa å bajsa, lukta å lukta igen.
Han skall rulla i gräs, jord och sand.
Hälsa på människor å bada där han kommer åt.
Men... man måste inte alltid ha bråttom.



Gotteman badade i två fontäner. En med knähögt vatten och den nedan där han inte riktigt bottnade och simmade runt ett par varv.



Magiskt vackert i stan och luften tung av blomsterdoft.



På hemvägen gick vi utmed stranden så Gotte fick bada i havet med.



Väl hemma fick Gotteman vatten och grisöra medan mamma tog en kall Mariestad.
Det stavar vi semester.



Puss/ Asta

Go start på semestern

Semestern har börjat.
Två glimrande, dyrbara veckor av vila och sol som skall göra att jag sen orkar arbeta hela långa sommaren.

Jobbade fredagen sju till fyra och kände mej jättetrött sista timmarna där.
Men väl hemma vilade jag en stund, tog en öl på altanen och svidade om och sedan hade jag en fantastiskt trevlig kväll med mina goda vänner Mike å Marie. Lillebror skulle varit med men låg hemma i någon "nära döden" sjuka.
Vi... detta sällskap... är hockeytokiga och håller på var sitt lag. Mike på Djurgården, Marie på Brynäs och Lillebror på det lag han för närvarande tror har snyggast spelare. Marie brukar lyckas lura i honom de flesta år att det är Brynäs.
En gång om året ses vi för att fira den vars lag kom högst upp i grundspelets tabell.
Frölunda. Djurgården. Brynäs.
Ja, ni hör ju själva, som att sno godis från småbarn men de är vuxna människor och har själva gett sej in i leken.
Jag bjöds på maten på (relativt) nyöppnade Hermans.
Tog en ryggbiff med rödvinssås och potatisgratäng. Köttet var välstekt och gratängen krämig men det var ändå ingen supersensation smakmässigt på något vis, inget jag längtar efter att äta igen.
Men trevligt  så in i bängen hade vi och när vi bröt upp och Maries fina son hämtade oss kring midnatt hade jag... som jobbat hela veckan å inte precis är känd som festprisse längre... gärna stannat en stund till.

 

Igår lördag hade jag en underbar dag. En sådan där "tanka harmoni till själen dag."
Vaknade tidigt, åkte å handlade gofrukost med frallor, mögelost, salami, ägg, juicer och massor av kaffe.
Sen gick jag å la mej igen. Läste ur min nya bok av Aftonbladsjournalisten Carina Bergfeldt "Sju dagar kvar att leva" som handlar om dödsstraffet i USA.
Tycker sedan tidigare att hon är fantastiskt bra, har läst halva boken nu och... ja, recension kommer.
Sen sov jag i flera timmar innan jag väcktes av Mini å vi drog ut med våra prinsar.
Igår var inte vilken dag som helst (det kommer säkert eget inlägg om det, nåt ska jag ju göra i veckan när smhi lovar regn å rusk varenda dag), igår var Gottfrids födelsedag hurra hurra hurra.
Hans tredje i ordningen närmare bestämt och han firades på morgonen med nya pipleksaker och grisöron.
Vi drog till havet där båda killarna badade med samma förtjusning faktiskt.
Noah fick bara doppa fötterna men han plaskade säkert runt i tio minuter- en kvart och vrålade av ilska när jag tillslut tog upp honom.

 

På kvällen drog maken till Göteborg för att pröva lyckan på casinot.... jag har faktiskt inte ens kollat om han är hemma ännu... medan vi åt gott, Gotteman samma mat som oss andra dagen till ära och sen avslutade vi kvällen med chips å godis till evighetslånga Eurovision Song Contest där Måns gick å vann. Heja Sverige.
Själv gillade jag Ryssland bäst, men helt ok i magen hade det inte känts att skicka ett sådant prestigefyllt uppdrag till Mr Putin. 

Idag är det en riktig söndag. Mulet, lojt, oplanerat.
Jag ska gå en långrunda med treåringen och sen fortsätta min läsning tror jag.
Vi hörs väl senare?

Puss/Asta

Spridda tankar om allt från BB till Britt-Marie

Jag har en skorpa i näsan som jag inte kan låta bli att pilla upp.
HELA tiden.
Är det det som kallas postmedelålderssjälvskadebeteende?

En vän till en vän som jag aldrig hälsat på sa "Hej Asta" till mej idag på nya jobbet.
Blev paff. Visste så klart vem hen var men inte att hon hade koll på mitt alter ego.

"Min älskling har ett hjärta av snö, så skört och vasst som skaren och det smälter lika lätt som isen i glaset som hon lämnat i baren." Strof av Winnerbäck som stämmer rätt bra på mitt "BB självförtroende." Upp som (den kämpande mars) solen och ner som en amerikansk pannkaka.

Min essentiella tremor (oförklarliga skakningar som går i släkten) som jag normalt struntar i å har lärt mej behärska i mitt yrke är svinjobbig nu när jag ska sticka synålstunna bebiskärl. Det blir inte bättre av att jag är spänd  å att andra ska titta på mina skakande händer.
Ytterligare lite värre blir skakningarna av min astmamedicin.
Jag skakar som en alkoholist med parkinson.
Det som hjälper är oselektiva betablockerare vilket astmatiker inte ska äta och alkohol som inte heller känns optimalt att pimpla på ett nytt jobb.

Saker jag faktiskt lyckas med, som en första underlivsinspektion eller hörseltest på nyfödda som kan vara krångliga men som jag klippte fyra på raken är svåra att skryta med eftersom flertalet av er inte inser vidden av dessa stordåd.

Dagpass är fortfarande dagpass men sen jag bytte Medicin mot BB som tar jag inga micropauser av sömn i bilen påväg hem. Glädjande för mötande trafikanter inte minst.

Noah är sjuk och mormor har fri tillgång till att putta i honom söta saker. (Ingen aning om vad det är för gen defekt men det är något alla mormödrar tycker om.) Å då ratar ungen så väl o'boy som glass.

På tal om barnbarnet. Undra om han är jordens första ettåriga bulimiker?!
Han har dille på att köra ner fingrarna i halsen till han kräks och dagarna är ett enda långt avledande från detta. Halvt hysteriskt leker vi tittut och tut tut bilen med halvdan effekt.

Göteborgsvarvet är på lördag.
Tack-älskade-goda-fina-gud-för-att-jag-inte-anmälde-mej-till-detta-vansinne.
Gud hör bön. Eller nåt.

Min make har fått en ny bästa kompis. Han kallar honom Hugo. Jag kallar honom Britt-Marie.
Namn är ju inte längre könsspecifika. Pojkar får heta Karin och flickor Petter. Å manliga gräsklipparrobotar får heta Britt-Marie.
Även om mannen inte är förtjust i mitt namnförslag så är han desto mer förtjust i sin nya vän.
Tittar till honom, pratar med honom, ska "se hur han har det" i tid å otid.
Själv har jag snäppet högre intellektuella krav på mina vänner. De ska... åtminstone... kunna ta sej igenom Kamratposten å inte rösta på ett rasistiskt parti i riksdagsvalet.
Inte för att Britt-Marie gjort det. Han får inte rösta.

Puss/ Asta

Presenterna jag fick på min 46:e födelsedag.

Ni kanske sitter där hemma och är förgrymmade på mej?
Förgrymmade över att ni inte fått veta vad jag fick i födelsedagspresent nu när jag nåt denna anrika ålder av 46 år.
Det blev ingen mimigris i år heller kan man väl sammanfatta det hela.

Av Syster Mi på jobbet fick jag ett par örhängen från Edelblad.
Typ dessa fast större. Jag har trånat efter par sådana länge å älskar dem förstås.

 

Av min vän Cissi fick jag ett läderarmband och ett par örhängen från  Snö of Sweden.
Hittade ingen bild på dessa.
Av maken fick jag ett presentkort på Lindex... hade i ärlighetens namn hellre tagit ett från Indiska.
Sonen gav mej en roman "Inte gå under" av Malin Hedin.





Mini med familj gav mej större inramade porträtt på Gottfrid, Märta och Noahkillen.
Helt ljuvliga, blev jätteglad och nu har jag de flesta av dem jag älskar mest på den väggen, dock inte nåt foto på fina Mini her self,

Ja, det var väl det.Kanske dyker det upp någon eftersläntrare... typ mamma, med en present.
HON kanske kommer med grisen under armen.. Skulle inte tro det men man vet aldrig.

Puss/ Asta

En förtappad människas bekännelser del 43.

 

Alltså jag å min shopping...
Jag är BRA på att unna mej, tycka att jag är värd, hitta på resonemang som rättfärdigar mej.
Har jag dessutom med mej någon som säger "Ja, jättefint, köp den!" ja då är jag inte svårövertalad ett endaste dugg.
Ibland har jag faktiskt undrat om jag är helt normal?

Jag har varit ledig idag och på dejt med min Cissi.
Jag kan faktiskt inte minnas när det hände sist. Vi ses allt för sällan numera, trötta heltidsarbetande i vården å medelålders som vi är.
Vi ses (sällan det med) ihop med våra karlar men på tu man hand i stan... evigheter sen.
Bara det en anledning att shoppa fira.

Vi var iväg å käkade lunch.
Jag tog en caesarsallad. Det är min senaste besatthet. Jag älskar caesarsallad.
Cissi bjöd mej (eftersom jag fyllt år) och jag fick även ett fint armband och ett par örhängen från Snö of Sweden.
Sen drog vi iväg på shopping...

På Lindex hittade vi varsin klänning.
Cissi äger ingen klänning. Hon köper tunikor i enorma mängder men tror inte att hon kan ha klänning. Det kan hon så klart, hon är lång, kurvig och har fantastiska ben.
För mej var det inte precis lika nödvändigt med ännu en klänning...
Sen köpte jag en orange topp/bh som jag ska ha... nångång.
Till mitt försvar så hade jag faktiskt ett presentkort här.
Trodde jag var klar där men tydligen inte.
På Kapp Ahl provade jag en topp/blus som jag tittat på tidigare men inte provat.
En blå. Jag har inte mycket blått i min garderob.
Eftersom jag ville se hur den såg ut med jeans och jag inte råkade ha några sådana på mej så snappade jag åt mej ett par... som var så vansinnigt sköna att jag köpte BÅDE blusen å jeansen.
Ja, ni hör! Jag är inte frisk.
NU! är det shoppingförbud ett tag. Åtminstone till den 27/5 när jag ska till Göteborg med ett gäng gamla kollegor.

Imorgon är det slut på glamourlivet igen. En ledig dag går försvinnande fort.
Jag ska jobba igen och diarrémagen är tillbaka.
Pratade länge med min äldsta dotter idag i telefon. Hon är ju oxå i branschen och dessutom har stackaren ärvt det mesta av min personlighet så hon förstod verkligen och det var skönt att prata av sej om tillkortakommanden, dålig självkänsla, utanförskapet och allt det där.
När tankar blir till ord så hör jag själv hur oresonligt hård jag är mot mej själv.
Det där med att vara "min egen bästa kompis" går minst sagt "så där" just nu.

Men! Det är upp på hästryggen igen som gäller.
Skam den som ger sej.

Puss/ Asta

Kvinnohat hit å kvinnohat dit

Ibland när jag läser feministbloggar får jag ett intryck av att kvinnor är så veka.
Att all form av kritik eller oliktänk är kränkande och "kvinnohat."
"Kvinnohat" är bedrövligt obehagligt och vanligt förekommande men all diskussion mot en annan kvinna är inte per automatik detta.
Vi tål väl att ifrågasättas, diskuteras med, kritiseras vi oxå av både män å andra kvinnor.
Vi är lixom halva mänskligheten.

Jag tänker på debatten som uppstod kring kvinnor som ammar sina barn samtidigt som de har sex med sin partner.
Jag tänker på hemmafrusdebatten.
Jag tänker på hälsobloggar och träningsinlägg å egentligen allting.
Det skriks om kvinnohat, förakt för vissa grupper, orespekt, fatshaming, hets om perfekta kroppar.
Rör inte min bukfetma/ mina -50 tals ideal/ min egotrippade ensamhetsglorifiering/ min rätt att sitta på arslet å dricka milkshake eller vad det nu handlar om för gör du det är du osolidarisk och kvinnofientlig. Ifrågasätt INGENTING.

I min värld är kvinnor som sagt halva mänskligheten.
Vi är onda, goda, uppoffrande, elaka, egoistiska, varmhjärtade, smarta, korkade, ambitiösa, lata, tjocka, smala och behöver ingen särbehandling.
Jag är mycket medveten om att den patriarkaliska värld som vi lever i faktiskt gör det... särbehandlar... men vi kvinnor behöver inte göra det. Å vi behöver framförallt inte dra kvinnohatskortet varenda i tid å otid. Vi behöver inte låta det gå inflation i ordet.
Förstår ni hur jag menar?
Hur tänker ni?

