söndag 24 maj 2015

I rasande fart mot osteoporos och ålderdom



Något som skrämmer skiten ur mej å har gjort länge är tanken på klimakteriet.
Jag tror olika kvinnor har olika ont av hormonsvajning.
Jag hör definitivt till den känsligare delen som därmed kommer få en jobbig tid i övergångsåldern.
Klimakteriebesvär är ofta ärftliga och så väl mamma som mormor hade det kämpigt.
Jag mådde väldigt dåligt under puberteten och jag fick depressioner efter att jag fött barn.

Igår letade jag rätt på min gamla bok från Sjuksköterskeprogrammet "Obstetrik och gynekologi- klinik och vård" skriven av fyra olika författare, två kvinnor å två män. Utgiven 1997.
Tänkte jag skulle bläddra igenom den och fräscha upp lite kunskaper nu när jag ska jobba inom branschen.
Och så läste jag igenom kapitlet om klimakteriet och hej å hå. Det var ingen rolig läsning.
Var man inte orolig innan så blir man det då.
Deprimerande läsning om förfall och ålderdom bokstavligt talat och sedan döden typ.
Texten kändes inte speciellt modern eller genus heller.

Texten går igenom när klimakteriet inträffar och varför.
Fakta som att den varar åtta-tio år under tiden äggstocksfunktionen minskar gradvis. De första yttringarna ses redan i 40-årsåldern.
Den förklarar begreppet menopaus som innebär att kvinnan inte  menstruerat på ett år.
Å sen kommer symtomen...
Vallningar, svettningar, dyblöta nätter vilka är både invalidiserande och pinsamma.
Ångest, oro, torra slemhinnor å huvudvärk.
Minskad sexlust, slappare hud, rundare kroppsform, återkommande urinvägsinfektioner. .
Skelett som urkalkas, en påtaglig medvetenhet om sitt åldrande och en man som visar en mindre intresse (jo, det står så.)
Många känner känslan av att vara förbrukade och onyttiga.
Risken för att dö i coronarsjukdomar och hjärtinfarkter ökar.
"Viktigt att kvinnan inte lämnas ensam och inaktiv. Stimulering till olika typer av aktiviteter är bara nyttigt."
Sen så... efter menopausen... kommer äntligen lite ljusning. "Åldrandet kan bli en tid av harmoni. Nya värden dyker upp i livet. Takten blir långsammare och kraven minskar. För många kommer barnbarnen som ett ljust inslag."
Menopausen inträffar alltså kring 52-55 års ålder.

Hejsan hoppsan medsystrar. Hur kändes denna informationen?
Jag tror säkert att författarna vet vad de talar om i mångt och mycket men de har en oerhört mossig bild av medelålders kvinnor eller utmålar åtminstone kvinnor kring 50+ så att jag tänker på dem som i alla fall 20 år äldre.
Bräckliga, ointresserade av sex, dålig hy, rund kroppsform, ledsna för att deras make inte går igång och med barnbarn som enda ljusglimt. Barnbarn och bullbak får man förmoda.
The story of my life inom 5-6 år.
Uppmuntrande... not.
Jag känner fasligt många pigga, starka, vackra, vältränade kvinnor på 50+ med full fart på sin karriär och sin fritid.

Vad tänker du om klimakteriet?
Är du där? Rädd för det? Längtar?

Puss/ Asta

6 kommentarer:

  1. Jag tänker att det först och främst är dags att återta klimakteriet, prata mer om det, fira det med ceremonier och ritualer, se det som en intressant fas - och inte enbart som något negativt!

    Själv är jag väl i något slags förfas. Jag har fortfarande regelbunden mens, men den har ändrat karaktär. Det forsar, för att uttrycka det milt. Jag blöder lätt igenom en supertampong och två bindor på en kvart, när det är som värst, vilket är lite jobbigt. PMS-besvären har blivit värre och jag har återigen ont i magen som en tonåring. Men annars har jag inte hunnit få så många symptom. Inga vallningar, inte mer ångest än vanligt, inga torra slemhinnor och kroppen ser ut som den alltid har gjort. Men det är väl bara en tidsfråga. Jag är ändå 51 och rätt många av mina kompisar är där.

    Fast vi har lovat varandra att prata om klimakteriet precis som vi pratade om mensen med våra tjejkompisar när vi var tonåringar. Ge varandra tips, byta erfarenheter, se det som något positivt! Nu börjar nästa fas!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är sant. Man har varandra, sina vänner å vi kommer vara där samtidigt. Jag ser... trots mina hormonerfarenheter och mina kvinnliga anhörigas erfarenheter... inte på klimakteriet lika mörkt som boken målade ut det. En kvinnas liv är mer än fast hud och attraktionskraft dessutom.
      Tack för spännande tankar. Kram

      Radera
  2. Jag har inte reflekterat så mycket över klimakteriet förut, förmodligen för att jag aldrig hört mamma eller någon annan nära klaga. Min mamma har inte märkt nån större skillnad, hon är fräschare än någonsin och hon är 67 år!
    Men så la mina egna äggstockar av i och med cellgiftsbehandlingen. Fy fan. Vad jag har lidit av vallningar! Helst på nätterna. Och sköra slemhinnor. Inte bara underliv utan överallt! Näsa, tandkött, bakvägen - you name it! Och mina (eller mitt) bröst blev alldeles mjukt - det visste jag inte heller!
    Det höll i sig i typ 8 veckor och nu när jag slutat med behandlingen är kroppen som vanligt igen!
    Men nu bävar jag mig för klimakteriet samtidigt som jag tänker vara tacksam över att bli så pass gammal att jag hamnar där!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är en klar förmån att få uppleva klimakteriet och att få vara med så långt. Sedan min vän Lenas död för dryga 10 år tänker jag ofta så även i eländiga situationer. Jag är kvar, jag får vara med. Men lite skrämmer det ändå. Mer än själva ålderdomen. Kram

      Radera
  3. Jag har ju redan varit satt i klimakteriet på hormonell väg, 2 ggr dessutom, som behandling mot Endometrios o det var ju lätt skrattframkallande.... herregud.. :)
    Dessa enorma värmevallningar mm...
    Min väg mot menopausen har precis börjat..
    Oregelbunden mens sen senvintern, kollade upp det för att vara säker på att inget annat krånglar men det är tidens gång.
    Jag har ju bara hö äggstock kvar o den vill jag behålla så länge jag kan.
    Men som läkaren förklarade (å som jag faktiskt fattar själv..) så blir ju inte biverkningarna lika häftiga när det sker på naturlig väg som på konstgjord väg.
    Så...tja...va faan ska man göra??
    Bara å gilla läget typ.. :)
    Å blir det för jävligt så finns det ju mediciner som lindrar det..
    Ha en skön kväll !!

    SvaraRadera
    Svar
    1. För ett år sedan var jag ju hos gynekologen som sa att jag hade många ägg kvar och därmed rätt långt till klimakteriet. Jag väntar mej inga besvär de närmsta 5-7 åren. Men just vallningarna, svettningarna och ffa det psykiska måendet skrämmer skiten ur mej. Har man en gång kämpat med en djup depression så tror jag att rädslan alltid finns kvar för att uppleva det igen.
      Men som du säger, vad göra?! Gilla läget och käka östrogen om det behövs.
      Kram

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare