lördag 12 maj 2012

Jodå, jag har nog lyckats ganska så bra...




...med min uppfostan.

Jag kan inte säga att det var lätt precis.
Mamma har kanske inte de bästa generna precis. Exteriört lämnar hon en hel del att önska och det även om hon hade ätit mindre med cheezballz. Hon är rätt medelmåttlig min mor, det kan vem som helst se.
Uttrycket "skönhet ligger betrakarens ögon" är rent påhitt. Förmodligen av någon ful.
Snygg är snygg.
Ful är ful.
Jag är snygg och mamma drar åt det medelmåttliga.
Inget underbett och trång i haserna. Oerhört dåligt musklad oxå. Slapp bak. Platt bröst.
Jag har aldrig brytt mej om att ta henne till någon utställning.
Mentalt är det dessvärre inte bättre.
Hon är flackig och nervös. Har hög skärpa men är dålig på att fullfölja.
Hon morrar lite väl lätt kan jag tycka och vill ogärna visa upp tänderna för främlingar.
Trots detta har hon använts till avel flera gånger.
Å för all del, det har gått vägen. Blivit rätt fina avkommor.
Jag antar att hon haft tur helt enkelt.

Men hon är en fin mamma. Jag hade inte kunnat önska mej någon bättre.
Eller joo, det hade jag väl kunnat men nu gjorde jag inte det.
Jag"fann mej" och började jobba helt enkelt.
Vi började med enkla saker.
Som att jag skulle få ligga i soffan.
Alltid få slatten på allt hon äter. Minimum alltså.
Vi fortsatte med trick som...
"Inte bli arg när Märta tar 25 minuter på sej att komma på inkallning." 
"Köpa grisöron varje gång en livsmedelsbutik besöks."
"Fnissa förtjust när katten blir jagad."
"Försvara Märta i alla lägen, även om hon försöker äta upp ett barn."
"Tillåta Märta att sitta på köksstolen."
Och så vidare...

Hon är läraktig men vissa  trix tar längre tid att lära henne än andra.
Något som jag tragglar med ännu och som minst sagt går "så där" är att få lov att stanna varje meter och lukta på en grästuva. Hon envisas att gnälla säkert varannan gång, men hon drar iaf nästan aldrig i kopplet.
Den där gamla sanningen om att "man inte kan lära gamla kärringar att sitta" stämmer alltså inte.
Min mamma har alltid varit gammal som gatan, hela sitt liv faktiskt, ändå blir hon lydigare för var dag som går.
Så jobba på. Var tydlig. Svart-vit. Då förstår tanter bättre.

Sniff i baken/ Märta

5 kommentarer:

  1. Hahaah!Ja, det är nog det här som kallas att bli blogg rapad eller hur man nu ska stava det. :)
    Roligt inlägg! Kram, Maria.

    SvaraRadera
  2. Underbart!! Undrar vad mina katter skulle säga om mig. Förmodligen att jag rör mig alldeles för mycket när jag sover så de aldrig får ro att sova. Och att jag är alldeles för morgontrött för deras smak.

    SvaraRadera
  3. Haha, Ett helt underbart inlägg! Jag tror Wilma och Allis kunde skrivit det där också! Varma kramar till Märta och mamma/Carina

    SvaraRadera
  4. Haha! Härligt! Vilken skrivar talang hon är din Märtis:-)kram fråm köpenhamnsmorsan!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare