Vårdförbundet å en smula panik

 

Åhh-herre-min-skapare-så-trött-jag-är!!!

Ja, ursäkta bilden, jag ser ut som om jag haft en stroke, det gör jag visst alltid numera.
Helt sned i fejjan. Men visst ser jag nöjd ut oxå?!
Nöjd var precis vad jag var där å då, precis som nu.
Fast nu minus "party party" och plus "trött trött."

Jag har alltså varit iväg på två dagars kompetensutveckling för Vårdförbundet där jag är förtroendevald. Ja kan  ni tänka er?! Den ganla tokiga hundkärringen i högklackat... förtroendevald?!
Jojo.
Vi var i grannstaden Halmstad (det du Maria, tänkte faktiskt på dej men hade inte kvar ditt nummer i mobilen.) Utbildningen hölls på Grand Hotell, och jag är inte en bättre människa än att jag kan säga att DET var den största behållningen. Att få bo, äta, dricka, sova på fint hotell.

Vi talade om hur sommaren varit jobbmässigt och det var lite spridda skurar på det.
Vi talade om hur sommaren 2013 kunde bli bättre, vad vi ville att Vårdförbundet skulle koncentrera sej på där.
Vi talade om vinsten av att många medlemmar hörs och syns!
I tv, på radio, i insändare, på facebook och i bloggar.
Lite tips på HUR man talar med massmedia.
Jag har själv... innan min tid som förtroendevald... blivit intervjuad flera gånger, mestadels för tidningen men även för radio och det är svårt. Svårt att hålla tråden, inte säga för mycket, sälja in vad man vill ha sagt, akta sej för att få fel vinkel osv.
Idag har vi talat rekrytering till facket, löner och... ja, jag minns faktiskt inte.
Ämnet "lön" gör mej alltid en smula upprörd.
Liksom lärarna så anser jag att det är inte si eller så många procentsatser vi Sjuksköterskor skall upp, vi är i grunden felvärderade och det handlar om många tusenlappar.
Löneutvecklingen är skrämmande trots att vi skall ha differentierade löner.
På min avdelning har skiljer det ca 4-5 tusen mellan den som är ny och har lägst lön och den som arbetat snart ett helt yrkesliv i yrket.
Ja jag kan babbla om detta HUR mycket som helst, men det ska jag inte mer här å nu...
Igång gick jag i allafall.

Gårdagen började med förskräckelse.
Tog bilen till tågstationen och tåget till grannstaden. Lugnt och fint. Lyckades till och med lösa ut biljett. Jodå, trots att jag inte är en globetrotter så.
Å jag klev av på rätt station. Inte så svårt. En hållplats. Ändstation för tåget.
DÅ upptäckte jag att jag glömt min väska... på perrongen hemma trodde jag.
Skriiiik å paniiiik i mitt huvud. Klädombyte, bokcirkel litteraturen, allt mitt smink, favoritskorna, plattången och VINET mina damer å herrar. Vinet var där i!
Panikringde mannen som inte svarade, Mini som inte kunde åka dit, bästa väninnan som arbetade och kände mej helt manisk. Tillslut fick jag tag på maken som åkte dit... bara för att upptäcka att väskan snällt låg kvar i bilen å väntade.
Han var så himla gullig att han körde den till mej efter jobbet.

Det är när jag sminkat mej, satt på min gamla men fortfarande vackra klänningen från Indiska, satt på Thorsten Flinck på ifånen och med en kraft jag inte trodde jag ägde fått upp korken ur vinflaskan och smuttat på det som bilden är tagen.
Såååå tillfreds. Såååå nöjd med lyxen av ett alldeles eget hotellrum med härlig säng och massor av kuddar.

De andra deltagarna var trevliga. Nåja, de flesta.
Som i alla sammanhang finns det ju alltid någon eller några man tungt suckar inombords över för att de är på ett visst sätt.
En brutta talade tex om hur fruktansvärt mkt mer kompetenta och självständiga kirurgsyrrorna är i förhållande till medicinsyrror. Eller sjuksköterskor som jag tycker att man ska säga.
Nja, jag håller inte med. Jag tror att vi alla har olika kompetens och så där och blir rätt irriterad på en sådan attityd...
Jag såg till att inte fastna i något sällskap utan bytte bord vid varje fika, lucnh, middag (och det var många sådana) och jag hann nog faktiskt byta några ord med nästan alla.
Har via facebook betuttat mej i en av Vårdförbundet hallands "höjdare" och fick äntligen tillfälle att tala mer med henne. Förvisso med en drink eller tre innanför västen men ändå.
Det gav mersmak och det måste vi göra om.
Det är oerhört givande att träffa en massa kollegor från olika enheter och prata.
Det var nästan det som gav mest. Alla samtal och diskussioner som uppstod.

Har ni saknat mej?

Puss/ Asta