Varje dag, varje timma

Min mamma är alkoholist.
Jag säger det utan skam och utan att skuldbelägga. Jag förstår att hon är alkoholist, jag tänker att det måste vara omöjligt att leva med ett barn som varit missbrukare sedan han varit fjorton och som avverkat åtminstone åtta av sina nio liv.
Medberoende är en sjukdom och resultatet av den sjukdomen måste i förlängning bli att den egna hälsan tar stryk.

1 tjugonio år har min mamma levt med skräcken under huden för sitt barn.
Allt sedan han en sommardag låste in sej på sitt rum, svalde alla piller han hittat i mammas medicinskåp och höll på att stryka med.
Han dog inte men han vaknade upp förändrad och det blev startskottet för mamma på ändlösa turer med psykiatrin, socialtjänsten, behandlingshem och polis.
In och ut på psykavdelningar, in och ut på behandlingshem.
Letande i stans skummaste kvarter, dealande med folk han varit skyldig pengar. Oro väntan vid telefonen. Sökandes på stans alla sjukhus och på häktet.
Bedjande om hjälp. Meningsfull hjälp.
Hon har åkt till hans lägenhet på den tiden han hade en, hon har öppnat dörren när han stått barfota och tunnklädd mitt i vintern.
Hon har låtit sej vädjas till om mat, pengar, kaninpassning och mediciner.
Hon har blivit bestulen, lurad, hotad och slagen.
Mamma är den enda människan i världen min bror har kvar och så har det varit länge.
Själv tröttnade en fyra-fem år in i hans missbrukarsväng.
Hur säger man på allvar nej till den som ingen annan har?
Som är hungrig, sliten, blåslagen, abstinens, frysande, svårt psykiskt sjuk och ens eget kött å blod.
Det går ju inte.
Inte ens om man går under själv.

Och under har min mamma gått.
Oro, beroendeframkallande mediciner, ensamhet och alkohol har slitit hårt.
Hon är inte ens pensionär enligt legitimationen men kroppsligt är hon en gammal människa.
Hon går långsamt, hon är vinglig, hon är glömsk och verkar nästan lite dement.
Hon har haft flera infarkter i hjärnan, hon är kraftigt överviktig och en tickande bomb.
Min bror har upprepade gånger misshandlat henne. Hon är liten och med dålig balans och även om hans syfte kanske inte skulle vara det så skulle han lätt ha kunnat haft ihjäl henne nån av de gångerna.
Min bror har som sagt överlevt mer än de flesta.
Brusten aorta, injekterande av kaktussaft, sovandes på parkbänkar mitt i vintern, flera överdoser, självmordsförsök, rejäla fyllor på 70% handsprit, ordentligt med stryk, en mordbrand är bara det jag känner till. För att inte tala om vilka miljöer han rör sej i och vilka människor han riskerar stöta på.

Summan av kardemumman för egen del...
Jag lever hela tiden... varje dag...i vetskapen om att en av dem eller båda två kan dö precis när som helst. Vilken dag som helst, vilken timma som helst kan polisen ringa och meddela mej.
Vem av dem som går först skulle jag inte våga satsa några pengar på.
Både är i otroligt dålig form.
Mer säkert vågar jag säga att när en av dem dött kommer den andra att följa på tätt efter.
Ingen av dem skulle överleva den andras död.

Flera gånger, senast igår, har jag ringt polisen för att de ska kolla till mamma. För att jag tror att nu, nu har det hänt.
Min mamma ringer nämligen mej många gånger varje dag. Dels för att hon mår skit och dels för att hon glömmer att hon ringt när hon är onykter.
Igår hade vi bestämt att vi skulle äta lunch. Hon såg fram emot det så, att få träffa Noah och hans mamma, hon ringde säkert fem-sex gånger för att prata om det.
Men sedan onsdagen ingenting. I går, inget svar varken på hemtelefonen eller mobilen på hela dagen och hela kvällen.
Då ringde jag. Å hon låg och sov berättade polisen.
Denna gången låg hon och sov.

Jag älskar min mamma gränslöst. Jag gör verkligen det.
Ändå försöker jag sätta gränser och jag är på många sätt mammas mamma.
Som talar strängt, läxar upp, förmanar och lyssnar... gud vad jag lyssnar.
Hon frågar aldrig hur jag mår. Inte för att hon inte bryr sej utan för att allt bara är så jävla jävligt för henne själv och för att jag är den enda hon har.
Hur kan jag säga nej till någon som ingen annan har? Som är mitt kött och blod.

Puss/ Asta