Asta recenserar "Sju dagar kvar att leva" av Carina Bergfeldt.

"Det jag har lärt mej av trehundra avrättningar är att de här männen och kvinnorna levde ena minuten och var döda nästa. Jag kommer också att dö. Och jag tar med mig samma ord som jag har sagt till dem, och som jag gärna vill att du för vidare till de som läser det här.
Det är att livet är en gåva. Slösa inte bort det. Gottgör det du kan gottgöra. Förlåt det som kan förlåtas. Och när du gjort det, gå vidare. Vare sig det är i det här livet eller nästa."
Jim Brazzil, pastor på Walls unit Huntsville i sitt samtal med Carina Bergfeldt.

Jag har läst Carina Bergfeldts "Sju dagar kvar att leva" som tar sin början och sitt slut med Vaughn Ross, en man dömd till döden.
I nästan elva år har han väntat på sitt straff, utdömt av staten Texas, den amerikanska delstat som avrättar flest fångar.
Bergfeldt får ett sista samtal och beger sig därefter ut på en veckolång resa för att samtala med människor som har olika perspektiv och närhet till dödsstraffet.
Hon möter offrens anhöriga, polisen, fängelsedirektören, en pastor som arbetat med de dödsdömda under många år, anhöriga till de dömda och det är en känslosam resa även för oss läsare.

Bergfeldt som arbetar på Aftonbladet till vardags har länge varit en av mina favoritjournalister och jag har läst mycket som hon gjort och fått genomslag för. Bland annat artikelserien i nämnda tidning "En vecka med döden" som är samma historia som boken fast i mer kortfattat format.
Jag tycker att hon är lysande i sitt sätt att skriva och i sina perspektiv.

"Sju dagar kvar att leva" är inget undantag, tvärtom.
Blandat med samtalen och de olika perspektiven vi får ta del av presenteras en hel del fakta och statistik kring amerikansk kriminalvård och dödsstraffet. Kriminalvården i The land of freedom är en hel industri. Därtill en rasistisk industri. Och särskilt i Texas. En delstat där dödsstraffet är lika självklart som att säga tack för maten.
Från 1965 till 2000 har fängelsebefolkningen i USA ökat med 600%. I Texas är ökningen under samma period 1200%
Sannolikheten att en vit man i USA någongång ska hamna i fängelse är en på etthundrasex. För en latinamerikan en på trettiosex och för en svart man en på femton. Hälften av alla fångar är funktionella analfabeter. Dvs läser och skriver som en mellanstadie elev.
Detta och mycket mer får du ta del av i boken.

Jag har alltid varit bergsäkert emot dödsstraff och den här boken gör mej inte mindre övertygad.
Anledningarna till mitt motstånd är många men framförallt dessa: 
Att staten mördar är inte mer rätt än att individen gör det.
Dödsstraffet är oåterkalleligt. Det kan aldrig tas tillbaka när en felaktig dom uppstått.
Rättvisan är inte blind. Inte i USA men inte heller här. Den med pengar, status, kontakter och rätt etnicitet döms på ett annat sätt än den utan.
Den dödsdömdas familj är oskyldiga. Hur kan staten ha rätt att ta ifrån någon dess make/ far/ barn/ älskade?
Dödsstraffet har ingen avskräckande effekt. Det är Texas bevis nog för. En av USA's mest våldsamma stater och den stat där flest avrättas.
Sverige har inte samma kultur av dödsstraff som USA. Där kan inte en presidentkandidat nämna att hen är skeptisk mot dödsstraff utan att förlora valet.
Men även här i Sverige anser ca 24% att dödsstraff är kan vara lämpligt för de grövsta brotten.
Störst samling anhängare till detta har... ta daaa... Sverigedemokraterna.

Jag rekommenderar varmt "Sju dagar kvar att leva" av Carina Bergfeldt.

Puss/ Asta