Lars Anders Johansson skriver en jätte bra debattartikel i Expressen (läs den här) om barnuppfostran och att han blir provocerad av att föräldrar av idag... inte alla, inte alls alla men många... inte verkar bry sej om att fostra sina barn eller ja till å med anser att deras telningar har rätt att bete sej hur som helst var som helst utan tillsägelse.
Johansson hade reflekterat över detta många gånger men tänkte ffa på det när han varit i kyrkan på en gudstjänst å det stojades så bland barnen att det inte gick att höra vad prästen sa.
Det är... faktiskt... respektlöst mot alla som är i kyrkan å som tycker det är en helig stund.
Det pratas så mycket om att respektera sina barn i dagens föräldraskap.
Det är självklart jätteviktigt. Vi vill inte ha tillbaka tiden när barn var rädda för sina föräldrar eller inte fick varken synas eller höras. Jag vill betona det.
Men barn bor inte bara hos sina föräldrar för att de inte har någon egen inkomst.
De bor med sina föräldrar för att de behöver hjälp, beskydd, kärlek och faktiskt... fostran.
Att visa hänsyn, lära sej sociala koder, samverka med andra är viktiga lärdomar för barn.
De som inte lär sej det blir bedrövliga vuxna och där har samhället inte samma tålamod.
Alla som haft en trotsig treåetthalvtåring VET att det inte alltid är det lättaste att få ett barn att sitta still och någolunda tyst. I synnerhet inte under en gudstjänst som kan få mej att vilja slingra runt i bänkraderna och gnälla högljutt.
Alla som någon gång haft ett barn vet att man kan misslyckas med att få sitt barn att agera välartat å det är okej... det tror jag faktiskt alla tycker... det som retar mej (och författaren till artikeln) är när man som förälder inte försöker säga till alternativt faktiskt ta ungen å lämna om det blir allt för stökigt.
En av mina största lärdomar av småbarnstiden (och även tonårstiden) är att välja sina strider, att inte bråka å tjafsa om allting. Men dit hör inte sociala koder.
Som mormor har jag alltid tänkt att jag kommer att bli den busiga, tillåtande, generösa typen av mormor. Å det är jag nog i mångt och mycket.
Men eftersom jag bor och lever med Noah blir jag även en naturligare del av hans uppfostran.
Nu är han ett år och inte så där väldigt mottaglig för uppfostran än men jag säger ifrån (mer noga än föräldrarna) med vissa saker.
Som att man inte får slå hunden utan ska klappa. Hans "slag" gör inte ont på Gottfrid, han märker det inte ens men det är principen.
Han får inte störa Gottfrid när han äter eller sover, inte klättra på honom när han ligger ner.
Jag säger "Nej, Noah" och avleder honom eller plockar bort honom från situationen. Även om Gotte är snäll och aldrig säger till själv.
Jag är inte heller lika sjåpig när han slår sej. Gör det ont tröstar jag självfallet men är det bara ett litet fall eller att han stöter till huvudet lite så säger jag "Bonk bonk, det var inte farligt." Små barn som ramlar el slår sej tittar på en trygg vuxen för att avläsa, var situationen farlig eller inte.
En massa saker ÄR farligt för ett litet barn så man behöver verkligen inte hojta fara om allting.
Flygplan.
Flygplan är en sådan där situation när många människor samlas på liten yta och föräldrarnas uppfostringssyn blir tydlig.
Jag har suttit bredvid gråtande tvååringar vars skrik visserligen har stressat mej för det gör barnskrik men där jag sett att barnet har ont i öronen eller är rädd och föräldern gör vad den kan. Då är det okej.
När en fyra-femårig unge däremot satt å sparkade i mitt ryggstöd hela resan medan mamma var upptagen med två småsyskon och pappa med att dricka öl med vännerna så kokade jag.
Inte i första hand på ungen utan hans festprisse till farsa.
Som sagt, jag är fullt medveten om att barn inte alltid låter sej lugnas och att det finns barn med diagnoser som gör det svårare för dom, det är inte DET jag reagerar mot.
Reaktionen är mot inställningen att "barn är barn och måste tillåtas härja precis hur de vill å i vilka sammanhang som helst för att varje tillsägelse och fostran är ett övergrepp på deras integritet."
Så är det inte!
Det är ett svek att inte lära sina ungar de sociala koder vi har.
Hepp.
Håller du med?
Puss/ Asta
Absolut! med de undantag du nämner som funktionshinder och treårstrots (eller andra åldrar). Kärlek och gränser är det viktigaste för barn. Tyvärr har jag blivit ovän med en annan mamma på grund av att hennes barn gjort sönder saker och slagit på mina barn några gånger och hon då låtit honom gömma sig, slippa säga förlåt, ja till och med trösta honom efter att jag skällt på honom. När jag då inte ville lämna mitt barn hos dem för att det inte känns tryggt så slutade hon prata med mig och började snacka skit om mig istället.
SvaraRaderaJag håller med! Är mycket för att låta barnen bestämma mycket själva om mycket - som gäller dom själva. Men precis som du skriver så blir det annorlunda när det gäller sociala koder, det är inte förhandlingsbart om man ska respektera andra eller inte. Precis som barnen förtjänar respekt ska de visa det för andra, som tex vara tysta och lugna i kyrkan, lyssna, inte störa osv. Däremot funderar jag på om jag lever i någon slags drömvärld eller bara är naiv, för jag stöter sällan på föräldrar som jag inte tror gör sitt bästa.
SvaraRaderaHåller med till fullo! Det måste gå att ha barn i möblerade rum! / Eva
SvaraRaderaNu är jag här och drar paralleller igen men tyvärr är ju Australien ett av de 43 (eller vad det nu är) länder som fortfarande tillåter barnaga. Och folk tycker inte jag är klok som inte daskar till mina barn i tid och otid - särskilt min svärmor tycker så. Jag tar inte ens argumentationen med dom då de ändå tycker 'det skadade inte mig' eller 'det skadade inte mina barn'.
SvaraRaderaMen jag skulle väl aldrig låta Tora hålla på hur som helst! Sen får hon bli hur sur hon vill och gapa och skrika, då tar jag bara bort henne från situationen.
Men eftersom det fortfarande är lite så här att barnen ska vara 'vuxna' i sin uppfostran redan som tvååringar så ses kanske Tora som väldigt ouppfostrad. För hon är inte livrädd att få stryk och därför kanske testar gränser lite mer än många andra barn.
Vi får se hur den långa flygresan går - kanske blir jag den där mamman som sliter sig i håret (tur jag inte har så mycket att slita bort haha) eller så kanske jag kommer av planet superstolt över hur bra Tora skötte sig, det är sånt man aldrig vet med en tvååring!