Det blev ta mej tusan vår i år med

Alltså... solen!
Var har du varit hela mitt liv?
Det känns som evigheter sedan det där stora brinnande klotet visade sej och värmde mina kinder så som den gjort de senaste dagarna.
Allt blir verkligen lättare, roligare, vackrare.
Den allra första spirande våren är lika härlig och lika överraskande var enda år.
Det är som om jag invaggats i tron att mörkret aldrig mer ska släppa taget om oss.
Jag har varit ledig idag och... ja, en ledig dag till eller två hade väl inte gjort ont men jag känner ändå att jag fått så mycket energi av den här dagen, den 9:e mars 2015 som gick å aldrig kommer åter.

Jag började dagen med att springa. Det var premiärturen för i år och beslut om att börja igen har mognat och pockat på sista veckorna. Igår bestämde jag mej för att det skulle vara dags idag.
Oavsett väder och oavsett om jag orkade 200 meter.
Jag sprang nästan tre kilometer och hade säkert orkat enda hem men valde att bryta och gå sista biten.
Ville sluta med en kraftfull känsla och minnas den. Sträckan och känslan var ändå över alla förväntningar efter ett halvår av inaktivitet.
Var nog mer stolt över mej själv och prestationen idag än när jag sprang milen första gången.
De här första stapplande stegen är alltid de svåraste. Innan man vet att man kan.

Det blev en lång promenad med Gottfrid utmed havet sedan.
Lämnade vinterjackan hemma å tog bara en stickad tröja på mej.
Liiite kallt var det faktiskt, särskilt om händerna.
Jag vill nog att det ska vara vår mer än vad det är.

Jag har även ägnat dagen åt att ta hand om mej.
Raka benen, färga håret, noppa brynen, vårda naglarna.
Fötterna ser för jävliga ut men de gömmer vi för omvärlden ytterligare ett litet tag.
Det må låta ytligt men att vårda mitt yttre och ta hand om det som varit eftersatt ger mej sinnesro det med.

Har ni njutit av våren idag?

Puss/ Asta