söndag 10 maj 2015

Göra sej till...


"Att göra sej till" var det absolut värsta min mormor visste.
Göra sej till kunde vara rätt många olika saker.
Det kunde vara någon som var mån om sitt utseende eller väldigt charmerande.
Det kunde vara någon som försökte vara rolig eller som ställde till scener.
Det kunde oxå vara förnöjsamhet. Förnöjsamhet stod i min mormors värld alltid för förljugenhet.
Att låtsas.

Mormor var nästan jämt irriterad när hon kom hem efter att ha träffat vissa av sina vänner.
De hade skrutit om sina barn, bjudit på något flott för att imponera, gett sken av att leva så goda liv eller någon annan av mormors dödssynder.
Min svärmor väckte irritation för att hon "ljög om hur bra hon trivdes på sitt jobb."
Enligt min mormor fanns det ingen som inte kunde tycka det arbetet var annat än tungt, stressigt och besvärligt.
Värst av alla i mormors värld var Lill-Babs. Glad, snygg, tog plats och "hade haft en massa karlar."
Inte göra sej till.

Å så fick hon mej som barnbarn, ett barnbarn som är uppvuxen ihop med henne mer eller mindre.
Som verkligen gör sej till. Bantade, fixade med mitt utseende, ofta går i klänning, läste på högskolan, tog mej i ton.
Ni förstår krocken!
Och som vi krockat genom åren mormor å jag.

Jag tänkte på mormor idag när jag var ute och sprang och på mina likheter och olikheter med mormor.
På så många sätt är jag lik henne, både medvetet och omedvetet.
Ibland kommer jag på mej själv med att vara precis som hon, säga saker hon skulle ha sagt, snörpa på munnen likadant.
Å ändå så olik, bland annat kring det här med att göra sej till.

Min amatörmässiga tolkning av mormor är att hon var en väldigt avundsjuk människa för att hon själv inte fått det liv hon velat.
Hon var hårt präglad av arbetarklassen och av Jante.
Alltid punktlig, klanderfri. Alltid göra rätt för sej, alltid hålla efter oss alla.
Jag tänker att jag är... inte fullt ut men ändå... den mormor kanske skulle blivit om hon levt i en annan tid.
Om någon låtit henne ta plats, om hon tillåtits välja och getts möjlighet att växa.
Den irritation jag ofta kände mot mormor medan hon levde har bytts ut mot saknad och förståelse.
Jag kan se varför hon blev den hon blev.

Saknar henne så himla mycket.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Jag tänker att det är lite lika med min pappa, som var duktig i skolan men som inte hade annat val än att stanna med farfar och ta hand om honom (alkoholiserad spelman) och gården. Men jag har ändå svårt att förlåta honom den absoluta kärlekslöshet han gett mig under drygt 50 år.

    SvaraRadera
  2. Det är svårt det där med förståelse. Men åh, så viktigt! För i förståelsen finns förlåtelsen. Jag har också haft en frånvarande far. Inte kärlekslös, men ironisk, krävande, elak, hånfull o s v. Och detta trots att han hade de mest underbara, generösa föräldrar. Min farmor och farfar var allt det goda. Min far bor sedan 1976 utomlands. Jag har inte sett mycket av honom under dessa år. Han är 81 år gammal i år. Och jag känner sådan sorg över hur ensam han är. Ingen av hans bar tyr sig till honom eller bryr sig om honom. Jo, jag. I någon mån. För att det gör ont att veta att jag nog aldrig kommer att se honom igen, att han aldrig kommer att få se sina barn eller barnbarn igen (Han och hans italienska fru bor i Thailand idag). Han har missat så mycket. Så jag förlåter honom, förstår honom. Han var enda barnet, växte upp och fick allt som hans föräldrar aldrig fick. Hög akademisk utbildning, spännande jobb internationellt, blev världskänd inom sin yrkessfär. Men sånt hjälper inte. Inte mot behovet av att hävda sig, vara finare än man är. Han gjorde en enorm klassresa. Många som gör det, tappar greppet om verkligheten, men känner sig aldrig riktigt hemma i de fina kretsarna.
    Jag ser honom i mig, den där ironiska sidan kommer ibland. Den tycker jag inte om. Alls. Och bekämpar. Men jag känner själv hur överläppen glider upp i ett överlägset läge. Usch! Jag har ändå hamnat i samma läge som du, Asta. Den ilska och irritation och ilska igen, jag kände, har bytts mot förståelse. Och i viss mån saknad.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare