47 år och äntligen obrydd av att män inte finner mej knullbar

Jag kan tänka mej att många av mina läsare nu tänker saker i stil med...
"Men varför gör hon så här? Har hon ingen som helst integritet."
"Tycker hon verkligen att det där är snyggt?"
"Tänker hon inte på att grannar, kollegor, arbetsgivare, hennes barn kan se det här... och ska dom BEHÖVA det?"
"Men vad håller hon på med nu?"
Osv.
Och jag får väl erkänna att jag är inte alldeles bekväm. Inte fullkomligt botad.
Det är inte ofta som jag visar så här mycket hud ens på stranden. Som jag inte drar in magen eller ställer mej i en mer fördelaktig posé. Att bara stå... rakt upp å ner... med sina tio nya kilon och vägra be om ursäkt.
Väldigt ny känsla.

Det har tagit mej en väldigt massa år att ändå komma dit jag är nu.
Och till å från faller jag tillbaka. Tillbaka till skammen och självföraktet.
Men nästan halvvägs till 100 så har jag åtminstone kommit hit.
Jag har på senaste tiden börjat följa en mängd fantastiska kvinnor på instagram och på bloggar. Kvinnor jag önskar att jag haft i mitt flöde när min självkänsla som kvinna skulle formas i unga år.
Smarta, starka kvinnor som vet sitt eget värde och vägrar be om ursäkt för varesej sina tankar eller sina kroppar.
Jag kom tidigt in i puberteten, sexdebuterade många år innan jag var redo och hann innan jag var femton att avverka en mängd äldre skitstövlar till sexpartners. Många män med marginal vuxna, många som jag idag inser var pedofiler.
Min självkänsla och självbild formades utefter att vara knullbar. Utefter att män skulle finna mej attraktiv och bekräfta mej i det.
Det var under många år i det som mitt värde som kvinna låg i.
Att män skulle vilja ha mej. Bekräfta mej. Åtrå mej.
För den saken skull har jag bantat, svultit, övervägt och drömt om plastikoperationer. Gråtit över tomma bröst och svulstiga lår. Nupit i mina valkar. Suckat. Gömt undan. Dragit in. Skämts.

Idag vet jag att min kropp är fantastisk och har servat mej utan att knorra i fyrtiosju år. Jag har ätit risigt, rökt under många år, motionerat ytterst lite, bälgat i mej kaffe och en hel del alkohol.
Och den har hållit sej frisk. Burit och fött fyra barn. Ammat fyra barn.
Tagit mej framåt i livet. Jag kan gå, sitta, stå, resa mej, springa, tänka, äta, älska, simma, skratta, kramas. Min kropp har fungerat varje dag (även om den knorrar lite på morgonen och leder numera kan protestera om jag suttit still länge.)
Jag har till å med sprungit en mil med den här kroppen och de här astmalungorna.

10 kg har jag gått upp på ett år. Jag kan inte påstå att jag är odelat förtjust.
Jag skulle vilja vara fitare och jag skulle vilja både vara och se starkare ut.
Men jag tänker inte skämmas. Inte gömma mer.
Mitt värde ligger inte i att någon random man som ser min bild finner mej osmaklig för att den inte får "baguetten att rycka." Det är mej faktiskt HELT ovidkommande numera och det är en sådan härlig befrielse att känna så.
Ja jag är småtjock och det ska du skita i! Det är en sak helt mellan mej och min kropp och ingen karljävel har med det att göra! 

Puss/ Asta

Vad har du runt halsen?

Jag skaffade min barnmorsketatuering och min halsbandssnippa samtidigt.
Inte en jävel kommenterar min tatuering men desto fler kommenterar halsbandet.
De kommenterar det aldrig direkt. Ingen säger "Så, du har en snippa runt halsen?" utan alla... barnmorskor, läkare och patienter på min praktik frågar med generad uppsyn "Vad har du kring halsen?"
Jag tycker att det är jättemärkligt och säger en hel del om hur vårt samhälle ser på det kvinnliga könet.
Eftersom alla uppenbarligen tycker att det är märkligt, och den inte precis ser ut som en lejontrimmad pudel eller Eiffeltornet så kunde de ju ha frågat "Varför har du en snippa runt halsen?"

Mitt svar när folk frågar brukar vara just "Eiffeltornet" eller "Vad tycker du det ser ut som?" Till svar får jag fniss och generande miner.
Och då brukar jag svara följande: Kvinnor är det starkaste könet. Det är galet vad våra kroppar klarar av och förmår. Kvinnliga egenskaper ses felaktigt som underlägsna männens och vi måste ta tillbaka den makten. Snippan är en symbol för kvinnlighet och urkraft.
Då brukar de bli konfysa. Uppenbarligen tror de bara jag vill vara vulgär och provocerande och min uppläxning tror jag ger dem en tankeställare.
Själv tycker jag det är mer genant att barnmorskor eller gynekologer inte vågar ta ordet snippa i sin mun.

Jag tycker ibland att jämställdhetsarbetet är fel ute.
När det handlar om att kvinnor skall kunna göra samma saker som män utan att bli ifrågasatta men aldrig att män skall kunna göra samma sak som kvinnor.
Manlighet är normen.
Men jag vill inte ha ett samhälle där kvinnor ska vara lika fulla som män, kvinnor ska kunna arbeta fjorton timmar per dygn trots småbarn för att göra karriär, kvinnor ska behöva klä sej som små minigubbar i kostym å lågskor för att åtnjuta respekt.
Män och samhället kan lika gärna anpassa sej efter kvinnlig norm.
Vi är ju de starka. De empatiska. De socialt begåvade. De omhändertagande.
Ja, om man generaliserar lite.
Bygg ett samhälle där män och kvinnor tar lika ansvar för barnen och där det är möjligt att vara både en ansvarstagande, närvarande förälder och att göra karriär. Sänk arbetsdagen till 6 timmar och belöna mjuka värden.
Alla arbetsgivare som är insatta i vad än småbarnsmamma med flera barn roddar runt varje dag borde bli till sej av lycka för den människan har uppenbarligen ansvarskänsla, flexibilitet, förmåga att hålla olika saker i luften samtidigt, ett oändligt tålamod och en omtänksamhet om sin omgivning.
Good stuff för en arbetsgivare. Egenskaper även män kan tränas till å åtnjuta om de är likvärdiga i sin föräldraroll.

Därför har jag en snippa runt halsen.

Puss/ Asta

Så har man gått och blivit populär.

Jag har gått å blivit populär.
Jo rå förstår ni, det är som rena trissreklamen, plötsligt händer det!
Det som har hänt för den här medelålders tanten är att min absoluta favorit på Instagram Fruskywalker gjorde reklam för mej och vips... inom några timmar så hade jag 100 nya följare ungefär.
Plötsligt har mitt instagramkonto från ett ställe där majoriteten av följarna är mina vänner till ett ställe där de flesta är okända.
Det känns lite konstigt. Säkert är det kortvarigt. Mitt IG konto är inte särskilt omvälvande. Det är mest egopics på mej, på Noah å på hunden. Å ett å annat glas rosé i motljus. Vill du trots det följa mej där så heter jag... förstås... pastasson.
Men förstå vilken makt de här sociala medier kändisarna har!

Fruskywalker är förövrigt en kvinna som jag tycker ALLA kvinnor borde följa och i synnerhet unga kvinnor. Jag önskar att det funnits en Fruskywalker när jag var ung.
Fruskywalker (jag vet faktiskt inte vad hon heter på riktigt?!) är en fyllig kvinna som ägnar sig åt kroppsaktivism på ett både roligt och tänkvärt sett i form av bilder och små filmer. Hon har ställt flera av mina fördomar på ända.
Hon är snygg (när hon vill), hon dansar som en gudinna och hon har en jävla energi. Jag kan bli helt matt av att se på hennes hoppande å skuttande.
Hon är precis vad vi kvinnor... allt för många av oss känner att vi inte duger för ditten eller datten... behöver.
Förutom dagliga insikter ger hon mej många av dagens fniss eller gapflabb.
Följ, följ, följ säger jag bara.

Jag är ny på att instagramma. Haft kontot nåt år eller mer men började använda det först för något halvår sedan och tycker åtminstone nu att det är betydligt roligare än facebook.

Använder du instagram?

Puss/ Asta

Läppstiften i mitt liv

Läppstift är en relativt ny last. För 10 år sedan använde jag det aldrig.
Numera alltid om jag är sminkad.
Denna samling bär jag ständigt och jämt med mej

Från vänster...

Min senaste kärlek. Sleek i färgen Birthday suit. Det är ett läpplack som inte sitter så där superbra i lacksammanhang men bra mycket bättre än vanliga läppstift. Väldigt diskret men fin. Less is more.

Max Factor läpplack Nr 108. Rejält med färg. Oftast snygg på men ibland tycker jag att den gör mej lite hård/ sträng. Sitter som berget och måste tas bort med sminkborttagningsmedel. Sitter lätt över dagen trots pussar och matintag.

Isa Dora. Vilket nr det är vet jag inte, det har gnuggats bort. Klarröd fin färg som ändå är mjuk på nåt vis. Sitter okej. Har haft andra nyanser och det finns många fina i denna variant.

Mac, Sweatheart sheer. Ser väldigt mörk ut men är transparent och ger en naturlig fin färg som lixom mörknar efter hand, förmodligen av värmen från läpparna.

Isa Dora Lip Desire Nr 58 Rosewood. Min absoluta favoritfärg. Hur snygg som helst. Sitter inte särskilt bra tyvärr och läppstiftet är odrygt. Får försöka finna ett bättre läppstift i samma nyans.

Äldst i samlingen. Ett Max Factor nr 837 Sunbronze. Väldigt naturligt.

Medusas. Färg: Sugardaddy. Det jag fick med min första Glozybox.
Ger läpparna lite kontext. Väldigt diskret och rätt torrt.

Isa Dora Matt Red Carpet. En härlig klassisk knallig röd färg. Sitter relativt bra men är som snyggast i början, därefter kan det flyta ut lite över kanterna och inte bli så där exakt och distinkt som så färgade lack bör vara.

Isa Dora Matt Femme Fatale. Ännu en klassisk röd färg. De här mörkare ger ett lite hårdare drag än de ljusare röda. I övrigt samma fördelar och nackdelar som lacket ovan.

Bobbi Brown Creamy Färg: Rose Petal som är underbart smetig och skön men som därmed inte sitter så bra och är rätt odryg. Supersnygg på. 

Använder du läppstift? Vilken är din favorit? Upplever du att det är skillnad i hållbarhet på billiga resp. dyra läppstift? 

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Vit syren" av Cecilia Sahlström

Jag har läst "Vit syren" av Cecilia Sahlström och ska nu försöka ge mej på att recensera den precis som jag gör med annan läst skönlitteratur.
Nu inte bara känner jag författaren. Hon är dessutom en kvinna som jag ser upp till som människa och kvinna och det gör det svårare. Men jag skall ändå försöka vara så objektiv jag kan.

Jag är inte särskilt förtjust i deckare och läser egentligen bara Roslund-Hellströms böcker. Har försökt med andra med men de tråkar ut mej.
Jag måste erkänna att jag i början av boken dessutom läste med insikten av att detta var "Cecilias bok." Att det var hennes första (är man riktig författare då?)
Men rätt snart blev jag fast i handlingen och i persongalleriet som presenteras.

Boken utspelar sej i Lund när försommaren är som vackrast och vi får följa insatsledare Sara Vallén och hennes kollegor när de skall nysta upp ett brutalt mord på en ung kvinna.
Jag tycker om Sara Vallén och både hon och hennes kollegor känns trovärdiga. Det är inte konstigt med tanke på att författaren i många år har arbetat inom polisen och kan den världen.
Jag tycker om hur huvudpersonen porträtteras och över att det inte är en försöpen kommissarie med dålig kondis som är huvudperson utan en kompetent kvinna.
Jag blev verkligen verkligen fast i boken.

Nåt som var sämre då? Tja, den var väl lång. 477 sidor. I slutet stod den och hackade lite. I några få fall retade jag mej på att personerna inte var trovärdiga.
Ungdomar som inte pratade som ungdomar gör. Den kompetenta, starka huvudpersonen med stor erfarenhet av kvinnovåld och med stor trovärdighet inom polisen som låter sej misshandlas av en romans utan att initialt ta tag i det. Det borde hon gjort å jag hade velat veta mer om hur det förlöpte.

Men på det stora hela, med bravur godkänt för Cecilia Sahlströms debutroman och ser fram emot fortsättningen.
4/5.

Puss/ Asta

Stulen lista som var rätt kul.

Är ju lite av en "Listoman" och vet att många av er läsare oxå uppskattar listor så vad passar bättre än en stulen sådan (från Cissi Wallin) när man är trött som en gnu.

Vi kör!

1. Om du hade fått en dotter nu, vad hade du döpt henne till?Flicknamn finns ju hur många fina som helst. Jag har ju tre döttrar. Idag hade jag gett dem andra namn. Åtminstone de två första, Minis namn är jag fortsatt rätt nöjd med. Och inte ska jag ha fler barn men OM.
Elvira. Ellen. Nour. Kerstin. Astrid. Elsa. Samtliga passar på en söt tikvalp med... alla utom Nour i af.

2. Sex utan kärlek eller kärlek utan sex?Nu är jag ju... tvärt emot vad många tror... en rätt asexuell människa.
En gång på en jobbfest säger en av mina kollegor som jag inte stod särskilt nära. "Du asexuell? jag har uppfattat dej som väldigt sexuellt lagd."
Samma kollega hade en gång tidigare påtalat att min parfym luktade som ett sämre horhus så jag inbillade mej ett samband där. Att hon tyckte jag var lite billig så där. Well, billig eller icke billig utstrålning, på denna fråga svarar jag kärlek utan sex. Sex utan kärlek är rätt värdelöst men massor av relationer är kärleksfulla å vackra utan sex. Den jag har till mina barn, barnbarn, vänner, lillebror (okej rå den har sexuella undertoner) å min hund.

3. Har du bra självförtroende?Inom många områden ja. Inom min sköterskeroll, kring min sociala förmåga, i min attraktionskraft på män, som mamma, mormor.
Självkänslan är det sämre ställt med tyvärr och som vi snackat om tidigare så är den betydligt svårare att träna upp.

4. Nämn tre saker på din att-göra-lista?Boka ny tid för tandstensborttagning på hunden. Lägga ner tid på D-uppsatsen. Komma igång med powerwalk igen.

5. Beskriv ditt drömutseende.Det politiskt korrekta svaret hade ju varit "Åh, jag är så nöjd med hur jag ser ut så" men ska sanningen fram hade jag velat se betydligt mer vältränad ut. Älskar ordentliga armmuskler, stark rygg och putig rumpa. Tycker Elaine Ekeswärd är väldigt vacker i sin kropp och vet hur mycket slit på gymmet det ligger bakom. Även en tjej som jag är lite så där "bekant-vän" med... Emma... är väldigt stark och sund i sin kropp, och även hon tränar mycket.
Simmare och dansare har ofta vackra kroppar.



6. Någon du har kysst?Så många grodor så det kan ni inte ana. Män är generellt sätt dåliga på att kyssa. Det är för lite tunga, för mycket tunga, för mycket saliv... (Jag undrar om tjejer är bättre?!)
Kyssar måste mer än sex "passa ihop", gör man det... möter någon man passar ihop med kyssmässigt så är det ju superhärligt att kyssas i början.

7. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?Nej. Min bror tuttade eld på mammas källarförråd en gång och den typen av minnen (kläder, favorit nallen (som var en apa) brann upp.

8. Är du nöjd med din profilbild på Facebook?
Tja, annars hade jag väl bytt den? Har den här. 




9. Vad väljer du, godis eller chips?Alltid varit mer av fett och saltperson. Så chips får jag väl säga. Men efter alla turer och allt pendlande på den här praktiken har jag byggt upp ett saftigt godisbehov med. I huvudsak till olika typer av choklad men även annat.

10. Hur uppvaktar man dig?Åh, jag är så lättmanipulerad. Det räcker med att vara generös och genuint intresserad. Gärna skratta åt mina skämt och inte vara för sexuellt "på" så faller jag. :)

11. Har du rykten efter dig?Det är jag helt övertygad om att jag har. Se bara på incidenten med fd kollegan jag berättade om innan. Tror att många som inte känner mej TROR en väldig massa om mej. Att jag är "sexuell", att jag är barsk/ sträng, att jag är integritetslös. Inget av det stämmer egentligen.

12. Din absolut sämsta egenskap?Här har jag en del att välja på. Har ett överklassförakt jag vet inte är snyggt. Skäller på Sd'are trots att jag vet att det inte omvänder en jävel, är rätt bekväm och lämnar gärna över "krångel" till andra. Har kopiöst dålig självdisciplin och är tidsoptimist av guds nåde. Hmm, nu fick ni fler än en.

13. Din bästa egenskap?Jag är en förlåtande människa. Jag vill förstå och jag ser alltid min egen del i konflikter. Jag skulle vilja säga att jag är rätt snäll.

14 Kan man vara vän med sitt ex?Självklart! Om min man och jag någongång skiljer sej så tror å hoppas jag att han för alltid kommer vara en viktig del av mitt liv och jag i hans. Vi har varit ihop sen vi var 15 år, vi har fyra barn och fem barnbarn ihop. Han är just nu en kombo av vän-make-bror- pappa (det sista är mest han som tror.)

15. Har du kysst en kompis?Nej. I så fall har det där kompisskapet övergått i nåt annat. Pussar vänner gör jag däremot gärna.

16. Hade du kunnat ha distansförhållande?Maken har ju långa perioder, hela småbarnsåren, jobbat borta. Jag trivs perfekt med det. Att ha någon/ tillhöra någon men ändå få massor av space och egentid.

17. Hur lång är du?1,62 cm

18. En vacker person?Det finns ju hur många vackra personer som helst. Människor som är vackra på in eller utsidan. En del som är vackra inifrån och ut. Det är väl ingen hemlighet att denna killen är en av de vackraste jag vet.

 

eller denna, om vi nu ska ta kändisar.



19. Ett boktips?Alla människor borde läsa "Boktjuven" av Marcus Zusak men även Backmans böcker är ljuvliga. Har du missat Vilhelm Mobergs Utvandrarepos borde du skämmas!
Bästa bokserien på hela 1900 talet.

20. Bäst just nu?Ledig helg. Ser fram emot långpromenad med Gotteman. Sovmorgon och en superefterlängtad parmiddag med fantastiska människor som jag inte träffat på år å dar. Människor fr min barndom. Han var jag lite förälskad i när jag var typ 15. Ett tag. Han hade körkort, fick gå på bolaget, var intellektuell och kunde en massa om politik och jag min flickstackare föll som en fura. Han var aldrig intresserad. Han hade bara ögon för E. Som han långt om länge till slut fick och nu är de ett par. Hon är underbar.

Det var det.

Puss/ Asta

Helt ovillkorligt. Igen och igen.

Har ni tänkt på att all kärlek och alla relationer bygger på ömsesidighet.
Om jag ska älska dej måste du älska mej.
Jo visst finns det olycklig kärlek och alla har vi väl trånat och längtat efter någon som inte vill ha oss, åtminstone inte så mycket som vi vill.
Men det går över. Allt går över.
Och till sist är det så där, ska jag älska dej, då måste du älska mej.
Lite som Meatloaf sjunger "I will då anything for love, but I won't do that."

Jag är en förlåtande människa men all förlåtelse är villkorad. Okej, jag förlåter dej. Om du lovar att det aldrig händer igen. Du kan inte fortsätta att behandla mej som skiten under dina skor för förr eller senare tar mitt tålamod slut.
Förr om vi inte är så nära, senare om du betyder mycket för mej. Men slut tar det.

Förutom det där med barnen. Den kärleken. Och den förlåtelsen.
Den ovillkorliga.
Lite som den kristna föreställer sej Guds kärlek och förlåtelse.
Oändlig. Utan krav på något tillbaka. 

Min son tex.
Han är inte riktigt så där familjekär som jag skulle önska.
Han älskar sin mamma, det säger han jämt, men han springer inte precis ner dörrarna här trots att han bor tio minuter här ifrån.
När jag klagar låter han mej bara veta att han är upptagen, han har andra prioriteringar och han har inget egentligt behov av att komma hem.
Aj.
Aj i mammahjärtat kan jag säga.
Och jag kan bli både sårad och arg. Men lik förbannat... stod han här en dag utanför och sa att hans förhållande hade spruckit och att att han behövde någonstans att bo skulle jag... igen... göra plats för honom.
Han har redan hunnit flytta hemifrån åtminstone fyra gånger.
Hur skulle jag inte kunna?
Han är ju min främsta prioritering. Han är mitt behov. Varesej jag har tid eller inte. Han vet det. Alla mina barn vet det. Det gäller dem allihop.
Det gör mej inte till nån superhero till morsa. Verkligen inte.
Det är så vi mammor är.
Den ovillkorliga kärleken. Jag hyllar alltså inte mej själv. Jag hyllar mammakärleken.
Hyllar det ovillkorlig.
(Och tanken på filmen Mona-Lisa där den där iskalla överklassmorsan skickar hem dottern till sin otrogne skitstövel till man dyker upp på näthinnan, finns såna föräldrar tror ni?)

Den som fixar fram pengar som inte finns. Den som är barnvakt även om allt man vill är att sova. Den som möblerar om och bereder plats. Den som accepterar att bli bortvald. Den som ger utan att tänka eller tveka.
Jag har aldrig haft det. Men jag kan ge det. För mej är det att vara förälder.

Puss/ Asta

Barns rättigheter eller föräldrarnas behov?

När jag var barn och föräldrar skilde sej så fick nästan alltid mamman full vårdnad. Hon skulle i princip vara direkt olämplig, kraftigt psykiskt sjuk eller missbrukare, för att det inte skulle bli så. Och dåtidens män var väl om sanningen skall fram inte särskilt intresserade av att vara närvarande föräldrar heller. Dåtidens män hade nog, om vi generaliserar, inte så mycket hand om ungarnas skötsel, läxläsning, gympapåsepackande att göra även innan en relationen tog slut. I området där jag växte upp hade alla mina kompisar utom en skilda föräldrar och ingen av barnen hade någon regelbunden kontakt överhuvudtaget med sin pappa.
Med det sagt vill jag säga att jag verkligen FÖRSTÅR ett barns behov av sin pappa och av att ha en nära relation till honom.

Idag ser det bättre ut och utvecklingen går tack och lov framåt.
Dagens män är ofta mer närvarande i sina små redan från början med blöjbyten, vaggning, dagisinskolning och vab. Ofta men långt ifrån alltid blir dagens pappor fullvärdiga föräldrar.
När relationer spricker och äktenskap går åt helvete så är det därför idag ganska vanligt att barnen bor både hos sin mamma och hos sin pappa.
Det står till och med i barnkonventionen att barnen har rätt till båda sina föräldrar.

Barnen har rätt ja. Men allt för ofta så hör man om föräldrars rätt.
Vad föräldrar önskar, vill och behöver. Och vad de ta med fan har rätt till.
Jag tror inte att små barn på säg under 4-5 år mår väl av att ha två hem och att leva sina liv på två ställen. Jag tror inte att ett-tvååringar mår bra av att regelbundet sova "borta."
I de allra flesta fall har mamman en betydligt närmare relation med sina barn när de är små och det är mamman som barnet därmed har störst behov av.
Jag är helt med på tåget att mor och far bör anstränga sej så mycket det bara går för att pappa oxå ska få en nära och förhoppningsvis livslång nära relation till sitt barn. Att man som vuxen får försöka lägga stridigheterna bakom sej och umgås tillsammans ibland som familj, att pappa träffar barnet ofta osv men ett barn som är ett eller två år behöver ett hem. En miljö. En rutin.

Av egen erfarenhet har jag sett att samhället inte delar denna syn på barns trygghet. Jag har hört talas om att domstolar säger att "Ja små barn kommer att gråta hos pappa i början när de ska sova i en ny miljö, men de vänjer sej."
Ehhh, nej. De kapitulerar. Det är något annat. De ger upp när de inser att deras signaler inte tas på allvar och att de inte kan förändra situationen.
Jag har kännedom om att domstolar säger "Du måste lossa på banden, hen är alldeles för hårt knuten till dej" om någon som är två år.
Ja det tror fan att en tvååring är hårt knuten till sin stora trygghet.
Det är ett lika korkat uttalande som när människor sa till mej då Gottfrid var 8 veckor och jag fick bära iväg honom på promenad "Ska du bära honom när han väger 60 kg oxå?"
Nä, vet ni... jag räknade helt kallt med att när han är vuxen och 60 kg stor då kommer han att våga gå promenader och TÄNK... jag hade rätt!

Min övertygelse med små barn är den samma som med den lilla promenadrädda hunden. Om barn får utöka sina timmar och sin tid med pappa i ett lugnt tempo ochh börja sova hos pappa när hen är redo för det, kan prata för sej och förstå när man förklarar så blir barnet tryggt och pappa å barn kan bygga en stabilare relation.

Puss/ Asta

Duger jag verkligen? Kommer jag att räcka till?

Det är söndag. Söndag efter en rolig helg. Söndag efter rätt fria dagar. Plugg men under eget ansvar.
Imorgon är det måndag. Måndag och full fräs framåt. Måndag och start på den första omgången praktik denna sista termin. Två veckor på Gynmottagningen på Södra Älvsborg sjukhus (Borås.)
Jag har inte tänkt så mycket på det mer än att jag längtar till den praktik som inleds i november på förlossningen. Men idag slog den till, den där ovälkomna jävla gästen som jag är så trött på, ångesten.

Inte kvävande och handlingsförlamande men tillräckligt för att jag ska känna mej kass, dum i huvudet, fake och annorlunda.
Ovissheten om hur handledaren är, om vi kommer att klicka, om jag kommer att duga. Jag har dessutom inte haft kontakt med dem, en klasskompis hade fått mail om att vara där 08:30 och jag kom mej inte för att maila utan tänkte att det gällde väl oss alla då. Men sen såg jag (för sent på fredag kväll) ett inspelat samtal på min telefon där en barnmorska från gynmottagningen försökt nå mej och inte lyckats maila för att hon skrivit mailadressen fel förmodligen. Hon bad mej ringa men som sagt, då var ingen kvar där...
Så jag kommer kanske dyka upp helt fel!
Dessutom är det nu ett tag sen jag körde vägen och även det känns lite läskigt igen.
Jag hör ju när jag sammanfattar det att det är ingenting att vara rädd för.
Ändå är jag det. Rätt skraj för alla praktikerna. Mer än förra terminen.
Det är som att då var vi noviser och det var okej, nu är kraven så mycket större.
Kan jag leva upp till dem? Det är så satans mycket som jag inte kan.

Jag är så trött på att vara så här. Jag ser mej omkring, och även om jag VET att det där med ångest är rätt vanligt förekommande och att det finns massor av människor som lider av psykisk ohälsa i varierande grad så är jag ändå så less på att må så själv. Vara så själv. Att bara vinna tillfälliga segrar å sen stå där igen. Lika avklädd som innan.
Det verkar som att alla andra är så himla coola och självsäkra och lugna.
Ibland (rätt ofta) tänker jag att jag ska sluta att prata/ skriva öppet om sånt här. Att man då blir bemött som en nervös människa som därmed hamnar lägre ner i den sociala hierarkin. Andra stunder tänker jag att jag måste få vara jag och duga som sådan och att det är viktigt, för andra som mej, att känna att de inte är ensamma.

Näpp. Jag ska ta en rejäl runda med hunden och andas frisk luft och sen hantera det på det enda sätt jag vet fungerar. Fake it to you make it.

Hur är du? Cool som en filbunke i nya situationer eller lite stissig du med?

Puss/ Asta

En fråga om Lotusfödslar och sen avnavling.

 

"Men du apropå navelsträngar. Jag har nyligen lärt mig vad Lotus birth är och är alldeles fascinerad av det! Och sen avnavling är något som jag hör fler vilja ha när de föder barn. Vad säger vetenskapen om det egentligen? Och du? Oj, nu blev det visst ett önskeinlägg av det här :)"

Vad kul med ett önskeinlägg! Och vad trist att jag har för dålig erfarenhet för att ge dej ett svar du förtjänar men jag ska svara hur jag tänker och jag känner ju en jäkla massa barnmorskor så de kan kanske ge dej lite input på forskning och om jag är helt fel ute i mina tankegångar.

Lotusfödsel är vad jag har förstått att man aldrig klipper navelsträngen utan låter barnet ha den intakt med moderkakan i en skål bredvid till att den lossnar från barnet naturligt efter 7-10 dagar.
Sen avnavling är en definitionsfråga. Där jag gjort min praktik på Södra Älvsborgs Sjukhus så betraktas det som sen avnavling när pulsationerna upphört i den efter 5-10 minuter. Vad jag förstått på diverse forum där detta förespråkas menar många mammor och en del barnmorskor att sen avnavling är när navelsträngen är helt vit och slapp och att detta med fördel görs efter att moderkakan är framfödd.
Äta moderkakan är även det något som på nytt diskuteras flitigt inom vissa grupper och på vissa sidor. Minns att det diskuterades rätt hett även i slutet av -80 talet och början av -90 talet när jag fick mina barn. 

Min lärare i förlossningskonst i skolan är en inom barnmorskekretsar rätt känd kvinna. Hon har ägnat sej en hel del åt hemförlossningar och är stark företrädare för det fysiologiska samt att ifrågasätta sjukhusrutiner som inte är styrkt av forskningen. Jag skulle därför vilja säga att vi är mer drillade i det tänket än de flesta barnmorskestudenter.
Och ja. Det har lett till att jag har ett kritiskt förhållningssätt till hur en del saker sköts inom förlossningsvården. Framför allt på ett organisatoriskt plan.
Platsbristen. Att separera mor och barn. Bristen på alternativ.
Det är de allvarligaste.
Mej veterligen är det bara någonstans i Norrland och i Stockholm som staten betalar för hemförlossningar  trots platsbristen och trots evidens på att det för en frisk omföderska innebär mindre risker att föda hemma än på sjukhus.
Majoriteten av alla mammor kommer vilja föda på sjukhus och majoriteten av alla barnmorskor vill arbeta så men varför kan inte de som vill beredas den möjligheten när det inte blir ökade kostnader utan tvärtom?
Inte heller finns det efter att BB Sofia stängde någon barnmorskeledd enhet.
En möjlighet för kvinnan/ paret OCH för barnmorskan att kunna ha samma barnmorska under graviditet som under förlossning och att föda utan alla denna interventioner som görs på sjukhus.
DET är synd tycker jag.
Partogrammens vara så som de är nu, prov på alla barns navelsträngar, motståndet mot vattenförlossningar, oxytocin till mor i tid å otid mm mm. Det finns mycket att ifrågasätta.

Men!
Tillbaka till din fråga. Vad det gäller Lotusfödslar så kan åtminstone inte jag se någon som helst fördel med det. När blodet slutat pulsera i navelsträngen har dess funktion helt försvunnit. Att barnet skulle bli (som man kan läsa på vissa sidor) lugnare, mer harmonisk mm av att ha den kvar tror jag inte ett dugg på.
Varför skulle de bli det? Alltså, logiskt... av vilken anledning.
Däremot verkar det vansinnigt opraktiskt och hämmande vad det gäller det viktiga hud mot hud att dessutom släpa runt på en moderkaka. Navelsträngen stelnar ju dessutom efter ett par dagar och blir stel som en pinne vilket torde göra ex hud mot hud omöjligt.
Så njä.
Lika skeptisk är jag till att äta moderkaka. Jag vet att det förekommer inom vissa kretsar. Rå, tillagad eller torkad och sen pulveriserad i kapslar.
Ett argument som används är att djuren gör så.
Jo, men djuren gör det framförallt för att undanröja dofter som kan avslöja för rovdjur att de har ungar. Att äta moderkaka sägs förhindra allt ifrån blodbrist till förlossningsdepression. Blodbrist vet jag inte men håller för osannolikt att det skulle kunna påverka, om det har effekt så har vi läkemedel som är väldigt mycket effektivare. Förlossningsdepression beror på helt andra mekanismer och kan omöjligt avhjälpas/ förhindras av att äta ett uttjänt organ.
En del vill ta hem sin moderkaka för att begrava den och kanske plantera något ovanpå. Det kan jag tycka är lite fint. Moderkakan är trots allt en häftig grej alltså och lite av ett mirakel hur sinnrikt det fungerar.
Sen avnavling... absolut. Barn som avnavlas el klampas direkt går miste om en stor del blod som tillhör den. Minns inte om det var en tredjedel el en fjärdedel av blodet som vid födseln fortfarande befinner sig i moderkakan och det är en avsevärd mängd förstås.
Senare än efter att pulsationerna avtagit förstår jag inte vitsen med. Har frågat handledare och lärare om detta då det är en vanlig diskussion att vänta med avnavlingen till efter att moderkakakan kommit ut men ingen har kunnat ge ett vettigt svar på vad barnet skulle tjäna på det.
Jag har läst någon studie om att moderkakan lättare släpper om avnavling inte har skett så det skulle väl vara av den anledningen då?!

Hoppas du fått svar på din fråga. Har vi tur så får vi expertis från annat håll med.

Puss/ Asta

Navelsträngar

Efter en förlossningen, när blodet slutat pulsera i navelsträngen så sätter barnmorskan fast tre peanger på den. Två tätt på sidan närmst barnet och en några cm längre bort mot mamman. Sedan klipps det däremellan. Ofta av pappan. Det finns en tro om att navelsträngen där med är klippt, att mor å barn sedan är två helt skilda individer.
Det är inte sant. Och det vet varje mamma om.

Det finns en köttig navelsträng. Innehållandes en ven och två artärer.
Sen finns det en annan. Mer svårförklarlig men lika självklar. Den går aldrig att klippa av. Den sitter där. Tills döden skiljer dem åt. Och det vet i fan om den klipps ens då.
Jag tror inte barnet märker så mycket av den här navelsträngen som inte låter sej klippas. De lever på. De lär sej gå å prata. Börjar skolan. Får vänner. Partners. Och ibland flyttar de till ett annat land. Med den där navelsträngen intakt.

Min dotter nr II kommer hem! Efter att ha bott i Barcelona sedan... ja, jag minns knappt kommer hon hem. Och den där navelsträngen skickar chockvågor av glädje  rakt in i mammahjärtat. Som jag längtar efter henne. Hennes doft. Hennes röst. Hennes sarkastiska inställning till livet.
Jag har fyra barn. Men hon är hon. Ingen av barnen kan ersätta varandra.

På tal om navelsträng. Jag får ofta höra gällande yngsta dottern och att hon fortfarande bor hemma att "barn mår bra av att bli självständiga."
Att "man måste klippa navelsträngen nångång."
Jag blir allt mer irriterad av detta synsätt och framför allt att människor känner ett sånt behov av att delge mej det.
De som framför sådana här åsikter menar alltså på fullaste allvar att människor runt om i världen som bor i generationsboenden alla är osjälvständiga och vägrar att bli vuxna.
Min Mini är en mycket vuxen och kompetent kvinna.
Hon är Noahs mamma och hon tar delat ansvar i vårt gemensamma hushåll.
Vi bor så här för att vi trivs med det. Inte för att vi inte vågar klippa någon navelsträng.
Varför har människor så svårt att respektera att familjer kan se ut på olika sätt och att var och en blir salig på sin tro.
Vuxna människor gör väl som de vill så länge ingen annan far illa?
Är det någon som tror att Noah mår dåligt, far illa av att ha en mamma, mormor och morfar kring sej som älskar honom å ser honom?
Nä!

Idag har den där riktiga värmen lagt sej här på västkusten och det är sol och 18-19 grader. Det finns en krispighet och klarhet i luften som är underbar.
Idag ska vi ha goda vänner hemma och det ser jag stort fram emot.
Och så börjar ääääntligen SHL igen. Som vi längtat.
Guldet ska hem till Göteborg igen och första matchen är borta mot Malmö.
Gissa om vi sitter bänkade å kollar!

Hoppas ni oxå har en härlig lördag.

Puss/ Asta

Ful å äcklig.

Läste på facebook om en tjej som skrev typ "Jag hör till dem som känner mej ful och äcklig med min övervikt efter graviditeten men som idag gått ner av mina kilon och då steg självförtroendet och jag har till å med sminkat mej lite idag."

Ful och äcklig! Fastnar hårdast för "äcklig."
Och sen kommer svaren. "Bra jobbat." "Heja dej." "Ja lite smink lyfter alltid." "Vad duktig du är."
Ingen mer än jag reagerade tydligen på det där. Ful och äcklig.
Jag blir uppriktigt ledsen.

Och ja jo jag vet. Man ska inte kasta sten i glashus och undertecknad är inte precis den som alltid är sin egen bästa kompis men "äcklig" skulle jag kanske inte använda och det är som sagt lättare att se strukturer i andra.
Och alla andras reaktioner. Som faktiskt visar att de håller med.
En småbarnsmamma som ännu inte återfått formen är ful och äcklig.

Alltså fan vad vi lägger energi på nåt så jävla oväsentligt som vikt.
I synnerhet när det handlar om för många trivselviktskilon och inte om fetma som är handikappande för leder och hjärtat. När det handlar om utseende.
Jag känner inte riktigt igen mej i mina extrakilon och kan tycka att det är trist att jag inte kan ha vissa kläder å så där men jag är ta me fan fin ändå.
Och framför allt är jag (så vitt jag vet) frisk. Jag kan gå, springa, leka.
Jag har ingen dödsdom över mej eller behöver utsätta mej för plågsamma och nedbrytande behandling.
Det är fett jag har i magen, inte cancer.

Vi har fått ett enda liv. Ett enda. Ett antal begränsade antal dagar. 31025 dagar om vi blir 85 år. Dagar som börjar ticka redan när du ligger där i plastbaljan på BB. För en del av oss tar tiden slut så sorgligt mycket tidigare.
Inte ska vi då gå runt å känna oss äckliga över en volang eller två på magen.
Det är ju fruktansvärt. Nästan oanständigt.

Var snäll!
Inte minst mot dej själv.

Puss/ Asta

Sånt jag har shoppat och sånt jag vill shoppa

Var en snabbsväng i Varberg idag för att kolla in en mjukisklänning som jag sett på Indiskas hemsida och då blev sugen på och sen även hos Big ass fashion och där blev jag än mer kär.
Den var kanske inte riktigt lika snygg på mej som på henne, men tillräckligt för att jag trots enormt ont om pengar inte skulle kunna lämna kvar den i butiken.
Den är superskön, sitter inte åt någonstans och trots att jag har en hel del klänningar så har jag inte så många såna där slappa vardagsklänningar, framför allt inte för höst å vinter så denna kommer att bli flitigt använd.
Ljuvlig djup, mörk färg med. Jag är ju ingen pastelltant. Jag gillar starka färger.

Sen förälskade jag mej i den här blusen. Den är ganska tjock och rejäl i tyget, känns dyr i kvaliteten. Duvblå. Supersnygg till blåjeans. Men som sagt... inga pengar kvar knappt på kontot. Kunde inte släppa den så alldeles nyss flög den lilla djävulen i mej som sa "Ta den på räkning." Sagt å gjort, loggade in på Indiska men då finns den inte på hemsidan.
Va fan!
Får hålla koll där närmaste dagarna, hört förr att de kan vara sena med att uppdatera sidan.



Nåt annat som jag jättegärna vill ha och faktiskt behöver är nya svarta kängor. Jag är förtjust i både Ecco och Tamaris som märke och nu har jag hittat ett par kängor från Tamaris som ser perfekta ut hos Ellos. 999 kr men Ellos brukar ju köra rätt rejäla rabatter så med 30-40 % avdrag blir det ett riktigt humant pris.
Visst är de fina?

Jag älskar höstmode. Det är årets snyggaste mode.
Har du köpt nåt du gillar eller går du å suktar efter nåt speciellt?

Puss/ Asta

Alkoholen, bästa polaren som måste hängas med varje fredag.

Jag har skrivit om alkohol många gånger. Kanske funderar jag mer på dessa frågor än många andra med tanke på min släkt och så där men jag tror att väldigt många av oss skulle må bra av att tänka till kring detta. Varje gång jag skriver får jag oxå kommentarer från framför allt dem som inte dricker eller som dricker väldigt sparsamt och som inte alls förstår vad jag menar.
Ni andra, ni som förstår eller borde förstå vad jag menar, är många gånger fler. Jag ser er hela tiden i mina flöden, möter er hela tiden i verkliga livet.
Jag tycker det vore MER intressant att höra vad ni tycker och tänker.

Per Holknekt sa i en intervju ungefär så här: "Alkoholen är hela Sveriges lilla gullegris som så många försvarar. Vi går upp 06:30 fem dar i veckan och arbetar hela veckan för att få bli berusade på fredagen."
Jag å många med mej känner igen oss i det.
Att det äääntligen är helg så man kan få koppla av lite (och dricka.)
Att det äääntligen är dags att få bjuda hem de där vännerna man inte sett på så länge (å få dricka.)
Att det äääntligen skall ätas på restaurang (å drickas.)
Träffa en tjejkompis på stan. Ta en after work. Sitta i solen på en uteservering. Laga lite god å avancerad mat på lördagskvällen. Se på underhållningen på tv och... säg efter mej " Å dricka!"
Jag är likadan. Alkohol är fest, umgänge, avkoppling för mej.
Vatten eller en mugg te är inte alls lika roligt.
Men är inte det galet vilken stor plats i livet alkohol tillåts ta?!
Är det inte tokigt hur lyckliga vi blir varje gång vi läser en artikel i kvällstidningarna om hur frisk man blir av ett glas vin om dan.
Trots att vi nog förstår att sanningshalten är lite si så där.
Trots att de flesta vet om att regelbundet drickande leder till övervikt och en stor ökad risk för många olika cancersjukdomar. För att inte tala om hur många som skulle bli alkoholister om de drack vin varje dag.

Jag ser det i min bekantskapskrets, på facebook och i mitt egna liv hela tiden.
Bilder på kalla immiga öl, skojiga drinkar, bordeauxrött vin. Nästan lika ofta förekommande som bilder på folks ungar eller katter.
Väldigt väldigt många i min närhet är inte alkoholister men har ett riskmissbruk och borde definitivt skära ner på konsumtionen och ifrågasätta sej själv varför den där alkoholen har en så central plats i deras liv.

Jag VET att jag har en missbruksgen. Många förståsejpåare menar att vi med hereditet av missbruk inte borde dricka alls. Jag har valt att göra det ändå men med ständiga utvärderingar av mitt beteende och med... ska medges... ett visst mått av oro.
Jag tänker att jag ska ta en vit månad nästa månad. Jag vill inte bli nykterist men jag är trött på att allt som är kul eller trevligt per automatik skall innehålla alkohol. En sådan plats vill jag inte att alkoholen ska ha i mitt liv.

(Med det sagt är jag just nu varm å svettig och skulle kunna mörda för en iskall öl som inte finns här hemma.)

Berätta!
Hur tänker du?

Puss/ Asta

Kort å bittert

Ibland, när man har längtat efter något roligt länge... och det blir väldigt lyckat... så infinner sej en känsla av tomhet efteråt.
Jaha liksom.
I synnerhet nu när min Helsingborgstripp låg som sist ut på ett pärlband av härligheter som varat över sommar å höst.
Plötsligt är det bara vardag, rutiner, måsten som är antecknade i almanackan.
Seminarium, inlämningsuppgifter som skall in, praktik som skall avverkas, hundens tandsten som skall tas bort osv osv.

Jag vet inte riktigt varför det känns så för jag är ju verkligen ingen kvinna med stora krav på action och nöje. Jag älskar egentligen vardagslunk och rutiner och små andningshål till skojigheter finns ju alltid. Har två efterlängtade parmiddagar inplanerade och fler kan man ju fixa till. Jag är typen som blir lycklig av en strandpromenad eller en bukett vackra vita liljor.
Men det känns ändå som en väldigt kravfylld, allvarlig, seriös tid de här fyra månaderna som återstår av utbildningen och studentlivet.
Sedan sex-sju år tillbaka har jag haft semester sista veckan innan advent.
Då brukar jag... i värsta kvinnofällsanandan... städa, putsa fönster, hänga upp julgardiner. Men oxå handla julklappar, göra julgodis, dricka glögg och bygga upp mysstämning. Det känns riktigt tungt att inte ha den veckan i år.

Well, så är det att vara vuxen. Det är inte en ständig dans på solig sommaräng.

Puss/ Asta

Tjocka barn och gråtande pappor

Läste en debattartikel i Aftonbladet som verkligen fick mej att haja till. Ni har den här.
Jag fick ont i magen.
Det är en pappa som skriver och berättar om sin oro och förtvivlan för sin nioåriga dotter som lider av fetma. Dottern går på en överviktsmottagning och familjen har ändrat på hela sin livsföring. De har sällan godis el fika och aldrig på vardagarna, de säger nej till minsta mariekex och till å med frukt begränsas, hela familjen intar sin middag på assietter. Och likt förb... har ungen gått upp och allt brister för pappan en dag av ångest och oro.
Jag läser vidare på facebook där Lady Dahmer delat ett inlägg hon skrev om detta och kommentarerna under och då får jag ännu mer ont i magen.

Här är mina tankar.
Jag tycker att det är fruktansvärt svårt.
Dottern lider alltså av fetma, fetma är inte så som det skrivs i LD's kommentarsfält småbarnsmullighet som växer bort i puberteten.
Fetman är ett hot mot barnets hälsa och dessutom oerhört stigmatiserande för henne i sociala sammanhang och i den känsliga tid i livet hon står inför.
Jag tror även att om föräldrarna struntade i läkaren och överviktsmottagningen, ignorerade råden och "lät henne vara ett vanligt barn" så skulle inte det ha setts med blida ögon, kanske hade det till å med blivit en orosanmälan till de sociala.
Jag förstår alltså pappas oro och frustration, familjen gör säkert i mångt och mycket rätt. Att hela familjen anammat en smala livsföring bland annat så inte flickan känner sej utpekad i sitt eget hem. Bra mat, hålla fest till fest och mycket motion och rörelse mår väl egentligen alla bra av.
Jag tycker det är orättvist, så som man ser i kommentarerna att kalla pappan för svin, avskum, elak mm

Ändå är det nåt som träffar mej och gör ont mitt i mellangärdet.
Kanske pappans sammanbrott och öppenhjärtiga samtal med sin flicka.
Jag har alltid förespråkat att man ska vara ärlig gentemot sina barn och att det är okej att visa alla typer av känslor men här har nog min gräns passerats faktiskt.
Jag vågar inte tänka på vad denna öppenhjärtliga gråtstund kommer att betyda för denna flickas självbild och självkänsla som vuxen.
Att pappa börjar gråta på hennes fråga "Varför är jag annorlunda?" och hans svar sen: "Jag vill att du ska kunna leva som alla andra, men jag är rädd att du ska bli sjuk."
Jävlar. Vad. Det. Måste. Göra. Ont. Att. Höra. Och. Se. För En. Nioåring.
Och jävlar vad den känslan som kan planteras å växa inom henne kan (och sannolikt kommer) ställa till med för hennes hälsa, självbild och förmåga att fungera i sociala sammanhang som är långt värre än fetma. 

Jag har gjort så jävla många fel angående det här.
Pratat om min bantning och om förakt för min kropp när barnen hört.
De har sett mina bantningskurer och dieter.
Jag önskar jag varit klokare då, jag är klokare nu och försöker absolut undvika sådant prat i närheten av barn.
Jag tror inte på att barn skall bantas. Jag tror inte på att man överhuvudtaget skall tala med barn om sådant utifrån ord som tjock, gå ner i vikt osv.
Jag tror att man ska prata med barn om vad kroppen behöver för att må bra och för att orka och prestera. För att bli stark och smart.
Jag tror barn åtminstone när de kommer upp i skolåldern förstår om man förklarar varför bullar, glass, läsk och godis inte är bra varje dag men kött, potatis, fisk och grönsaker är det. Att kroppen mår bra av mycket vatten och av aktivitet. Att för stora portioner mat blir jobbigt för magen att hantera. Att fest har man på lördag.
Men aldrig aldrig att barnet är tjockt och behöver gå ner i vikt för att duga.
För att bli "normal."

Vad tänker du?

Puss/ Asta

Missade tåg, stelnad ost å en underbar helg

Ja. Helgens bravader blev precis så som jag i inlägget för en vecka sedan drömde om. Kall öl på torget i Helsingör i gassande sol, ett par GT på svalare ställe, tura hem, middag på Pinchos, öl i baren på hotellet, ljuvlig frukostbuffé å hem. Har redan skrivit det fast i futurum.
Och givetvis blev det hääärligt. Bättre än så faktiskt.

Men resan började si så där. Den började med att jag kom iväg sent som fan, körde som en blådåre, höll på att smälla i en korsning, varpå jag fick tvärbromsa och med det fick hela bilen full av kaffe, körde vidare.
Parkerade som en biltjuv, rusade upp för trapporna... och missade tåget med 20 sekunder.
Gha!
Så där fick jag alltså vackert sitta på perrongen i en timmas tid helt utan mina vänner och invänta nästa tåg. Ombord där hittade jag åtminstone en plats, det var det många andra som inte gjorde. Har aldrig sett så många stå upp i ett tåg förut.
Och så kom jag fram. Kramar å pussar å räkbaguette å en öl.
Satt finfint.

Så drog vi till Danmark då. Över spegelblankt vatten och under värmande sol.
Vi och femtio kineser som samtliga fotade varandra och havet med sju-åtta kameror var. Kineser kan inte ha mycket plats i resväskan för kläder när de ska ut å resa?!
Ochså äntligen. Iskall öl på smockat torg. Så underbart. Så ljuvligt.
Att sitta där å småprata, fnissa och bara ta in omgivningen.
Vi käkade lite lunch med. Det var ju ett riktigt hak så jag hade inga förväntningar om "årets matupplevelse" när jag tog kylling med natchochips dränkt i cheddarost. Det var det inte heller, inte ens i närheten. Pressbyråns ostmacka är en större smakupplevelse. Maten var kall och hela osthärligheten hade stelnat och låg som ett gult täcke över ett enormt berg av chips och okryddad kyckling.
Well, käkade ändå och var glad för min kalla öl och sällskapet är ju ändå det viktigaste.
Efter krogbyte, skugga och drinkar slank vi in på ett varuhus, köpte snacks och en flaska Cava och tog båten hemåt. I identitetskontrollen ut så knödde vi bland packade värmlänningar och det var inte angenämt nånstans men hem kom vi.
Alltså tillbaka till Marina Plaza.

Den där stunden med lite trötta fötter och tunga huvuden efter en hel dag på stan och innan det är dags att ge sej ut igen är nästan det bästa.
Att på ta av skorna, knäppa upp, släppa ut, slappna av, korka upp och bara ligga där å fnissa med sitt glas bubbel är fantastiskt. Jag skulle kunna göra det en hel helg.

Men till slut gjorde vi oss iallafall lite festfina och begav oss mot Pincho som låg ca 5 minuters väg från hotellet.
Mitt livs första Pinchobesök. Hört så mycket gott om det.
Och visst finns det väl en tjusning i det tokiga i att beställa all mat å dryck med en app, få springa å hämta egna bestick själv och sedan även drickan å käket.
Tokroligt... för det som jag normalt betalar för på krogen bortsett från att bli serverad mat som jag inte har lagat är ju just att få sätta sej vid dukat bord, bli uppassad av en kunnig servitris/ servitör.
Maten var ok, inte mer. Det som för min del drog ner betyget var att jag bokat fe el fått fel och fick fish'n chips istället för vitlöksbröd.
Jag hade nämligen redan beställt sötpotatis pommes så nu fick jag det i dubbel tappning vilket var en smula onödigt. Så goda var de inte. De var rätt kalla.
Det övriga var gott men inte överdådigt smakfullt och maten tog ca 45 minuter att få in.
Så trots att vi hade en spännande kväll å det var skitroligt att få testa så blir nog betyget bara Nja. Knappt godkänt.
Ũberpoppis verkade det vara i alla fall och hela tiden knökfullt.

Vi vandrade hemåt i en ljummen septemberkväll och slog oss ner i hotellfoajén med varsitt glas gott att dricka. Efter det var flertalet av oss ivriga att komma till sängs men Lillebror tog en promenad och jag hann somna stenhårt innan han var tillbaka.
Jag vaknade mitt i natten med värkande hals. Redan under dagen hade jag nyst å snorat en del men nu hade det blossat ut.
Har än så länge ingen feber så jag kunde njuta av frukostbuffén som Marina Plaza föredömligt håller öppet till kl 12:00 för att gästerna i lugn å ro ska kunna ta sovmorgon.

Hemma. Lite tom så där. Så som man blir när man längtat länge och någonting sedan är över för att bara lämna en lång raksträcka av vardag framför en.

Puss/ Asta

Asta testar Glossybox

Har idag mottagit mitt livs första Glossybox och kan inte utvärdera det till fullo eftersom jag ännu inte hunnit testa en enda av produkterna men jag kan ju berätta om första intrycket.

Lådan var väldigt lyxig och den sparade jag för kommande gebort presenter.
I lådan fanns en fullprodukt nämligen ett läppstift från Medusas. Aldrig prövat/ hört talas om innan men en snabb googling visade att det kostar 12 dollar.
Det var matt,diskret och fint men läpparna blev ganska torra.
Sen var det en liten bryn mascara från Gimme brow som jag hört talas om innan ska vara superbra. Ska bli skoj att testa.
En liten platt (prov) ögonskugga i lila, vilket jag ofta använder från Nabla som skall vara ett Italienskt märke och slutligen ett pro på en ansiktsmask som ska rengöra på djupet från Body shop.
Jag lägger aldrig ansiktsmask för jag har väldigt problemfri hy i ansiktet. Skulle jag köpa en mask vore det en djupfuktande snarare än renande, men nu ingick den som sagt så inom en liten stund skall jag prova i samband med att jag ändå färgar håret. Jag kanske blir frälst.
Fick en minimascara från Max Factor som väl var det som kändes minst nödvändigt. Använder bara Bobbi Brown mascara och tycker överlag att billiga mascaror är skit. Men men... kan kanske vara bra att ha i väskan eller så.

Boxen kostar 139 spänn och kommer en gång i månaden.
Och det är som sagt till huvuddel prover och om det är prisvärt kan väl diskuteras. Jag tror inte att jag blir någon långvarig prenumerant men ett tag kan jag tänka mej att jag tycker det är kul. Tre-fyra månader kanske.
Det är ju alltid kul att få paket på posten (även om man betalat det själv.)

Har ni prövat?

Puss/ Asta

Gårdagen

Igår var det äntligen dags för att gå till tatueraren igen och sätta dit Mio fjärilen och min hyllning till mej själv å mitt blivande yrke, en symbol för barnmorskeri som ni ser ovan. Lite kass bild eftersom den är tagen uppifrån men ni förstår den, eller?
Det är alltså en gravid kvinna med ett foster i magen.
Jag hade tänkt att göra hjärtanen röda men när den väl var färdig så här långt kände jag att den var snyggast så som den är, sober liksom.
Jag ska strax boka en ny tid för en text. Skall under min Märta tatuering skriva "Gud, vad du behövdes i mitt liv" som en hyllning både till Märta och till husguden Winnerbäck (det är alltså en textrad.) Skulle jag ha ångrat mej till dess kan jag ju fylla i hjärtanen då.  Skulle vilja ha en tatuering av Gottfrid med.
Skulle kunna tänka mej en profilbild i naturlig storlek mitt på ryggen men får fundera (och spara) lite först.



Och så Miofjärilen då. Den blå, mitt emellan sin mor och syter.
(Och nej jag är inte så där rynkig, jag har haft plast och tejp på hela natten så det har varit fuktigt i 24 timmar.)
Mycket nöjd med den med.
Fjälilen gjorde inte ett dugg ont medan tatueringar på insidan av underarmen känns lite grann men inte alls farligt.

Det var det roliga. Det tråkiga var att Noah var sjuk, eller ja han blev det kvällen innan men han var riktigt risig igår. Hög feber, massor av snuva, vill inte äta och får trugas till varje droppe att dricka, kan inte amma eftersom han inte får luft då.
Det går ann så länge barn skriker men när de är så där medtagna och nästan apatiska så är det otäckt.
Vi ger honom suppar av Ibumetin och det känns som ett rent övergrepp.
Han blir helt hysterisk.
Men flytande får man oxå tvinga i honom och så spyr han upp det när han skriker så.
Deet konstiga är att han klagar över ont i rumpetången länge efteråt. Säkert en timma varje gång. Han går och håller sej på sin lila rumpa och vill helst sitta i duschen och spola vatten på det. Aldrig varit med om vad det gäller mina barn, kan det svida tror ni?

Jag brukar inte vara rädd för att bli sjuk själv.
Min make brukar vara förtvivlad så fort någon i familjen är sjuka, yla och gnälla om att han kommer bli smittad och oj så jobbigt.
Men denna gången har det nästan varit tvärtom. Maken tar risken och pussar och bär medan jag... ja, förvisso gör det med... men är skraj hela tiden.
Imorgon ska jag ju ÄNTLIGEN åka på min lilla skånetripp med Lillebror å gänget och jag blir förtvivlad om det inte blir av. För att jag är sjuk eller för att Noah känns för dålig att lämna.
Men idag är han... peppar peppar... bättre. Fortfarande snorig och febrig men piggare å gladare och jag mår bra än så länge.

Idag har jag tagit paus från pluggeriet. Jag har plockat och städat ett par timmar och ska dra en dammsug. Sen ut en långrunda med hunden. Färga håret, måla naglar, packa väska, ta en bärs å se på Skavlan. Så ser mina planer ut.

Hur ser dina ut?

Puss/ Asta

Jo rå för fan, visst är jag bra!

En gammal bloggvän Nina ... gammal som i att jag "känt" henne länge och inte i hennes faktiska ålder, vi två är av samma charmerande årgång... talar i sitt inlägg om vad hon är bra på och frågar sina läsare det samma.
Jag tänkte att jag skulle svara här och skicka utmaningen vidare till mina läsare.

Så... vad är jag bra på?
Hur lång tid har ni att läsa? Det kan ta hela kvällen det här :)
Nej, men det är märkligt det där. Hur svårt det är att säga vad man är bra på och för min del ens tänka det. För när jag GÖR det, tänker att jag är bra på nåt då svarar en liten röst på axeln: "Ja, fast du är ju knappast bäst på det?! Det där är det väl väldigt många som oxå är bra på, bättre än du på."
Jag vet inte vad det beror på. Till skillnad från Nina så gillar jag Jante. Den begränsar emellanåt men den har i mångt och mycket byggt vårt land. Landet Lagom och jag tycker det är nåt fint.
Jag älskar Zlatans underbara kaxighet men jag tycker lika mycket om Foppas totala ödmjukhet och jag tycker att förutom Zlatan är det är rätt ocharmigt att ständigt hylla sej själv.

Men. Tillbaka till uppgiften. Jag ska försöka få den där lilla elakingen på axeln att hålla flabben en stund.

Jag är bra på: 

Att skriva roliga, intressanta och viktiga blogginlägg och på att behålla läsare under många år. Mitt inlägg från igår kväll när jag var rasande på Facebook har delats flera gånger och redan läst av 1166 personer.

Jag är bra på att uppfostra hundar med hjälp av vänlighet, kärlek och omtanke.  Och korv.

Jag är en hängiven mamma och mormor.

Lyssna! Sätta mej in i andra människors situation. Känna empati och förstå personer och situationer som ligger långt bortom mej själv.

Jag kan kallprata med i princip vem som helst. I yrket är det okej, privat är jag inte mycket varesig för tillfälliga bekantskaper eller kallprat.

Jag är bra på att förlåta och på att se min del i en konflikt.

Jag är bra på att sjunga. Nej, förlåt, nu ljög jag, jag är totalt tondöv faktiskt.
Men jag önskar att jag var bra på att sjunga.

Jag är rätt rolig. Jag brukar få människor att skratta.

Jag är även bra på att få människor att känna sej bekväma i mitt sällskap.
Sammantaget med några av punkterna ovan har jag väl social talang.

Jag är bra på att unna mej saker, allt från två påsar Polly i följd till klänningar jag inte behöver och... Fast nä, nu var jag mer dum mot mej själv än berömmande. Det är sant förvisso men kanske inget att sätta upp på CV't.

Jag är bra på att sätta nål på patienter och i somras misslyckades jag inte med ett enda pku prov på bebisarna. Rätt stolt över det, att vara mer än godkänt bra på nåt sånt med tanke på att jag alltid darrar.

Jag är rätt bra på att prestera när det gäller. Jag kan ha sjukt dålig disciplin vad det gäller hemmaplugg tex men när det väl måste in skärper jag till mej.

Jag har en vacker handstil.

Jag har öga för fina motiv i naturen att fota men tyvärr ingen bra kamera eller kunskap om fotografering men jag har den estetiska blicken för vad som blir vackert.

Vad är du bra på och hur känner du för Jante?

Puss/ Asta

Att jobba med sina tankar är viktigt!

Jag kan säker uppfattas som en riktig "Tant duktig" emellanåt. Så förbannat korrekt.
Men för att fortsätta på temat från inlägget nedan funderar jag mycket på våra tankar och hur vi hanterar dem. Jag tror faktiskt att det typ bara är Moder Teresa och Jesus som klarat av att bara tänka nobelt men det innebär ju inte att man inte kan jobba med det?!

Jag deltar själv i skitsnack i bland, himlar med ögonen och möter menande blickar. Jag älskar inte alla mina klasskamrater, kollegor, grannar eller släktingar. Så är livet, alla kan inte älska alla här i världen.
Jag klagar själv över "jobbiga patienter" eller "hysteriska anhöriga."
Och jag kan likt "Fini" tänka "herre min gud å hans profeter" om människor som jag ser på gatan.
Jag står inte över det där, det vill jag inte låta påskina.

Men. Jag rannsakar mej själv väldigt ofta och jag tycker inte att ovanstående egentligen är okej. Jag har en vän som aldrig snackar skit om nån och som alltid kan se det fina i alla människor och jag känner en sådan beundran för honom, för jo, det är en manlig vän.
Jag skulle oxå vilja bli sån och jag försöker.
Alla har ju någonting som är positivt och bra. Få människor är rakt igenom osympatiska, knäppa, självupptagna eller vad det nu kan vara. Och då kan man försöka fokusera åtminstone lite grann på det som är fint. Alla har vi ju våra sidor, även jag... tro det eller ej.
Den som jag retar mej på triggar något hos just mej så jag kan lika bra jobba med det! För det är ju sällan samma patient hela personalstyrkan inte klarar av, samma klasskompis hela klassen har svårt för, samma kollega som är pest.
En del tycker att just den som du har svårt för är jätte mysig. Vad ser dom?

Jag tror, att om man "unnar" sej att snacka mycket skit, tänka negativa tankar om andra och sprida sitt förakt så äter det sej in hos en och sprider sej.
Precis som man kan träna sej och lära sej att bli mer tolerant så kan man även göra motsatsen. Och då sprider det sej som ett gift i ens blod.
Man kan oxå vara säker på att den som alltid snackar skit tillsammans med mej om andra eller har åsikter om allt å alla även har det om mej när jag inte hör.
Skitsnack används inte av de flesta för att de är onda. Att snacka skit är ett uttryck för egen osäkerhet och det används som ett kitt för att skapa gemenskap och samhörighet här å nu.

Vad tror du folk retar sej på hos dej?
Ja, som sagt så tror jag att man triggar olika saker hos olika människor.
Jag är en sådan människa som jag tror folk har mycket åsikter om, som man antingen gillar eller ogillar.
Jag tror att många tycker att jag är lite "duktig", att jag tar mycket plats, att jag hörs och tycker för mycket.
Men det är vad jag tror. :)

Puss/ Asta

Magtröja på tjocka, funkar det?

Jag å en ung kvinna, mej närstående, som vi kan kalla för "Fini" för anonymitetens skull, gick på en parkeringsplats när ett par passerade oss.
Kvinnan hade lågt skurna jeans och magtröja och blottade ca 8-10 cm bar hud där emellan. Kvinnan var inte pinnsmal, hade inga magrutor utan lite så här... som på mej om jag drar upp tröjan. Mjukt å mysigt, jo vars.
Då säger "fini" nåt nedlåtande om hennes klädstil varpå jag replikerar och frågar vad hon egentligen menar.

Är det bara smala människor som skall få bära magtröja om dom tycker det är fint? Vem har satt upp de reglerna? Gäller det kanske andra plagg med? Bikini? Finns det någon slags tältregel som inte jag känner till för oss lite... hm, mulliga kvinnor?

Nu tycker inte jag att magtröja är särskilt snyggt... på nån. Precis som jag inte tycker vita tajts är snyggt.
Och för er som tycker jag är hård mot "Fini", det är lite med glimten i ögat.
För inte så hemskt länge sedan hade jag själv kunnat fälla en sådan kommentar och detta skäms jag än mer för... i synnerhet om en annan kvinna.
Jag kan till och med fortfarande tänka sådana saker men försöker då raskt korrigera mej själv.
Men tankesättet måste ändå upp till ytan, dissekeras så det framstår vad man egentligen tänker!

För visst kan jag, när det kommer till mej själv, tänka att det finns kläder som jag inte "kan" ha. Jag personligen försöker framhäva det jag är nöjd med å dölja det jag är mindre glad i. Jag bär oftast jeans med hög midja, väljer mörka byxor istället för ljusa eftersom då lår och bak ser mindre ut. Med korta ben så gör ankelkorta byxor att benen ser ännu kortare ut, jag väljer inte bort randigt men jag använder det med försiktighet osv. Jag har massor av klänningar som jag inte använt i år eftersom de sitter åt över magen och visar för mycket kalaskula.
Men det är me, my self and I det. Vad det gäller andra så tycker jag att de ska klä sej precis hur dom vill och i det som dom känner sej fina i.
Även om inte magtröja är min favorit så kan jag känna en enorm beundran över kvinnan med muffinsmagen som bar den. Jag vet vad det kostar på för mej och många andra att visa skavanker så det är mer härligt å befriande att se.

Hur tänker du kring klädregler?
Hur  modig är du själv?
Och handen på hjärtat, har du åsikter du behöver jobba lite på?
Berätta! Herre gud, jag flashar min mage på stora internet då vågar du berätta.

Puss/ Asta

Ett sjukt jävla party om du frågar mej.

Säg att du ska ha en fest hemma.
Bjuda in lite sköna människor, servera god mat och massor av skumpa.
Ha en härlig kväll helt enkelt.
Det må då hända att du har vissa "trivselregler" som förhoppningsvis inte behöver uttalas men som ändå finns där.

Kanske önskar du inte att en del av gästerna bestämmer sej för att ha gruppsex i din säng?
Eller att någon använder duschen som hjälpmedel för analskölj?
Kanske uppskattar du inte om det leks frisbee med ditt finporslin eller att det fimpas i parketten eller att krukväxter plockas ur sina krukor och slängs in i garderoben?
Lite vanligt hyfs så där. Det är ju rimligt när man nu bjuder in folk till sitt vardagsrum.

Jag har därför full förståelse för att detta gäller även Facebook och allas vårt gemensamma gigantiska cyberhem. Full förståelse att där måste råda trivselregler så inte människor känner sej kränkta i onödan.

Men jag har vääääldigt svårt att förstå hur Facebook tänker?
Och vilken sorts underlig moral de har.
Hur de förbjuder helt normala saker men accepterar det vidriga.
Som om jag tänkt gällande min fest att för all del, kör lite gruppsex i min säng eller skölj ditt anus i min dusch men FÖR I HELVETE sitt inte i soffan!!! 

Kvinnan nedan har haft en aggressiv form av bröstcancer och mot alla odds blivit gravid. När hon la upp bilden så togs den bort med hänvisning till facebooks "trivselregler."
När Bröstcancerfonden använde samma bild togs även den bort med hot om avstängning.
Så stötande, en kvinna som är gravid, visar lite hud och är lycklig över att hon övervunnit cancern. Usch.
Samma sak gäller ju förövrigt bilder på ammande mammor.
De plockas bort.




Men den här bilden från "Big boobs" får vara kvar liksom tusentals liknande bilder från hundratals liknande grupper.


 

"Nej till asylboenden i Sverige" är en av hundratals rasistiska grupper som lägger upp sååå mycket skit som rimligtvis både kränker och upprör 86% av befolkningen men nej då. Så får man tycka och så får man säga och såna bilder är helt okej enligt Facebook.


 

Tog med den här om ni nu reagerade på att tuttfia ovan trots allt hade bikini. Det finns nakna damer med. Och grupper om porr och striptease. Helt okej. Bara trevligt. Inte alls så oanständigt som att mata sin avkomma. 



Jag har anmält sååå många grupper på Facebook genom åren, mestadels rasistiska grupper men även ett å annat kvinnoförnedrande inlägg, några kamphundsgrupper å annan skit och mesta dels fått svaret att det inte bryter mot reglerna.

Förlåt att jag säger det men det är ett sjukt jävla party Facebook och jag är tveksam till om jag har lust att delta mer.

Puss/ Asta

Om en vecka...

Om en vecka ska jag åka till Helsingborg med tre gamla vänner, varav "Lillebror" är den ni känner bäst till. 
Jag kan inte minnas när jag längtade så mycket efter något sist.
Tiden går jätte långsamt och jag tänker på det flera gånger varje dag.
Det ska bli sååå kul!

Vi ska åka tidigt med tåget. Checka in bagaget och dra till Danmark.
Vi har rutin på den här resan.
Väl i Helsingör så strosar vi runt, kollar i affärer, dricker öl och käkar lunch på torget.
Sen åker vi tillbaka "hem" på eftermiddagen, har med oss nåt gott att dricka och boar in oss på hotellrummet.
Lillebror och jag brukar dela rum och det är alltid fantastiskt.
Jag badar. Han gör det inte.
Vi slumrar kanske lite och sen går vi ut och gör stan "the medelålders way" (alltså inget dansande på borden, ligga med en främling på toan, karaoke eller annat vidlyftigt.)
I år ska vi gå och käka på Pinchos och det ser jag super mycket fram emot för de verkar ha hur god mat som helst och tydligen fabulöst bra drinkar oxå.
Därefter kanske det blir en öl el två i baren på hotellet innan det är sänggång och på morgonen den uuuunderbara frukostbuffén.

Längtar, längtar, längtar.

Puss/ Asta

Vänskap

Bild: Jag med en av mina bästa kompisar.

Vad är det för dej?
Hur ska en bra vän vara och inte vara?
Är en bra vän en som alltid är ärlig och som du kan lita på att hon säger som det är?
Eller är en bra vän någon som alltid är lojal mot dej och som stöttar dej i det du tänker?
Är det viktigt att ses ofta?
Är "gamla vänner" bättre än nya?
Är det viktigt att ni är lika till sättet och har samma värderingar?
Vilka är dina bästa vänner? Du får hemskt gärna berätta om dem för mej/ oss.
Och hur är du som vän?

Jag är inte typen, har aldrig varit, som har massor av vänner.
Jag har nog aldrig haft behovet av det.
Däremot så är jag beroende av och uppskattar högt de vänner som jag har.
Och dom är ganska olika.
En bajsar i blöja och en annan jobbar i hemtjänsten.
En slickar sej om snoppen varje kväll och en annan når inte ner hur gärna han än skulle önska.
En ser jag vart annat år och en annan har jag aldrig sett.
Några delar delar av mitt DNA och en annan gör det inte.
Några är politiskt insatta medan andra knappt vet skillnaden på S och M.
Lite så...
Men för att sann vänskap skall uppstå och hålla behövs ändå någon form av gemensam grund, av igenkänning.
Just nu har jag ingen ny vänskap. Nya vänskapsrelationer kan vara lika härliga och är snarlika förälskelser. Jag kan bli betuttad och helt uppfylld av en ny vänskap.
Äldre vänskaper är som trygga gamla äktenskap. Man vet precis vad den andra tycker (inga överraskningar här inte!), vad hen ska säga, vad hen ska tycka.
Men det är tryggt och det är kärlek och det är kanske mer genuint.
Förälskelsefasen är över, man VET att man passar ihop och varför.

Jag har olika relation till dem alla.
Några är mer burdust ärliga vad de tycker vilket kan vara skönt.
Andra mer lojala och det behöver man oxå.
Gemensamt för dem är att jag kan slappna av och vara mej själv precis så som jag är. Det är äkta vänskap för mej. Att inte behöva anstränga sej eller föreställa sej.
Jag skulle aldrig stå ut med vänner som "kräver" saker av mej...
Att jag ska ha ett städat hem, att det ska bjudas exklusivt, att jag ska se ut på ett visst sätt, bära särskilda kläder eller så för att duga.
Här ser ut som fan. Kommer de objudna så finns det stor risk att de blir attackerade av dammbävrar, att de får dricka kaffe ur pappmugg för att all disk är i maskinen, hunden slemmar ner dem, att de får glo ner på skitiga trosor på golvet när de går på toa.

Jag är rätt kass på att höra av mej och ta kontakt.
Har lixom fullt upp med studier, hund, barnbarn och min åldrande lekamen.
Men de flesta av mina vänner är likadana eller sämre. Ingen springer ner dörren här hemma precis. Med en av mina vänner så planerar vi alltid och skriver in i våra almanackor när vi ska ses nästa gång vid varje träff. Det är jäkligt bra och hon är den jag har mest regelbunden kontakt med.
Jag borde verkligen införa det med samtliga.

Men trots att vi har dålig frekvens på att ses så har jag ändå de där vännerna som jag kan vända mej till om livet rasar. Som jag skulle kräva att få flytta in hos ett tag om jag blev hemlös. Som jag alltid kan ringa.
Det är guld. Då är man rik.

Puss/ Asta

Vem vore jag?

Funderar ni nångång på vem ni är bortom era roller?

Tanken är svindlande. Det GÅR nästan inte.
Hela livet har man varit någon annans.

Mammas ganska ovälkomna dotter. Pappas mycket ignorerade dotter.
Mormor & morfars prinsessa.
Min makes fru.
Mina barns mamma. Den rollen är allra svårast att frigöra sej ifrån, för vem el vad vore jag om jag aldrig fått mina barn? Hemska tanke.
Mormor & farmor.
Gottfrids matte.
Väninna.
Min valda brors syster.
Allt det. Men bortom det?

Svårt...
Kvinna.
Omvårdande.
Stridfull.
Pk.
Djurkär.
Inte så barnkär.
Extrovert.
Och introvert.

Utan mina roller. Utan min barndom. Mina barn. Mina erfarenheter vore jag förstås någon helt annan. Ibland funderar jag på vad det skulle gjort med mej om jag varit mina föräldrars älskade prinsessa.
Vilka andra val hade jag gjort då? Vart hade livet fört mej?
Förmodligen på helt andra vägar.

Min make har en lika trasig familj som jag.
En pappa som visserligen fanns men var alkoholiserad och långt borta.
En svag och kylig mor som aldrig stod upp till försvar och aldrig tog upp i famnen.
En styvpappa som avskydde det lilla barnet redan från början.
När vi möttes jag å min man... som kantstötta femtonåringar... var jag rejält på glid och han påväg åt fel håll.
Vi räddade varandra. Vi blev varandras familj.
Vi lagade varandra. Höll ihop varandra.
Och vi byggde något nytt.

Det blev inte perfekt.
Vi har gjort fel så många gånger.
Det har inte alltid varit enkelt. Knappt nångång har det varit enkelt.
Men vi var två trasiga tonåringar som räddade varandra och som skapade åtminstone bättre förutsättningar för våra barn än vad våra föräldrar gjort för oss.
Jag skriver sällan om min man. Vissa läsare tolkar in en hel del i det där, men nu ska ni få höra...

Jag älskar honom för att han räddade mej.
Jag älskar honom för att jag fick rädda honom.
Jag älskar honom för att han har stannat kvar. Kämpat, stridit, vägrat ge upp.
För att vi byggt upp en familj tillsammans.

Vem vore jag utan dem?
Det går inte att besvara.

Puss/ Asta

Roar mej

Fredagsroar mej med att spana in avslutningsklänningar.
Dessa samtliga är från Zalando. Nån ni gillar lite extra eller inte alls?



 Swing 2095 kr. På Zalando


Swing 1395 kr.


Ted Baker 2395 kr



Closet 749 kr



Dorothy Perkins 549 kr



Armani jeans 1495 kr



 
Unique 2595 kr



Swing 1295 kr



 
Lipsy 789 kr

Varför ha en snippa runt halsen?

Jag försökte, när det om fyra månader blir dags för avslutning, att övertyga mina klasskompisar om att vi... så klart... skulle köpa oss var sin silversnippa åt oss själva i examenspresent och få utdelad vid ceremonin.
Istället för "Livets träd", en bebis eller nåt annat mainstrem.
Ingen nappade.
Flera uttryckte att de skulle känna sej obekväma med att gå runt med en silversnippa om halsen, visa upp ett kön... hur förklara det för barnen?
Skämt om att vi, i jämlikhetens namn, kunde bära en silversnopp med då.

Varför skulle man vilja gå runt med en fitta om halsen?
För att väcka uppseende? Anstöt? Vara lite rolig? Provocera?
Så kan det säkert vara, så är det inte för mej.

Jag vill bära en snippa om halsen som en hyllning till mitt blivande yrke men oxå... och framför allt... som ett feministiskt statement.
Som en motvikt till alla manliga hyllningar. Till...
"Var en man!"
"Ballar av stål"
"Ha stake nog!"
"Don be a pussy."
"Grina som en liten tjej."
Som en hyllning till det starkaste könet.
För att jag skämdes för min snippa när jag var yngre och tyckte den var ful.
För att jag länge hade mindervärdeskomplex gentemot män.
För att jag är 47 år och har blivit hyschad allt för många gånger.

Jag vill att vi flickor, tjejer, brudar, damer, kvinnor, gummor, tanter, töser kliver fram. Sträcker på oss. Tar plats. Syns och hörs.
Därför tänker jag bära en snippa kring halsen.
Det är som när jag bär min "Jag vill inte knulla, tack för visad hänsyn t-shirt"
Jag har inte den för att jag tycker det är ballt och uppkäftigt att det lyser knulla från mitt bröst.
Det är en seriös krigsförklaring mot alla de sjuka domslut som varit där män friats för att kvinnan var för full/ för nykter/ för tyst/ sa nej för lågt osv.

Men vid närmare eftertanke var silversnippan alldeles för blid och diskret.
Därför beställde jag den här!

Puss/ Asta