Puss/ Asta

En liten rapport om hur det går för mej på nya jobbet (eller Kvinnan som inte har något självförtroende.)

 

Jag har gjort en av mina tre hospiteringsveckor på BB.
En annan värld, där jag är en främmande fågel, och så klart har jag samlat på mej massor av intryck!
Lite grann har jag hunnit lära mej å få kläm på, annat går sämre och vissa saker har jag bara nosat på.
Jag har lärt mej att man som barnmorska har en mjuk hand, en fast hand och en hård hand när man känner på livmodern och hur väl den dragit samman sej.
Den mjuka på nysnittade, den fasta på de som snittats för några dagar sen och den hårda på vaginalt förlösta mammor.
Jag har börjat greppa det nya journalsystemet, var någonstans jag skriver vad och var jag inte ska göra det...
Jag har stuckit små synålstunna bebiskärl och faktiskt lyckats en gång, jag har kommit så långt att jag kunnat ge viss information självständigt utan min handledare. Jag har sett hur man kontrollerar hörseln på nyfödda och hur det går till när bebisar får sola för att de har gulsot.
Jag försöker finna mitt eget sätt att hålla koll på patienterna å vad jag ska göra... och det faktum att varje patient är två... en mamma å ett barn.
Jag som, om jag får säga det själv, varit duktig på att ge klara adekvata rapporter famlar nu och har fått bassning över att jag gör det "fel." Försökt igen men ändå inte fått till det.

Jag har lärt mej massor om mej själv.
Lärt mej att vara "ny" alltid är att vara "ny" och att det inte är en behaglig känsla.
Påmints om de höga krav jag har på mej själv och hur obarmhärtigt jag slår ner på mej själv när jag inte lever upp till det jag vill.
Kommit ihåg hur bräckligt det nya självförtroendet är, hur lätt det som byggts upp raseras.
Ett litet tonfall, ett fniss (som jag tolkar som åt mej), en kritik, en utebliven feedback.
Mina tretton år som sjuksköterska med all kompetens och erfarenhet som det givit mej är mej bara behjälplig i vissa situationer, i andra är det som att det inte spelar någon som helst roll.
Bland många märker jag ett erkännande av att jag har en kompetens som de inte besitter och som de kan ha nytta av, bland andra känner jag mej som luft.
Jag funderar mycket på hur jag själv betett mej mot nya?
Jag har alltid inbillat mej att jag varit kollegial och uppmuntrande men kanske har även jag haft tonfall eller framfört kritik på ett sätt som sårat och snarare stukat min nya kollega än stärkt dem.
Jag tänker att jag ska försöka komma ihåg den här känslan. Minnas den när jag själv är varm i kläderna och möter någon som inte är det.

Ångrar ingenting.
Inte ännu. Detta att jag bytt. Inte får sommarsemester osv.
Men jag saknar mina kollegor. Jag saknar att kunna, vara trygg, ha min givna plats i gruppen.
Att någon blir glad när jag kommer, att någon faktiskt tycker det är kul att just jag ska jobba.
Jag saknar många (en del mer än andra) men jag saknar Lillebror på fler sätt än som vän.
Jag saknar att han kan allting å att jag alltid kan be honom om hjälp, stöd eller bara en kram.

Att plugga i höst.
Aktierna för och emot har båda stärkts.
I studentrollen är man än mer utlämnad, än mer blottad.
Att lära sej, visa framfötterna, prestera, leverera.
Många vittnar om att barnmorskeutbildningen är tuff, mycket tuffare än grundutbildningen, både teoretiskt och (ffa) praktiskt.
Å andra sidan har intresset för obstetrik verkligen vaknat till liv igen.
Jag tycker barnmorskor är fantastiska. Jag tycker att yrket är det vackraste.
Världens äldsta yrke (nej, det är inte prostitution som är det) och jag ser på dem med näst intill idolstatus.
Att hjälpa liv till världen. Att se en ny människa födas. Att stötta en kvinna genom den hårdaste fysiska ansträngningen hon någonsin kommer att utstå. Att se två människor bli föräldrar med allt vad det innebär.
Det är magiskt!
En magi som jag vill uppleva. Som jag... trots vacklande självförtroende... tror jag skulle kunna lära mej att bemästra.

Men det är verkligen ingen glassig promenad i solsken att lära nytt.

Puss/ Asta

Spela bingo med mej här nu, du får vara anonym

Funderade tidigare idag på er... kära läsare.
På vilka ni är. Ni som varit här inne minst en gång tidigare.
För ett tag sedan frågade jag samma fråga och fick en del svar men denna gången tänkte jag att vi skulle göra det lite mer lekfullt.
Vi ska se om vi kan få in en hel "bingoplatta" av läsare. Är ni med mej?

Ni fattar ingenting?
Nä, jag förstår det. Men om jag säger så här. Kommentera med siffran som passar på dej och gärna en kommentar. Helst ditt riktiga namn men om du inte vill det så skriv ett nickname istället för bara "anonym." Jag vet tex redan att jag har kollegor som läser, läsare utomlands, släktingar, nån jag mött på ICA.
Men mer?!
Ok?

Har vi någon...

1. Granne till mej här?

2. Någon Sverigedemokrat?

3. Manlig återkommande läsare?

4. Gynekolog el annan specialistläkare?

5. Någon som älskar mina löpinlägg?

6. Någon hundhatare?

7. Du som läser trots att du retar dej på nästan allt jag skriver?

8. Tonåring?

9. Biodlare?

10. Nån kändis?

11. Nån Lostfantast?

12. Nån jag känner, som läser i hemlighet, och som aldrig nämnt läsandet av bloggen för mej?

Skriv siffran. Ditt namn/ nickname.
Får jag en full bingobricka tro? Någon på alla nummer? (Strunt i om någon annan redan skrivit din siffra.)

Häng på och bjud till lite nu. 

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Sista brevet från din älskade" av Jojo Moyes

Jag har precis läst "Sista brevet från din älskade" av Jojo Moyes.
Det är den fjärde boken jag läser av Moyes. Tidigare har jag läst "Livet efter dig", "Etthundra mil" och Sophis historia."
"Sista brevet från din älskade" är ljusår bättre än de tidigare.



Historien växlar mellan två kvinnor och två tider.
London 1960. Jennifer Sterling vaknar upp efter en svår bilolycka. Hon minns ingenting av sitt tidigare liv. Inte sin make, inte vem hon är.  När hon väl skrivs ut från sjukhuset till det pampiga hemmet känner hon att något är fel men ingen av hennes närstående ger henne några ledtrådar.
Så hittar hon passionerade brev undertecknade "B" som ber henne lämna sin man.

Trettio år senare hittar journalisten Ellie Haworth dessa brev och fascineras av värmen och passionen i dem.
Hon blir som uppslukad av att finna svaret på kärleksgåtan. Slutade den lyckligt?
Hon känner en samhörighet i det här med stora, omöjliga, passionerade kärleksaffärer.
För om den slutade lyckligt finns det kanske hopp även för Ellies mediokra kärleksliv som hon har tillsammans med en gift man.

Tja, kanske låter det banalt och fånigt min sammanfattning av boken?!
Det är den inte, och då är jag ändå en läsare som normalt inte uppskattar att läsa kärleksromaner.
"Sista brevet från din älskade" visar att jämställdheten och kvinnans roll i England förändrats väldigt mycket sedan 1960 talet och romanen är såväl sorglig, spännande som upplysande.
Det är för att ta till en klyscha en riktig bladvändare.

Jag tyckte väldigt mycket om boken och den överträffade vida mina förväntningar eftersom jag tycker att Moyes tidigare varit absolut läsvärd men inte så mycket mer.
Detta är en underbar historia som jag kommer att bära med mej länge.

Betyg: 4,5

Har ni läst den? Vad tyckte ni?

Nu skall jag börja läsa "438 dagar, vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar" av Johan Persson och Martin Schibbye.
Tvära kast.

Puss/ Asta



Puss/ Asta

Kom änglar...

Jag har varit ledig idag och det har varit en sån där jobbig dag.
Ni vet en sådan där dag när ingenting varken blir hackat eller malet.
Jag varken njuter av ledigheten eller tar tag i måstegrejer.
Jag är mest nervös! Nervös för att det snart är fredag och jag skall hospitera på BB igen.
Jag är verkligen inget bra på att vara ny.

Jag hade faktiskt nästan glömt bort hur det kändes.
Eller ja, det är som med förlossningar ni vet. Man minns att det gjorde för jävla ont men inte HUR det onda kändes.
När jag gick praktik under min grundutbildning grät jag jätte ofta på toaletten för att jag kände mej så korkad, så rädd, så utanför, så oduglig, så... "kommer -aldrig-i-helvete-klara-av-det-här."
Första veckorna som nyfärdig sjuksköterska hade jag konstant ont i magen inför varje pass.
Sedan kom magontet lite mer mer sällan, när någon patient var extra dålig eller det var tekniska moment jag inte kunde.
Så småningom ebbade det där ut och sedan ganska många år har arbetsuppgifterna i sej inte stressat upp mej.
Men nu är alltså den här oduglighetsångesten och "det-kommer-aldrig-i-helvete-att-gå" skräcken tillbaka.
Alla förväntar sej att jag ska vara så sjukt lycklig som lever min dröm men jag har mest ont i magen å frekventa diarréer av pur rädsla.
Längtar mest hem. Tack det var roligt att kika men nu går jag hem typ...
Fast så kan man ju inte göra.

Mitt förnuft säger till mej, enjoy the ride. Tre veckors hospitering, bara att suga in å lära så mycket som jag bara kan av ett ämne som verkligen intresserar mej. Inga krav, ingen press. Se å lär och njut av att vara där. På BB. I en barnmorskevärld.
Men mitt inre bara vrålar att jag aldrig kommer att lära mej alla sjuhundra elva ställen det ska dokumenteras på, sticka i sytrådstunna bebiskärl medan stressade föräldrar står över axeln, komma ihåg allt jag skall observera, allt jag skall informera om.
Jag kommer uppfattas som tafatt, osäker, dum i huvudet och "den där misslyckade semestervikarien de hade 2015 minns ni henne?"
Så som vi... jag själv... talat om hopplösa vikarier som aldrig lär sej och som gör arbetsbördan på oss andra större.
Mitt förnuft... igen då, säger att jag är dum i huvudet! Jag har varit där EN dag, vad förväntar jag mej?
Att vara stjärnan på bygget och bästis med alla i personalen?
Ett pass. Varför ska jag hålla på å noja så där?! Jag är ju för fan en erfaren sjuksköterska och dummare människor än mej har klarat sej.

Varför skriver jag det här?
Varför blottar jag ångest och sårbarhet så här istället för att bara spela cool?
Jag vet inte, jag har alltid haft ett behov av att säga som det är.
Å kanske, kanske kommer jag i slutet av sommaren titta tillbaka på de här raderna och le lite åt mej själv.

Hur är ni? Fixar ni det här med att vara nya?

"Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt. Graderna sjunker så fort överallt. Å det hjärtat som skulle bli ditt på nåt vis, det fryser nu sakta till is. Här sitter jag å baddar såren med salt. Det går åt helvete med allt..."

Puss/ Asta

Nu ska jag sova till Joel kommer

Hemkommen efter första "riktiga" dagen på BB.
HELT slut, kaputt och färdig. Höll på att gäspa käkarna ur led i bilen hem.
Här sitter jag... som ett vrak... med ett glas rött vin bredvid mej å vill inget annat än gå å lägga mej och sova i hundra år. Tills Joel Kinnaman kommer å ger mej den äkta kärlekskyssen. Eller nåt.

Jag fick gå med en ung relativt ny barnmorska som var jättegullig.
Det var säkert inte en stressig kväll, men i min skalle med allt som var nytt blev det så.
Vi hade fem inskrivningar från förlossningen och en hemgång och dokumentationen var ett enda virrvarr för mej.
Förkortningar å begrepp jag inte kände till. Osäkerheten i hur jag skulle skriva mina egna rapportlappar. Oförmågan att hitta.

Jag jobbade HÅRT med mej själv.
Med att inte falla in i den där undfallande, osäkra lilla människospillran till roll jag har så lätt för att plocka fram i nya situationer.
Jag jobbade lika hårt med att inte döma mej själv för hårt över att jag inte greppade/ fattade/ kom ihåg allt med en gång.
Det ÄR okej att vara ny första dagen och ingen kan förvänta sej något annat inte ens jag själv om mej.
Ändå så blir det så...
Jag tänker att "shit, detta ska jag rodda själv" men glömmer att jag har tre hospiteringsveckor framför mej. Jag ska inte göra det imorgon.
Det är så svårt att gå från rollen där man kan å vet allting, där man har sin självklara plats å auktoritet till att inte våga gå på toa utan att be om lov.

Patienterna läser av en så fort.
De flesta gånger vi klev in på ett rum, min barnmorska å jag, så var jag ett steg bakom.
Berättade att jag var ny. Frågade om jag oxå fick "känna."
Deras respons blev ögonblicklig, hur de vände sej till "den riktiga" barnmorskan och hur jag blev luft... vänligt behandlad... men ändå luft.
Några gånger testade jag att göra tvärtom. Kliva steget före, möta blicken stadigt, fråga om jag fick känna på livmodern först och resultatet blev ett helt annat.
Plötsligt sökte de min blick, vände sej till mej med frågorna.

Jag tror det ska gå bra. Om jag bara är snäll mot mej själv och tillåter mej vara ny, osäker å inte kunna.
Det är friska, unga, glada människor som fått barn.
En helt fantastisk miljö att arbeta i.
Ett läkemedel där, ett blodprov här och en massa administrativt. Lite rådgivning. Lite stöttning.
Jag kan lära mej det. Jag kan definitivt lära mej det.

Puss/ Asta

Första dagen på det nya framför mej.

Första dagen på nya jobbet, på BB och samtidigt inte.
Idag var utbildningsdag gällande olika journalsystem och där är det egentligen bara ett som är nytt för mej. BB och förlossningsvårdens Obsterix. Det sjukhusövergripande VAS är jag van vid att arbeta i liksom NCS som har hand om läkemedelsadministreringen och PS självservice som vi använder för att lägga in turbyten, övertid, ledighet osv.
Ändå var det mycket nytt.
Nytt som att hitta i lokaler, nytt som i att hälsa på människor jag aldrig tidigare träffat.

Samlade intryck kan punktas upp så här...

Min orienteringsförmåga räcker inte till. Trots tre rundvandringar på en å samma avdelning fick jag ingen känsla för var jag befann mej, vad som var nytt och hur jag skulle kunna komma ut. 

Främmande människor är så lika varann. Efter några timmar på BB hade jag ingen aning om vem jag hälsat på och vem jag inte hälsat på. 

Nya miljöer å människor gör mej utpumpad. Jag skulle blunda en stund när jag kom hem och sov middag i 2,5 timma. 

Alltså, har ni nån som helst aaaning om hur små nyfödda människor är?!

Jag kommer inte behöva fortsätta fördela läkemedel kvällen innan som jag gjort i hela min karriär.
En njurpatient har kanske 27 olika mediciner, en nyfödd mamma Alvedon. Kanske med en Ibumentin till. 

Trots att jag passerade förlossningsrummen flera gånger så hörde jag ingen som skrek så galet som jag gjorde när det begav sej. 

Förlossningsrum, tomma sådana, sätter... 20 år senare... fortfarande ett lätt tryck av ångest över bröstet på mej. 

Jag hann tänka åtminstone femtio gånger att jag skulle ha bytt min spiral för 2-3 år sedan. 

Föräldrar ser så unga ut numera. 

Barnmorskor oxå.  

Miljöerna är så fräscha. Jag kommer från en avdelning som renoverades typ på den tiden Sovjetunionen fortfarande fanns och här är allt nytt, färgglatt, öppet, stilfullt. 

Som nyfärdig sköterska hade jag ett ganska rejält mått av doktorsfobi.
Jag var rädd för läkarna å för att de på nåt sätt skulle sucka/ håna mej över min bristande kompetens.
Rädd för att inte förstå ordinationer, rädd för att fråga irrelevanta saker. Såg dem som smågudar av nåt slag.
Som jag fnyst åt den där fåniga fobin under många år.
Men "tjena" jag tror den är tillbaka igen.

Det märks att detta är något annat. En annan vård.
Här finns en ljus, positiv känsla. Här uträttas mirakel. Här är man med om människors största stund på i livet. 

Det finns ett sparum. Med bubbelkar, trädäck, musik och lustgas kopplat bredvid.
Undra om jag kan få använda det på middagsrasten. Lustgas ventilerar man ju ut så fort.

Gula filtar verkar vara en lika stor bristvara på BB som på medicinavdelningarna.

Det där barska som jag föreställt mej bland barnmorskor såg jag inte något av idag i alla fall.
Alla var väldigt intresserade och välkomnande.

Jag måste lära mej läskiga sökarnummer utantill nu.
Hjärtlarm kan jag redan men narkosjour, barnläkare mm. 

Hur ska det gå när jag inte ens hittar till telefonen?

Ja. Lite så var min dag å mina tankar så här "ny på jobbet."
Jag var privatklädd och självklart hade jag funderat lite på det där med första intryck, att kunna vara den man vill vara i ett nytt sammanhang.
Jag tror egentligen inte på det för man är den man är, och jag är klart bättre på att vara mej än att spela nån roll.
Men ändå. Lite grann. Jag kan ha förmågan att bli väl ödmjuk inför nya utmaningar så här, känna ett närmast inre tryck av att berätta vilken osäker liten människa jag är.
Not to day. Jag hade högklackade röda pumps till jeansen och rött läppstift.
Jag är ingen person som "gömmer mej" och försöker smälta in i de gråtonade gardinerna i vanliga fall.
Röda läppar kommer folk ihåg. I synnerhet om det kommer någonting ut ur munnen.
Å idag lyckades jag säga mitt namn, min bakgrund, mina förhoppningar och inte en enda gång skvallrade jag om att jag fuskat mej igenom både högskola å 13 år i yrket.

Jag tänkte... nåt får jag väl spara till imorgon med.

Puss/ Asta 

Ett par korta ord om den tvivelaktiga konsten att amma å sexa samtidigt.

Ingen  som varit inne på sociala medier sista dagarna har väl kunnat missa debatten kring frågan om det är okej att amma sitt barn samtidigt som man har sex.
På ena sidan av ringside står en grupp som gör stort nummer av att vara feminister och av att försvara kvinnans rätt till sin sexualitet och på andra sidan står bland annat Elaine Eksvärd som ser det som ett övergrepp att blanda in sina barn i sitt sexliv.
Åsikterna går höga och tonerna är arga.

Själv vet jag knappt vad jag skall skriva.
Jag tycker det är en bisarr fråga.
Jag är verkligen en öppensinnad, ickedömande människa men amning under sexakten känns som både sunkigt å förbannat onödigt.

Varför skulle man vilja ha sex å amma samtidigt?
Visst förstår jag å minns småbarnsåren där tid till sex och intimitet var bristvara.
För min del var även lusten det men det är ju underbart att alla inte känner så.
Visst har jag haft sex på toa medan barnen sett på Bolibompa eller på golvet medan nån småtting låg å snusade i sängen.
Visst har jag varit med om den där känslan när sovrumsdörren plötsligt öppnas och man själv befinner sej i en ekivok kroppsställning och snabbt som attan drar täcket över sej.
Men att amma.... samtidigt?!

Bröst är väldens smartaste tröst och matcentral. Ständigt fräsch, lagom tempererad, nyttig mat åtkomlig.
Bröst är oxå ett sexuellt attribut och erogen zon. En härlig källa till lust.
Ett barn som suger på bröstet för att amma utlöser i bästa fall ett välbehag.
En älskare som gör det samma utlöser sexuell lust.
Därmed blir det förbannat märkligt, smutsigt och... ja, fel i min värld att ha en partner somjobbar sej varm med att stimulera/ penetrera muttan medan barnet suger på bröstet.
Å vilken man klarar av detta?
Gha! Jag förstår tonerna om sexuella övergrepp, det lutar mer åt det än sunt å naturligt i alla fall.

Bara för att kvinnan är en fri varelse med rätt till sin egna härliga sexualitet så innebär inte det att den kan utövas hur, var å när som helst utan hämningar.
Såå förbannat kåt kan man väl inte vara att man inte kan besinna sej ett par minuter till ungen har somnat. Ja eller för all del femton år om det är vad som krävs.

HUR har detta med feminism att göra?!
Vad tänker ni?

Puss/ Asta

Göra sej till...

"Att göra sej till" var det absolut värsta min mormor visste.
Göra sej till kunde vara rätt många olika saker.
Det kunde vara någon som var mån om sitt utseende eller väldigt charmerande.
Det kunde vara någon som försökte vara rolig eller som ställde till scener.
Det kunde oxå vara förnöjsamhet. Förnöjsamhet stod i min mormors värld alltid för förljugenhet.
Att låtsas.

Mormor var nästan jämt irriterad när hon kom hem efter att ha träffat vissa av sina vänner.
De hade skrutit om sina barn, bjudit på något flott för att imponera, gett sken av att leva så goda liv eller någon annan av mormors dödssynder.
Min svärmor väckte irritation för att hon "ljög om hur bra hon trivdes på sitt jobb."
Enligt min mormor fanns det ingen som inte kunde tycka det arbetet var annat än tungt, stressigt och besvärligt.
Värst av alla i mormors värld var Lill-Babs. Glad, snygg, tog plats och "hade haft en massa karlar."
Inte göra sej till.

Å så fick hon mej som barnbarn, ett barnbarn som är uppvuxen ihop med henne mer eller mindre.
Som verkligen gör sej till. Bantade, fixade med mitt utseende, ofta går i klänning, läste på högskolan, tog mej i ton.
Ni förstår krocken!
Och som vi krockat genom åren mormor å jag.

Jag tänkte på mormor idag när jag var ute och sprang och på mina likheter och olikheter med mormor.
På så många sätt är jag lik henne, både medvetet och omedvetet.
Ibland kommer jag på mej själv med att vara precis som hon, säga saker hon skulle ha sagt, snörpa på munnen likadant.
Å ändå så olik, bland annat kring det här med att göra sej till.

Min amatörmässiga tolkning av mormor är att hon var en väldigt avundsjuk människa för att hon själv inte fått det liv hon velat.
Hon var hårt präglad av arbetarklassen och av Jante.
Alltid punktlig, klanderfri. Alltid göra rätt för sej, alltid hålla efter oss alla.
Jag tänker att jag är... inte fullt ut men ändå... den mormor kanske skulle blivit om hon levt i en annan tid.
Om någon låtit henne ta plats, om hon tillåtits välja och getts möjlighet att växa.
Den irritation jag ofta kände mot mormor medan hon levde har bytts ut mot saknad och förståelse.
Jag kan se varför hon blev den hon blev.

Saknar henne så himla mycket.

Puss/ Asta

Ni är ljuvliga (och själv är jag en looser just nu.)

 

Tack snälla för alla era fina lyftande kommentarer.
Ni är så härliga... å så olika.
Laila som skriver att hon inte är så intresserad av politik och barn.
Cis som inte är så intresserad av hundar.
Sedan tidigare vet jag läsare som inte går igång på mina kläder och sminkinlägg.
Å andra som inte gillar att läsa om löpning.
Det är det jag tycker är så härligt med er, mina läsare. Att ni är så olika.
Och det är en sådan blogg jag vill skriva, en blogg som inte stagnerar vid ett ämne utan täcker hela livet, alla mina sidor.
Så tack igen för pepp å uppmuntran, här och på facebook.

Igår var en jäkla skitdag.
Varför känns för privat att skriva om men en mej närstående person gav under bittra former mej skulden för i princip allt å ingenting och jag blev både väldigt arg och väldigt ledsen å sårad.
Så här i de sista skälvande ögonblicken innan nytt jobb är jag redan nedsatt psykiskt och konflikten igår blev som en fullträff rakt in i veka livet.
Idag mår jag inte... helt bra.
Nerverna sitter utanpå. Det är uppdragna axlar, ytlig hög andning, negativa tankar i huvudet och värk i fingerlederna som jag alltid får vid ångest.
Hela kittet.
Jag har sovit oroligt å drömt en massa konstiga, skrämmande drömmar.

