Liten å stor.

 

Ja han växer den lille mannen.
4,5 månad gammal. Det går alldeles för fort...

Att leva med en valp är att torka kiss, att springa ut i tid å otid, vakna nätter, sönderbitna saker, avbryta bus stup i kvarten osv osv men det är också... och framför allt... en fröjd.
I Gottfrids liv är ALLT ett spännande äventyr.
Varje torkat löv som blåser, varje katt uppflugen på gärdsgården, varje lyktstolpe full av dofter.
Han rusar över de svarta åkrarna, han plöjer in å ut i buskaget, han hittar... och visar stolt upp...  hundratals pinnar.
Han provsmakar allt, ser på världen med stora ögon och svansen går av lycka till och med när han dricker vatten.
Gottfrid är helt enkelt alltid glad, alltid exalterad, alltid nyfiken å lekfull och ser möjligheter å äventyr i minsta detalj i livet och det smittar faktiskt!
Om man bara tillåter sej att se världen lite lite grann genom hans ögon så blir livet så mycket härligare!
Han är ett lyckopiller å en glädjespridare.

Märta mitt hjärta tar världen mer med ro.
Jag tycker inte att hon känns "gammal" mer vuxen å klok.
Hon leker kortare stunder med lillkillen men mindre numera, förmodligen för att han är snabbare, kvickare, intensivare än hon. På sista tiden har hon även börjat säga åt honom lite då å då, surgläffsa åt honom.
Hon promenerar i stilla mak. Luktar på allt. Ska kissa överallt. Lite i sin egna lilla värld.
Då å då söker hon min kontakt, för en smekning el en bit korv, men mest är hon upptagen med sitt.
Pinnar bryr hon sej inte ett skit om. Bollar kan hon rusa efter en gång eller två sedan är det bra.
Hon är behaglig å ena sidan men oxå envis och allt mer egen.
Ifrågasätter åt vilket håll vi ska gå, hur långt vi ska gå, när vi ska gå hem.
Hon ska alltid vänta in lillkillen, när jag vill gå för att visa honom att det gäller att hänga med å vara observant, nej då ska hon stanna å vänta.
Var ålder har absolut sin charm.
Om Gottfrid gör mej lycklig och full i skratt så gör Märta mej harmonisk och trygg.

Ingen av dem skulle jag vilja vara utan.
Men att ha två hundar är VÄLDIGT mycket mer än "en till den första."
Bara att promenera med dem i koppel båda två.
En bestämd tant som ska stanna överallt och en nyfiken valp som far iväg efter allt som luktar, flyger, rör sej.
En lite tjurig kärring som spänner upp sej och gärna vill mucka med förbipasserande hundar
och en nyfiken liten valp som helst inte ska ta för mycket intryck av "storasyrran."
En liten valp som alla vi möter vill hälsa på och prata med och en reserverad donna som accepterar främlingar vi möter ute om de inte kommer för nära och tittar för intensivt.
Å igen... det ska helst lilleman inte märka för mycket av.
Inte så himla lätt.
Men roligt.
Bäst!

Puss/ Asta