Att vara en ung mamma

 

Om några veckor blir mitt yngsta barn 18 år. Då har jag inte längre något omyndigt barn.
Det är en märklig känsla. Ungefär som när min äldsta dotter i somras gifte sej.
Ofattbara medelålderspoäng.

Jag var 17 år när min Emelie föddes. 
Jag visste ingenting om bäbisar eller hur det kunde kännas när de skulle ut.
Jag hade inga äldre syskon, inga vänner som fött barn och mamma sa att "tandvärk var värre."
Förlossningen av helt normal art blev en chock för mej, smärtan och rädslan var ofattbar.
Men när jag fick upp henne på magen, denna blodiga lilla människa, så kändes det som att jag väntat ett helt liv på henne. Som om hon gjorde mej hel.

Jag var 19 år när vi fick Evelina. 19 år och gift.
Denna gången var jag mer beredd. Mer erfaren.
Min lilla docka, så olik sin storasyster som det gick att vara.
Självständig och trygg från första andetaget.

18 månader senare fick jag min son.
21 år gammal. Trebarnsmamma.
Det var magisk att få en son. Jag hade ingen aning innan om att det skulle varit viktigt.
Tvärtom önskade jag mej en tredje dotter, men när han kom... han med snopp... så var det stort.
Förlossningen gick relativt enkel. Jag fick massor av mjölk första dagen.
"Det är så här Moder jord tänkt sej" sa barnmorskan.

Min Mini var lite av en sladdis.
Nästan 4½ år senare föddes hon. Jag var 25 år.
Den vackraste bäbis man kan tänka sej. Stora ögon som rymde många liv av vishet.
Men ändå minst.
Yngst.
Då och nu.
Alltid.

Jag har aldrig någonsin ångrat att jag fått barn tidigt.
Visst var vi unga å panka men vi visste inget annat. Med åren har jag blivit en bättre mamma, men jag är inte säker på att det har med högre ålder att göra utan snarare en större erfarenhet.
Oerfarna är alla nya föräldrar, oavsett ålder.
Det är fantastiskt att vara 43 år och att åldersskillnaden mellan mej och barnen på många sätt har raderats ut. Vi är nu vuxna... med olika erfarenheter av livet och dess svårigheter.
Men jag är, och har alltid varit, mamma och inte "kompis."
Mina barn kan skaffa sej hur många kompisar som helst men inte någon mer mamma.
I det har jag min ovillkorliga kärlek, mitt stora tålamod, min vetorätt å auktoritet.
Att vi sedan kan vara "bästa vänner" är en helt annan sak.

Puss/ Asta