Den där "inre rösten" och det där "positiva förhållningssättet", att vara "sin egna bästa kompis" är verkligen inte lätt när man mår skit.
Under gårdagens runda med Gottfrid försökte jag allt vad jag kunde.
Uppskatta det lilla, känna vinden, se det vackra, tänka ljust men så fort jag inte höll hundraprocentigt fokus föll jag tillbaka till arga, ledsna, självföraktande tankar.
När jag kommit nästan hela vägen utan att en enda gång noterat hur vackert det är, hur privilegierad jag är, hur bra jag ändå har det så kände jag mej matt. Det är SÅ svårt att vända tanken.
Jag brukar försöka trösta mej själv/ lyfta mej själv sådana här dagar med precis det som bilden ovan säger. "Det är en dålig dag." Egentligen är livet varken bättre eller sämre än det var förra veckan när jag mådde toppen.
Jag bor fortfarande lika fint, jag är fortfarande lika frisk, jag kan fortfarande springa, jag har fortfarande all den här glädjen med djur å barnbarn i mitt liv. Det som är svårt i mitt liv fanns även förra veckan men då kom det inte åt mej. Allt är som när jag mådde bra, skillnaden är mitt fokus.
Ibland hjälper det. Ibland inte.
Jag tror jag skulle behöva snöra på mej mina löparskor å ge mej ut. Jag har noll motivation i det här blåsiga, kalla, regniga men jag tror säkert att det kommer att hjälpa, hjälpa lite grann.
Jag tror jag gör det.

Imorgon är det dags. Första dagen på det nya.
Jag har utbildning hela dagen. Får träffa alla andra som oxå är nya imorgon.
På tisdag så är det första riktiga hospiteringsdagen.
Tanken har föresvävat mej att om... om jag inte gjort det här valet... skulle jag imorgon ha gått till mitt vanliga lite halvtråkiga jobb utan oro. Utan ångest för att göra bort mej, inte kunna, inte bli accepterad.
Å andra sidan måste man ju... även en fegis som jag... någongång våga pröva nåt nytt.
Jag förstår inte vad det är med mej som alltid faller igenom så hårt av nervositet för nya saker.
Att jag aldrig lär mej av tidigare erfarenheter att det går bra.
Jag känner mej ofta som en stor bluff som lurat systemet. På något sätt lurat mej igenom högskolan, på något sätt fått andra att tro att jag är en kompetent sjuksköterska.
Å hela tiden väntar jag på att bli avslöjad. Avklädd!
Ärr från barndomen har psykologer gång på gång förklarat för mej, Jante sitter hopplöst fast som en ryggsäck över mina skuldror.
Tro inte att du är någonting, tro inte att du kan. 

Jag jobbade här om veckan med en ung undersköterska. Hon var i mina barns ålder.
Hon skulle "ut å resa" om några veckor.
Vart då? frågade jag.
Jorden runt svarade hon.
Med dina vänner? undrade jag.
Nej, själv svarade hon.
"Tjugo nånting" å resa jorden runt själv...
Å här nojar jag upp mej till hysterins gräns över ett nytt jobb.

Hur är ni? Stadiga ekar eller darrande asplöv?

Puss/ Asta

Sluta blogga?

Jag har aldrig haft någon ambition om att bli Sveriges mest lästa bloggtant.
Jo, kanske när jag drog igång för hundra år sedan men inte på senare år.
Orkar inte nätverka, kommentera överallt, helst ge mej i strid med nån storbloggare eller skriva kontroversiella prylar bland deras kommentarer för att få höga läsarsiffror.
Jag har inget spännande liv, ingen unik hobby, sitter inte inne på några hemligheter som andra vill ta del av.

Det har varit fint ändå.
Att få uttrycka sina tankar i skrift, ha sin stadiga läsarkrets och få de där 4-5 kommentarerna.
Jag har känt mej tillräckligt bekräftad och uppskattad av det.
Men på senare tid har läsarsiffrorna minskat och framför allt ert tyckande kring inläggen.
Det känns jäkligt opepp att försöka komma på inspirerande inlägg (misslyckas uppenbarligen där) eller försöka pränta ner sina tankar på ett bra sätt när ändå få läser å ingen har någon som helst åsikt i frågan.

Den ständiga bloggfrågan. Bloggar jag för min skull eller för andras skull?
För just nu känner jag mej rätt less på att lägga ner tiden och ropa rakt ut i en tom cyberrymd.
Samtidigt händer det mycket i min lilla värld... med mina mått... och kanske borde jag ändå fortsätta att föra någon form av dokumentation över det?
Men om ingen bryr sej om det så kan man ju faktiskt lika gärna skriva någon form av privat dagbok?

Nej, jag tigger inte kommentarer och "snälla stanna" rader från er i detta inlägg.
Jag vill att det ska finnas ett intresse. Både att läsa och att delge tankar.
Annars fyller en blogg ingen funktion.

Jag får grunna på det. Må gott där ute i denna kalla, grå lördagen.

Puss/ Asta

Pre semester

Sista passet, på länge eller någonsin, på medicin.
Min arbetsplats under 13 år. Mitt andra hem. Mitt andra äktenskap.
Som vi älskat å krisat, hotat med skilsmässa och försonats igen.
Det känns märkligt.

De bästa av de bästa av mina gamla kollegor var uppe å sa "hej då."
Vemodigt och märkligt. Hårda kramar.
Allra konstigast är att inte veta.
Är det för nu? För sommaren eller för gott?
Allt beror på om jag kommer in på utbildningen (vilket jag med all säkerhet gör) och (mer osäkert) om jag får betalt.
Jag tror inte jag har råd annars och med tanke på barnmorskors löner är det högst tveksamt om det är värt att dra på sej ytterligare tre terminer av studieskulder.
Så. Jag vet inte...
Vet inte om jobbet på BB är en tillfällig pausfågel i mitt yrkesliv eller början på något nytt.

En annan sak som känns konstig är att jag har semester om två veckor.
I och för sej bara två veckor men ändå... sommarens semester.
Normalt brukar man ju varva ner, räkna dagarna, mentalt släcka ner när det är två veckor kvar till semestern men i år... idag... är det inte alls tal om det.
Tvärt om laddar jag upp.
Förbereder mej för allt nytt. Nya möten, nya kollegor, nya arbetsuppgifter.
En helt ny å ovan upplevelse av att "vara ny på jobbet" och inte en del av gruppen.

Ändå är det så. I en framtid som är oviss är det en av få saker som är säkra.
Semester is comming up om två veckor.
Jag hoppas på fint väder. Maj får ta å skärpa sej tycker jag.
Väldigt låga temperaturer, isiga vindar och mycket regn än så länge.
Maj kan ju vara fantastisk.
Under mina två veckor har jag tänkt att...
- Läsa en massa böcker.
- Sova middag varje dag.
- Springa många gånger.
- Dricka vin på altanen ljumna kvällar.
- Sola min lekamen.
- Umgås med mina grabbar.
- Grilla.
- Äta kvällsmat vid stranden.
- Umgås med folk å åtminstone nån kväll hänga på en uteservering med solglasögon på och nåt kallt i glaset.

Men nu, sleppingtime.

Puss/ Asta

Knäppt

Jag var 5:e sköterska idag. Extra. Utöver.
Visst låter det glassigt?
Det var det inte.

Att vara utöver och extra är att inte ha sin grupp. Sina begränsade patienter. Sina begränsade uppgifter... många kanske, men ändå... begränsade.
Att vara 5:e sköterska är att vara överallt och ingenstans och att hela tiden känna sej som en smitare som inte är där utan här, inte här utan där.
Det är ett evigt spring, fram å tillbaka. Från Rum 1 till rum 20.
Ner å upp till lab, ner å upp till medimaten.
Om å om igen.

Jag flexade ut i pur utmattning 45 minuter innan jag slutade med värkande fötter, trött rygg och ömmande tinningar. Jag hade hjärtklappning i bilen och fick stänga av radion för jag klarade inte fler ljud.
Jag kände mej trött, irriterad och allmänt fuck of och så kommer jag hem...
... och möts av två glada pojkar.
En Gottfrid som helst vill under huden på mej och en Noah som skrek protestskriket bara jag vände i hallen för att ta av mej skorna.
Såååå efterlängtad.
Tänk att få vara såååå efterlängtad!

Nu har jag varit ute en runda med Gotteman i den kyliga majkvällen, jag unnar mej en öl (med ganska hög skatt på) och jag ska försöka göra tidig sänggång.
Imorgon är det jobb igen. Ett kvällspass.
Sista kvällspasset innan september!
Knäppt.

Puss/ Asta

Fettskatt

Ingen har väl missat att det diskuteras kring "fett skatt" igen.
Jag tycker det är ett dumt ord men förstår ändå grundtanken, och då är jag ändå en fastfoodlover av rang! Älskar pizza, flottiga hamburgare, friterade pommes med goa flötiga såser till. Äter över rikssnittet av chips och en hel del smågodis.

För alltså, jag tycker det är sjukt att godis är billigare än frukt.
Galet att läsk är billigare än mjölk.
Skatter måste in till allas vår välfärd och då tycker jag det är bättre att beskatta sådant som är skadligt än sådant som är sunt. Tobak å alkoholskatter har vi ju redan accepterat, så vad är skillnaden?
Det är alltså inte så att jag tycker standardmjölk ska vara dyrare än lättmjölk, Lätt & lagom kosta mindre än Bregott. Det är inte fettet jag vill åt, det är festprodukterna som flertalet av oss nyttjar men som inte är bra för oss egentligen.
Jag vill omfördela priserna och kostnaderna. Låta handlarna ta ut mer för sämre varor och göra de nyttiga varorna billigare.
Göra ekoprodukter/ fairtradade produkter mer tillgängliga även för dem med tunnare plånbok.

Jag skrev om det här på facebook och fick en kommentar om att det här resonemanget var ett typiskt exempel där staten tror sej veta bättre än individen.
Ehhh ja?!
För mej är det inget konstigt.
Det handlar ju inte om att förbjuda. Det handlar inte om att ge sej på den med ett högre BMI.
Det handlar om att det som är skadligt inte ska säljas billigare än det som är nyttigt.
Att staten har en vägriktning, ett mål, en värdegrund för sina medborgare är varken underligt eller nytt.
Staten styr... ibland med lagar... så som förbud mot narkotika och ibland med vägledning och rekommendationer... så som föräldraförsäkringen ser ut idag. Vi säljer alkohol men bara på utvalda ställen under särskilda tider osv.
En regering vill föra samhället åt ett visst håll.
Det är inget unikt för en socialdemokratisk regering, det har alla regeringar alltid gjort.
Vilken sorts värdegrund en regering vill se gälla skiljer dock.

Vad tycker ni?

Puss/ Asta

Inte en enda av er 76%

Ja, det är ingen vetenskaplig undersökning utan "bara" Dagens fråga på Aftonbladet men jag blir illa till mods av det överväldigande svaret i alla fall.
Drygt 76% av de som svarat tycker det är en bra idé att förbjuda tiggeri.

Jag stod å höll en döende patient i handen idag. Hen flämtade som en fisk på torra land av andnöd och blicken låste sej fast i min med ett uttryck av ren å skär skräck.
Ja, det var obehagligt att se på. Rent ångestframkallande faktiskt.
Förbjud dödssjuka människor tycker jag!
Jag såg en bild på facebook idag. Det var en död flicka som flöt med ansiktet nedåt i Medelhavet, en av alla drunknande flyktingar detta året.
Förbannat otrevlig bild. Störde absolut min torsdagsförmiddag.
Förbjud flykt!
Minns ni den där reklamen Barncancerfonden körde?
Den med fyra glada barn som satt på en stol och sedan en tom stol.
Budskapet var glasklart och hemskt, en av fem cancersjuka barn överlever inte.
Vilken förälder, mor el farförälder känner inte av den skräcken?
Förbud barncancerfonden!

Behöver jag betona ironin?
Behöver jag förklara att även jag tycker det är förbannat jobbigt att se alla dessa fattiga människor i totalt utanförskap som sitter på marken med blicken ödmjukt fäst i asfalten eller som lite vädjande ropar "Hello" efter mej när jag ska handla?
Jag hoppas ni förstår det ändå.
Självklart hade jag föredragit att slippa få in världens orättvisa mitt i mitt synfält.
Det var lättare innan, när affärernas entréer istället pryddes av trevliga blomkrukor.
Men orättvisan finns. Fattigdomen och utanförskapet finns.
Så jävligt och så brutalt att det är värt att sitta i regn å rusk på en svensk gata och tigga småpengar för att barnen där hemma ska få mat, kanske till å med få gå i skolan.
Inget förbud mot tiggeri i världen hjälper dessa människor.
De enda som en sådan lag... möjligen... skulle kunna hjälpa är oss redan privilegierade att slippa se på.
Hör ni inte hur horribelt det låter?

Sverige kan aldrig lösa all världens fattigdom. Vi kan inte ensamma förändra förtrycket mot världens romer. Vi måste använda alla kanaler vi har att sätta press på deras hemländer att ta sitt ansvar.
Men under tiden kan vi inte förvägra desperata människor att göra vad de kan för att klara livhanken.
Ingen av oss hade låtit bli att sälja våra själar och stampa på vår stolthet om det vore det enda sättet att hålla liv i våra barn.
Inte en enda av dessa 76%.


Puss/ Asta