fredag 20 mars 2015

Hoodsen som politikerna glömde



Jag är sosse. Jag har det i blodet.
Men likväl... jag hörde Stefan Löfven intervjuas för Sveriges radio på Biskopsgården där de senaste gängrelaterade dödsskjutningarna inträffade på en krog här om dagen. Det senaste. Det har varit många skjutningar i de hoodsen de senaste åren.
Stefan Löfven pratade så fint om att alla måste hjälpa till, om att lösningen heter arbete och utbildning.
Så klart att det är viktigt. Självklart. Men det behövs mer än så. Är mer än så.

Har ni varit i Biskopsgården? Eller i Hjällbo?
Hammarkullen? Tynnered?
Göteborgs värst drabbade förorter. Det ser lika dant ut i alla större städer.
Det borde ta me fan vara kriminellt för politiker att göra så mot människor.
Att stillasittande se på ett sådant förfall.

unga röker braj utanför fritidsgården
tjackisen står och dyrkar nåt av låsen
polarns mamma gömmer systembolagspåsen
välkommen till mina områden
svär att alla här sitter fast i psykosen
in och ut, ut och in från kriminalvården
som politikerna glömde postkoden
välkommen till mina områden


Rader ur Kartellens mest kända låt "Mina områden", just hans områden var en förort i Stockholm.
Aldrig varit där men känner till miljön. Hopplösheten.
Jag tänker att människor som jag talar med här, uppvuxna under trygga förhållanden, i någon liten pittoresk småstadsskola, med en mamma å pappa, ett hus och kanske en sommarstuga, människor som vuxit upp så som alla människor borde få växa upp (Just det där mamma-pappa lägger jag mej inte i, det kan vara pappa-pappa eller mamma-mamma eller ja, trygga omständigheter) de kan inte förstå den här förortsmiljön.
Å politiker. Ja de är många gånger än längre ifrån det som är verklighet för väldigt många.
Jag tror inte Löfven med bästa välvilja kan leva sej in i hur det är att bo och växa upp i ett område där alla vuxna är arbetslösa. Där de flesta vuxna har psykiska problem och/ eller missbruksproblem.
En verklighet där den enda karriärsväg ungarna ser är gangsters med snygga brudar, blanka dyra bilar, gott om pengar.
Det bor väldigt mycket sanning i den gamla klyschan "Den som inte kan vara bäst på någonting kan i alla fall vara bäst på att vara värst."
Gängen och kriminaliteten erbjuder en gemenskap. En respekt. En chans.

I våra svenssonöron låter det helt absurt att skjuta en annan människa för en obetydlig ekonomisk skuld eller annan oförrätt.
Men för den människa som i hela sitt liv levt i den miljön och inhämtat alla sina referenser från den blir även våld vardag. Ingen ung människa börjar med att råna någon med ett tungt vapen.
Innan dess har det snattats, sen stulits, sen gjorts inbrott. Allt för att finansiera det flotta livet, droger och för att klättra i hierarkier.
I detta finns bara offer. Både i ett micro men oxå i ett macroperspektiv.

Men, alla människor som växer upp i Biskopsgården eller Hjällbo blir inte kriminella.
Det är sant. De allra flesta i dessa områden lever fattiga, strävsamma, skötsamma skitliv.
Samhället har svikit dem. Miljön är deprimerande, tryggheten obefintlig, skolorna slitna och segregerade. I vissa skolor är svenskar i minoritet, etniskt svenska barn bryter på "blattesvenska."
Socialdemokraterna har många och långa år av misslyckande med dessa områden och denna problematik. Alliansregeringen har medvetet och ytterligare ökat klyftor mellan fattiga och rika, mellan de som har allt och de som har ingenting.

Polisen kommer säkert hitta gärningsmännen som sköt inne på krogen och som dödade två personer och skadade fler, ändå var det tur för med den besinningslösa brutalitet gärningsmännen visade så kunde betydligt fler ha dött. Polisen kommer finna dem och det kommer leda till långa fängelsestraff.
Och?!
Ingenting händer ju. Krigen rasar vidare.
En kriminalreporter som följt händelserna i Biskopsgården under många år sa så klokt, "Detta är inget integrationsproblem, det är ett fattigdomsproblem. Detta är ett samhälle där man sedan länge slutat tro på förändring."
Det behövs bra skolor, det behövs engagerade lärare och upprustade fritidsgårdar och det behövs jobb. Visst, Löfven har rätt. Men det behövs oändligt mycket mer.
Hopp. Tilltro. Förtröstan.
Det skapas inte av ett statsministerbesök och vackra ord. Inte av några blomkrukor med pelagonier och ny färg på husfasaden.
För... nu citerar jag Löfven från valrörelsen "Någonting håller på att gå sönder med vårt land."
Det är nästan sant. Bara fel tempus. Något HAR gått sönder med vårt land.
Det måste lagas. Nu.

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Så himla bra skrivet!

    Grejen är ju att det finns ett exempel på förorter som har lyckats bli något mera än just bara "dessa områden". Botkyrka t.ex är ju ett gott exempel på att engagemang och förändringar i det du nämner gör skillnad.

    SvaraRadera
  2. Jag bodde i Biskopsgården i två PR, bara några hundra meter från torget där de sköt. Det var tonårskillar som knarkade i trappuppgången, de sköt med lasergevär mot femte våningen på mitt hus, en man jag delade post till blev knivmördad. På väg hem efter en utekväll blev jag jagad av en sönderslagen man. Detta var 2006-2007 nångång och det är så sorgligt att det inte har förändrats något sedan dess utan bara blir värre. Problemet är att de flesta 'vita, övre medelklass" har möjlighet att ta sig därifrån. Jag och mitt ex, studenter, fick lägenhet där ute enbart på premissen att vi var vita och etniskt svenskar utan stöd från Soss typ. Ren inkvotering. Man såg på de flesta att de gett upp hoppet, det var ingen som trodde på kidsen från start ens. Så jag håller med dig, samhället håller inte på att gå sönder, på sina ställen kämpar det redan för sin överlevnad, ett kippande andetag efter det andra.

    SvaraRadera
  3. Väldigt bra inlägg! Det är ju ett enormt problem som kräver så mycket mer än "jobb och utbildning". Vi bodde i Bergsjön i en månad, medans vår nya lägenhet renoverades och under den tiden hörde vi ett pistolskott och parkeringsplatsen fick stängas av TVÅ ggr pga bombhot. Lättnaden då vi kunde flytta därifrån var enorm! Men allla har ju inte den möjligheten, att komma därifrån.
    /Emelie

    SvaraRadera
  4. Jag höll till en del i både Biskopsgården och Hjällbo när jag bodde i Göteborg på 80-talet. För mig, som är lantis, var det en fasa varje gång, jag kände mig allt annat än hemma, inte alls hård nog. Gissar att det blivit än värre och att de som bor där tvingas bli hårda för att ens överleva. Hur kan det fått bli så här?

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare