söndag 10 maj 2015

Ni är ljuvliga (och själv är jag en looser just nu.)

 

Tack snälla för alla era fina lyftande kommentarer.
Ni är så härliga... å så olika.
Laila som skriver att hon inte är så intresserad av politik och barn.
Cis som inte är så intresserad av hundar.
Sedan tidigare vet jag läsare som inte går igång på mina kläder och sminkinlägg.
Å andra som inte gillar att läsa om löpning.
Det är det jag tycker är så härligt med er, mina läsare. Att ni är så olika.
Och det är en sådan blogg jag vill skriva, en blogg som inte stagnerar vid ett ämne utan täcker hela livet, alla mina sidor.
Så tack igen för pepp å uppmuntran, här och på facebook.

Igår var en jäkla skitdag.
Varför känns för privat att skriva om men en mej närstående person gav under bittra former mej skulden för i princip allt å ingenting och jag blev både väldigt arg och väldigt ledsen å sårad.
Så här i de sista skälvande ögonblicken innan nytt jobb är jag redan nedsatt psykiskt och konflikten igår blev som en fullträff rakt in i veka livet.
Idag mår jag inte... helt bra.
Nerverna sitter utanpå. Det är uppdragna axlar, ytlig hög andning, negativa tankar i huvudet och värk i fingerlederna som jag alltid får vid ångest.
Hela kittet.
Jag har sovit oroligt å drömt en massa konstiga, skrämmande drömmar.

Den där "inre rösten" och det där "positiva förhållningssättet", att vara "sin egna bästa kompis" är verkligen inte lätt när man mår skit.
Under gårdagens runda med Gottfrid försökte jag allt vad jag kunde.
Uppskatta det lilla, känna vinden, se det vackra, tänka ljust men så fort jag inte höll hundraprocentigt fokus föll jag tillbaka till arga, ledsna, självföraktande tankar.
När jag kommit nästan hela vägen utan att en enda gång noterat hur vackert det är, hur privilegierad jag är, hur bra jag ändå har det så kände jag mej matt. Det är SÅ svårt att vända tanken.
Jag brukar försöka trösta mej själv/ lyfta mej själv sådana här dagar med precis det som bilden ovan säger. "Det är en dålig dag." Egentligen är livet varken bättre eller sämre än det var förra veckan när jag mådde toppen.
Jag bor fortfarande lika fint, jag är fortfarande lika frisk, jag kan fortfarande springa, jag har fortfarande all den här glädjen med djur å barnbarn i mitt liv. Det som är svårt i mitt liv fanns även förra veckan men då kom det inte åt mej. Allt är som när jag mådde bra, skillnaden är mitt fokus.
Ibland hjälper det. Ibland inte.
Jag tror jag skulle behöva snöra på mej mina löparskor å ge mej ut. Jag har noll motivation i det här blåsiga, kalla, regniga men jag tror säkert att det kommer att hjälpa, hjälpa lite grann.
Jag tror jag gör det.

Imorgon är det dags. Första dagen på det nya.
Jag har utbildning hela dagen. Får träffa alla andra som oxå är nya imorgon.
På tisdag så är det första riktiga hospiteringsdagen.
Tanken har föresvävat mej att om... om jag inte gjort det här valet... skulle jag imorgon ha gått till mitt vanliga lite halvtråkiga jobb utan oro. Utan ångest för att göra bort mej, inte kunna, inte bli accepterad.
Å andra sidan måste man ju... även en fegis som jag... någongång våga pröva nåt nytt.
Jag förstår inte vad det är med mej som alltid faller igenom så hårt av nervositet för nya saker.
Att jag aldrig lär mej av tidigare erfarenheter att det går bra.
Jag känner mej ofta som en stor bluff som lurat systemet. På något sätt lurat mej igenom högskolan, på något sätt fått andra att tro att jag är en kompetent sjuksköterska.
Å hela tiden väntar jag på att bli avslöjad. Avklädd!
Ärr från barndomen har psykologer gång på gång förklarat för mej, Jante sitter hopplöst fast som en ryggsäck över mina skuldror.
Tro inte att du är någonting, tro inte att du kan. 

Jag jobbade här om veckan med en ung undersköterska. Hon var i mina barns ålder.
Hon skulle "ut å resa" om några veckor.
Vart då? frågade jag.
Jorden runt svarade hon.
Med dina vänner? undrade jag.
Nej, själv svarade hon.
"Tjugo nånting" å resa jorden runt själv...
Å här nojar jag upp mej till hysterins gräns över ett nytt jobb.

Hur är ni? Stadiga ekar eller darrande asplöv?

Puss/ Asta

5 kommentarer:

  1. Fina A!!! Precis som du skriver att du egentligen vet, så kommer detta gå bra. Precis som jag sagt vid ett tillfälle för ett tag sedan.. :)) Du är grymt duktig så jobbar med dig själv så ihärdigt som du gör! Och jag tror på dig!

    Och hurdan jag är? Tja, det beror nog på.. Men jag lyckas oftast plocka fram den där eken.. :)

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tänker ofta på dina ord. De om att jag har de bästa åren framför mej.
      Vissa dagar är det en tröst.
      Det är bara att "göra det", det kommer gå bra. Å trivs jag inte så handlar det om en sommar och då vet jag det sedan.
      Kram

      Radera
  2. Jag är en chansare. Om 4 veckor är det t ex andra gången jag lämnar allt och flyttar till andra sidan jorden. Visserligen 'hem' men ändå till ett helt annorlunda hem än det jag hade för 12 år sedan.
    Jag har rest själv, hoppat på många tokigheter som kommit i min väg. Visst har man varit rädd att misslyckas och många gånger faktiskt gjort just det - men hellre det än att alltid undra hur det kunde ha varit om man bara hade vågat... Men det är jag, ständigt sökande.
    Trist att höra att du är nedstämd, du vet var jag finns om du vill ventilera...
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är så imponerad av sånt... på riktigt... själv blir jag toknervös när jag ska åka charter :)
      I ett halvt liv slog jag ner på mej för mitt bristande mod och för att jag är så rädd för mkt.
      Jag gör inte det längre, jag är den jag är. Jag kommer inte ligga på min dödsbädd och ångra berg som jag inte besteg eller djunglar som jag inte tog mej igenom till fots. Det är inte jag.
      Jag har annat mod tror jag och är så där skör-stark som jag skrivit om tidigare.
      Kram

      Radera
    2. Förlåt, men jag bara måste svara här! Asta, bristande mod? Förlåt, men jag började skratta och tänkte, nä nu har hon tappat greppet om sig själv den där Asta. Jösses, jag känner få som har sånt mod som du! Det är ju en av de sidor som jag beundrar fantastiskt. Du står upp, du vågar trots att du ibland har varit rädd och ängslig. Du sätter gränser för andra människor. Du värnar de demokratiska värdena på ett fantastiskt sätt. Vet du vad, mod är när man gör saker som man är rädd för. Är man inte rädd, är det heller inte mod. Du flyger ju. Trots rädsla. Det är mod. :) Du är världens modigaste människa! Kram

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare