måndag 18 maj 2015

En förtappad människas bekännelser del 43.

 

Alltså jag å min shopping...
Jag är BRA på att unna mej, tycka att jag är värd, hitta på resonemang som rättfärdigar mej.
Har jag dessutom med mej någon som säger "Ja, jättefint, köp den!" ja då är jag inte svårövertalad ett endaste dugg.
Ibland har jag faktiskt undrat om jag är helt normal?

Jag har varit ledig idag och på dejt med min Cissi.
Jag kan faktiskt inte minnas när det hände sist. Vi ses allt för sällan numera, trötta heltidsarbetande i vården å medelålders som vi är.
Vi ses (sällan det med) ihop med våra karlar men på tu man hand i stan... evigheter sen.
Bara det en anledning att shoppa fira.

Vi var iväg å käkade lunch.
Jag tog en caesarsallad. Det är min senaste besatthet. Jag älskar caesarsallad.
Cissi bjöd mej (eftersom jag fyllt år) och jag fick även ett fint armband och ett par örhängen från Snö of Sweden.
Sen drog vi iväg på shopping...

På Lindex hittade vi varsin klänning.
Cissi äger ingen klänning. Hon köper tunikor i enorma mängder men tror inte att hon kan ha klänning. Det kan hon så klart, hon är lång, kurvig och har fantastiska ben.
För mej var det inte precis lika nödvändigt med ännu en klänning...
Sen köpte jag en orange topp/bh som jag ska ha... nångång.
Till mitt försvar så hade jag faktiskt ett presentkort här.
Trodde jag var klar där men tydligen inte.
På Kapp Ahl provade jag en topp/blus som jag tittat på tidigare men inte provat.
En blå. Jag har inte mycket blått i min garderob.
Eftersom jag ville se hur den såg ut med jeans och jag inte råkade ha några sådana på mej så snappade jag åt mej ett par... som var så vansinnigt sköna att jag köpte BÅDE blusen å jeansen.
Ja, ni hör! Jag är inte frisk.
NU! är det shoppingförbud ett tag. Åtminstone till den 27/5 när jag ska till Göteborg med ett gäng gamla kollegor.

Imorgon är det slut på glamourlivet igen. En ledig dag går försvinnande fort.
Jag ska jobba igen och diarrémagen är tillbaka.
Pratade länge med min äldsta dotter idag i telefon. Hon är ju oxå i branschen och dessutom har stackaren ärvt det mesta av min personlighet så hon förstod verkligen och det var skönt att prata av sej om tillkortakommanden, dålig självkänsla, utanförskapet och allt det där.
När tankar blir till ord så hör jag själv hur oresonligt hård jag är mot mej själv.
Det där med att vara "min egen bästa kompis" går minst sagt "så där" just nu.

Men! Det är upp på hästryggen igen som gäller.
Skam den som ger sej.

Puss/ Asta

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare