Olustigt

 

Låt oss tala allvar om lusten en stund flickor (å pojkar.)
Hur har ni det med lusten?
Vid dryga 40 ska man ju som kvinna ha nåt sin lust höjdpunkt sägs det.
Den som männen når vid 17-18 års ålder.
Vi är då vuxna. Har inte småbarn, är fria från komplex å annat fånigt och kåta som katter i april.
Känner ni igen er?

Jag har aldrig haft särskilt mycket lust.
Jag har i perioder haft mer el mindre sex, men det är en annan sak.
Gått upp i atomer eller i trasor av pur lust har knappt hänt.
Självklart har jag sökt förklaringar till det...
Startade jag med sex för tidigt i livet? Beror det på att jag utsattes för sexuella övergrepp i min ungdom? Har det någonting att göra med att jag fick barn så ung eller att jag levt länge i en relation?
Jag vet inte...
Kanske inte.
Kanske alltsammans.

Sedan 1½ år äter jag medicin som kraftigt sätter ner sexlusten.
Jag är mycket tacksam för Cipralex. Den hjälper mej i min vardag med att hantera allt för lättframkallad ångest och stress.
Men det är klart att en sådan biverkan inte är så käck. I synnerhet inte hos någon som från början har låg drift. Å lever i en emellanåt rostig äldre relation.

Idag har jag knappt någon lust alls.
Inte ens till att leka lite kravlöst med mej själv. Eller fundera ut snuskiga fantasier.
Tycker ni att jag är gränslös? Att jag berättar om det allt för personliga?
Jag tycker tvärtom.
Vi tjatar och matas så våldsamt med sex i dagens samhälle. Överallt talas det om lust å kåthet, om fantasier, ställningar och porr. Alla "vill" så jävla mycket.
Men vi talar sällan om bristande lust.
Jag antar att det inte är särskilt sexigt?!

Jag saknar så gott som aldrig... sex... men jag saknar dagligen min lust.
Sinnlighet.
Jag känner mej halv, onormal och otillräcklig.
Jag skulle önska att jag längtade efter beröring, suktade efter att få bli upphetsad, drömde om tillfredsställelsen.
Jag är ändå inte sååå himla gammal.
Känner mej lite lurad på all den där kåtheten som skulle trilla över mej när jag passerade 40 års sträcket.
Jag antar att maken känner sej lurad han med...

Hur har ni det med lusten?

Puss/ Asta

Att få barnbarn

 

Här om dagen bad jag om tips på blogginlägg och min äldsta dotter tycke att jag skulle skriva om vilken typ av mormor/ farmor som jag tror att jag kommer att bli...

Jag har längtat ett bra tag nu... efter bäbis.
Jag fyller det så gott det går... vilket verkligen inte är fy skam... med hundbebisar men det är klart att jag längtar efter barnbarn.
Det står högst upp på min "att uppleva innan jag dör lista."
Känn ingen press älskade ungar :)

Jag tror att jag kommer att bli en fantastisk mormor/ farmor.
Kanske kommer jag ha svårt att inte lägga mej i uppfostringsprylar, tycka att barnbarnen behandlas för strängt, för ängsligt, för... sterilt, men det är ju ett "mor-dotter/ son problem" och inget som har med min mormors/ farmorsroll att göra.
Jag får helt enkelt lära mej att hålla klaffen.
Nåt jag gjort klart för mina barn är att DE får fostra sina barn hur de tycker känns bäst, men JAG har rätt till min roll, till att få vara mormor/ farmor som jag vill. Det ska ungarna inte lägga sej i!
Där får de lära sej att hålla klaffen.

Jag har ju en del barnerfarenhet i ryggen. Annan erfarenhet med.
Jag vet nu att allt är inte så jäkla noga.
Jag har med åren begåvats med ett helt annat tålamod än vad jag hade som småbarnsmamma och jag tror att jag kommer att bli en aktiv, rolig och spännande mormor/ farmor.
Hit skall de få komma och vara en del i vardagen.
Vi ska steka pannkakor. Mumsa glass. Göra pärlhalsband. Bada skumbad.
Vi ska gå på upptäcktsfärd i skogen. Plaska i vattenpölar. Äta massor av godis. Fiska krabbor. Grilla korv.
Vi ska se på film, läsa sagor, sova tillsammans i sängen.
Å det gör inget om man skitar ner sej eller plockar upp saker från golvet å käkar upp, det dör de inte av.
Det enda jag förmodligen kommer att vara sträng med... eller noga kanske rättare sagt... är att lära dem att respektera hundarna. Det är viktigt för barn.
Inte bara att vara med djur utan att lära sej ta hänsyn till djur.
Stor skillnad.

Jag har själv saknat intresse från mina föräldrar gentemot barnbarnen när de var små.
Jag har aldrig fått känna att de tycker mina barn är finast i världen. Jag har aldrig haft barnvakt.
Deras förhållningssätt till barnen har ofta varit orättvist. De har öppet favoriserat och inte favoriserat.
Vi har haft många infekterade bråk om detta, ffa jag om mina morföräldrar.
Jag ska bli världens rättvisaste, just för att jag vet hur ont det gör, inte bara i det lilla barnet utan oxå i deras föräldrar när man som mor el farförälder brister i den rollen.
Tycker jag olika mycket om dem, vilket ju är mycket möjligt, barnbarn är människor som alla andra,   så kommer jag aldrig att visa det eller säga det. Till någon. Någonsin.

Jag tror att det är jätte viktigt för ett barn att bli älskad, och att vara speciell för fler än mamma och pappa.
Jag tror att barn mycket tidigt lär sej att hemma gäller vissa regler, hos mormor/ farmor gäller andra och att det inte är nåt konstigt.
Jag tror det är viktigt för barn att umgås och ha nära relationer till människor ur olika generationer, för varje generation har sina idéer om vad som är rätt å riktigt.
Å jag tror faktiskt det är viktigt att få bli lite bortskämd någonstans.
Sen att det är viktigt för småbarnsföräldrar med egentid att vårda relationen i är ju bara andra sidan av myntet.

Kort sagt, jag tror att jag blir en fantastisk mormor/farmor.

Puss/ Asta

Lunchdejt, valpkurs och urladdning

 

Oj oj oj, vad semesterdagarna tickar iväg fort.

Idag har jag inte gjort något nyttigt alls. Jag har mest roat mej. Men det ska väl oxå hinnas med när man är ledig!?
Gott för själen har det varit i alla fall.

Jag gick upp relativt tidigt för att vara mej, redan vid nio var jag vaken,
Gjorde ordning mej. Gick en runda med hundarna utmed havet, det blåste snålt kan jag lova.
Klockan tolv, efter att ha handlat hundmat, mötte jag upp finaste Ergo för thailunch.
Som vanligt hade vi rasande trevligt och timmarna bara sprang iväg. En liten hint fick vi väl när restaurangen plötsligt var tom på folk. Men det är som om våra samtalsämnen aldrig sinar. Som om vi bara hinner skrapa på ytan.
Ingen av oss fick p-bot trots att vi båda förtjänade det.

Mätt å nöjd kom jag hem.
Halv sex åkte jag iväg igen. Nu med Mini å Gottfrid för att gå på valpkursstart.
Sex valpar av olika slag, bland annat en rasande söt Fralla.
Vi övade på "trygga famnen", kontakt och följsamhet.
Gottfrid var mycket duktig, jag hade förväntat mej att han skulle vara mer stissig.
Nyfiken och lite stressad så klart. Men som vanligt uppmärksam och fin.
Var så stolt över honom.
Han tyckte nog oxå att det var roligt. Å han är nu helt slut.
Innan vi kom hem. I värsta polarkylan vägrade bilen att starta då vi skulle hem.
Maken kunde inte komma till undsättning. Vad göra på en ödslig parkering när man nästan fryser ihjäl?
Jo, man ringer sin "Lillebror." Han stod å lagade mat men kom till undsättning med kablarna.

Å så kom vi hem. Stekte hamburgare och såg sista perioden när Frölunda spöade Skellefteå.
En bra dag helt enkelt.
Ska försöka komma i säng i tid, för imorgon... då ska städas!

Puss/ Asta

Nej

 

Säg att du är på en fest. Du dricker lite, minglar, kommer i kontakt med en härlig karl.
Ni dansar lite, kysser varandra, hånglar lite lätt kanske och åker vidare hem till honom eller hamnar i ett rum på andra våningen.
Väl där blir han riktigt het på gröten. Kanske har han några polare med sej som blir lika heta på gröten de. Själv är du lite berusad men känner att nja... det var trevligt att gosa lite men nu är det bra.
Du har ingen lust att ha sex med denna "härliga karl" längre... och kanske inte med hans kompisar längre.
Du säger "nej" och tror att det ska räcka.
Men det gör det inte. För du menar det nog inte. Du leker bara lite svårflirtad och fin i kanten plötsligt. Den "härliga karln" och kanske hans kompisar tror visst att du vill bli penetrerad i alla hål.
Å vet du vad?!
Han/ dom har rätt!
I alla fall om vi får tro Barbro Brännström och hon borde väl veta. Hon är åklagare!

För er som inte orkar läsa artikeln i Karlstadtidningen så går det ut på att många tror att ett NEJ från en kvinna som negligeras ska räcka för att dömas för våldtäkt men så är inte fallet. En kvinna måste antingen springa därifrån eller göra kraftigt motstånd. Annars kanske killen inte har förstått... och då är det ingen våldtäkt.
Att vara rädd är inte någon ursäkt till att inte agera.

Alltså, när man läser sånt här... vilket jag gjorde inne hos Lady Dahmer  så blir jag förbannad.
Ja alltså, HON var förbannad med, men jag hittade länken där.
Detta är alltså hur vi ska fostra våra döttrar, dessa krav ska vi ställa, bli inte för rädd!
Ändå finns det forskning som visar att de allra flesta som utsätts för något de upplever som ett reellt hot reagerar med just passivitet. Hjärnan stänger ner.
Vore det inte enklare att lära våra söner att ingenting annat än "Ja tack!" gäller vid sex?
Att de aldrig någonsin har rätten att ta sej friheter för sina lustar om en flicka/ kvinna säger nej?

Puss/ Asta

Därför Millan.

 

Jag har ju förstått det så att du i allmänhet brinner för att utjämna orättvisor, att vi ska ha en jämlik syn på människor/att vi ska vara lika mkt värda....men jag är nyfiken på vad det är som gör att du är extra intresserad...blir mer upprörd vad gäller invandrarfrågor/rasism än andra jämlikhetsfrågor i samhället. Ja bara nyfiken!/Kram Millan

Alltid roligt med frågor. Alltid roligt med reaktioner och interaktion i bloggen. Tack rara Millan.
Nej, varför brinner jag mer för frågor kring rasism och främlingsfientlighet?!
Jag är inte säker på att det ÄR så, även om det kanske har verkat så sista tiden när jag jagat Sverigedemokraterna med blåslampa i var och vartannat inlägg.

Jag brinner för att utjämna klassfrågor, för rättvisa och mot diskriminering.
Klassiska Socialdemokratiska frågor egentligen.
Å vilka har i mångt och mycket kommit att bli Sveriges nya fattiga och utsatta?
Jo, invandrarna.
Hjällbo, Rosengård. Gårdsten, Södertälje, Alby, Hammarkullen...
Alla exempel på förorter och områden i och omkring storstäder där tidigare "socialgrupp tre" med ensamstående mammor och missbrukare levde och som nu i huvudsak befolkas av människor med utländsk härkomst.
Där det går en svensk unge i varje klass. Där arbetslösheten är gigantisk. Där även de som är svenskfödda bryter. Där betygen är låga. Brottsligheten hög. Utanförskapet råder och förtvivlan härskar.
Jag är uppvuxen i ett sånt område. Först som barn i Högsbo senare som nyvuxen i Tynnered.
I Högsbo minns jag inte särskilt många med invandrarbakgrund, i Tynnered fanns en del.
Det som det framför allt fanns gott av på båda ställena var missbruk, fattiga människor, utstötta.
Då som nu.
Det är alltid bland fattigdomen som problemen växer.
Den här regeringen har inte gjort någonting för att minska klassklyftorna.
Det är illa nog att som sossarna misslyckas, men det är än värre att medvetet slå i sär ett samhälle.
Att föra en politik där konsekvensen blir en ökad barnfattigdom, fler socialbidragstagare och större skillnad mellan "vi och dom." Mellan de som har, och de som inte har.

Sen, som jag sagt många gånger på den här bloggen, det finns många egenskaper jag går igång på och som gör mej ilsk men dumhet är något av det värsta.
Där med blir kritiken mot Sverigedemokraterna och dess väljare hårdare än mot andra.
Man kan tycka vad man vill om Moderaterna eller Centerpartiets politik, men de är inte dumma.
De har en annan syn på samhället, människan och samhällets ansvar än vad jag har men de har riktiga argument för sin ideologi och sitt sätt att vilja föra politik.
Sverigedemokraternas åsikter bygger på rena felaktigheter och urbota dumhet.
Att TRO att vissa egenskaper sitter i vår etnicitet. Att TRO att Sverige skulle klara sin välfärd utan människor som kommer hit. Att TRO att vi som ett privilegierat folk kan smita undan vårt ansvar att hjälpa dem som flyr. DET är korkat.
Att TRO att minareter, kroppsspråk, och viljan att stå i kö påverkar ett samhälle men inte att dela upp invånarna i att a, b och c lag är inget annat än dumt! Livsfarligt korkat.

Det finns andra orättvisor i vårt land. Annan diskriminering.
Jag eldar lätt upp mej när det kommer till homosexuellas missgynnade rättigheter eller mäns våld och makt över kvinnor oxå.
Du har andra förutsättningar om du heter Carl eller Erik än om du heter Ronny eller Kevin.
Det finns det faktiskt studier på.
Du har andra förutsättningar om dina föräldrar har en akademisk bakgrund än om du inte har det.
Men svetsarsonen Ronny har fortfarande bättre förutsättningar än Samir som är son till en byggingenjör som numera kör taxi.

Därför Millan.

Puss/ Asta

Å hjälp, vart ska jag flytta?

 

1995 gick Jimmie Åkesson med i Sverige demokraterna. Han var 16 år.
Han tyckte att partiet hade "en sund ansats." På den tiden var partiet mycket mer öppet med vad det stod för, utbrutet ur Bevara Sverige svenskt och man demonstrerade under slagord som "Ut med packet!"
När jag ser å hör Jimmie Åkesson nu för tiden, bland annat hos Hübinette, så funderar jag på om han tror att vi tror på vad han säger? Om det är meningen att vi ska TRO att han är så där rumsren å korrekt eller om han njuter lite, likt en boxare, att bara ducka å glida undan och att han ler i mjugg åt att journalister inte kommer åt honom. Inte kan "bevisa" att han är rasist.

Jimmie Åkesson vägrar att svara på om Zlatan Ibrahimovic är svensk.
Att vara född i Sverige och ha en stark tillhörighet till Rosengård räcker inte per automatik i Sverigedemokrater.
Svenskar är bra på att stå i kö. Sätta sej på tomt säte i bussen. Ha bonader på väggen och betala tillbaka 5 kronor om man har lånat det av en kollega. Svenskar har matlådor med sej till jobbet och tänker på en björk om någon säger ordet "träd."
Åkesson tycker helt enkelt att "sociala koder" håller ihop ett samhälle.

Här blir jag lite nervös för jag gillar varken köer el har med mej matlådor och jag glömmer ständigt av småskulder.
Jag identifierar mej mer med Zlatan Ibrahimovic än Jimmie Åkesson.
Är jag verkligen svensk då?
Vad tycker du håller ihop ett samhälle?
För mej håller man ihop ett samhälle genom arbete. Att folk arbetar, betalar skatt, integreras.
Genom att minska klasskillnaderna.
Brott och utanförskap har alltid varit högre bland de fattiga.
För mej håller man ihop ett samhälle genom nyfikenhet. Genom möten.
Den man känner, den förstår man.
"Adnan på pizzerian, han är schysst" lixom.

Puss/ Asta

Tänder vilken kurd som helst.

Jag satt på toa och kissade (å drog iväg ett sms till maken)
"Vill du se en snygg tjej?"
Han sms'ade tillbaka
"Va?!"
Varpå jag skickade följande skönhet...


Fick strax ett svar, precis när jag höll på att dra upp byxorna igen
"Tänder vilken kurd som helst."

Jag gick ut från toa (är väldigt detaljerad här känner jag) och frågade...
"Kurd? Varför skulle just kurder tända på henne?!"
Maken:
"Ja med sjalen."
Jag:
"Sjalen?"
Maken:
"Ja, du hade ju en sån där kurdsjal (ja, jag veeeet... suck) på dej."
Jag:
"Såg du inte håret?"
Maken:
"Vilket hår?"

Han noterade alltså bara... mej. Med sjal på.
Ridå.

Puss/ Asta

Antecknar ni?

 

Kl 11:15- 13:00
Torkar (läs: skura) skåpsluckor, rensa skafferi.
(Utan paus, hör å häpna)

Kl 13:00- 13:15
Tvagning och påklädning. Ambivalens om vad som skall göras här näst

Kl 13:15- 14:15
Putsar (läs: skura) av köksfönsterna på in å utsidan (inte emellan.)
(Har två utsidor kvar men var tvungen att pausa då jag stått ute barfota -mitt nöt- och nästan förfrusit.)

Kl 14:15- 14:30
Varm starkvinsglögg. Frukosten för övrigt.

Kl 14:30-15:20
Taipei och sista fönsterna. Plocka bajs i trädgården, slänga in en maskin tvätt

Kl 15:30-16:20
Hundpromenad. 

Kl 16:20-17:30
Shopping med Mini på Fynda

Kl 17:30- nu
Matlagning och käk (äntligen.)

Ahhh men visst är jag duktig?!

Puss/ Asta

Dag tre

Dag 3 på semestern. Den jag skulle städa & adventa på.
Hmmm.
Det har inte blivit mycket av det kan jag säga...
Alldeles nyss låg jag på min madrass och funderade på hur vaaaansinnigt tråkigt det är att putsa fönster. Särskilt om vintern. När pallen sjunker ner i ler-gräset och man fryser om knogarna och det fan inte blir bra ändå.
Å så tänkte jag "men man måste ju putsa fönstren" och sen efter nån sekund "varför det, blir det inte jul annars?"
Så klart det blir!
Kanske med aningens dåligt samvete över skitiga fönster, men jul blir det. Å frågan är vad som är jobbigast, dåligt samvete eller att putsa?
Varför får min man förövrigt inte dåligt samvete om fönsterna inte är putsade?
Han MÄRKER inte ens om de är det eller ej.
Ofta önskar jag att min make var mer som mej, men det vet i tusan om det inte varit bättre om jag var lite mer som honom?!

Ja ni hör. Jag är en särdeles lat människa.
Jag läser på fejjan om människor som hinner med att BÅDE storstäda, putsa fönster och pynta.
På samma dag. Med lunginflammation. Typ.
Själv klev jag upp, alldeles för sent, fast besluten om att ha en fixardag.
Hängde upp en maskin tvätt, fixade maten till hundarna, bryggde lite kaffe och tänkte "Nej, om jag skulle ta en paus?!" och här är jag.
Suck!

Min mamma. Hon adventsstädade hon. Från golv till tak. Diskade allt! Allt porslin. För hand.
SKURADE golv och taklistor. Putsade å fejade.
Inte fan blev det idylliskt och puttinuttit för det.
Ja, ni hör. Jag är väldigt ambivalent.
Dessutom funkar knappt tangentbordet. Varannan bokstav får jag slå in. Flera gånger.
Lika bra att sätta fart.
Spindelnäten kan jag ju plocka bort i alla fall.

Puss/ Asta

Vad ska vi göra med Marias bror?

 

Maria blev bara 19 år.
19 år men med om mer hemskt än en människa borde vara under ett helt liv.
Hon hade irakiskt-kurdiskt påbrå.
Som 13 åring blev hon kidnappad av sin far och förd till hans hemland där hon skulle giftas bort.
Hon vägrade och fick mycket stryk för detta.
När hon var 16 år skulle hon på nytt giftas bort.
Hon flydde då tillbaka hem till Sverige.
Men fri... det blev hon aldrig.
Hon kände sej hotad, sökte hjälp hos polis och socialtjänst.
Dagen efter sin 19 åriga födelsedag höggs hon brutalt ihjäl i sitt hem.
En ung modig kvinna var död. Svenska samhällets misslyckande monumentalt.

Nu på går rättegången mot Marias lillebror.
Bevisningen mot honom är överväldigande.
Hans fingeravtryck finns på kniven, hans skoavtryck överallt i den blodiga lägenheten.
Han ringde själv SOS. Sa att hans syster bett honom "efter att den maskerade man som gjort detta försvunnit" men obduktionen visade att Marias luftstrupe var avskuren och att hon omöjligt kunde ha talat.
Brodern påträffades efter mordet av polis indränkt i Marias blod.
Marias mamma har vittnat om att han under en längre tid slagit och hotat både henne och Maria.
Talat om heder och om att de vanärade familjen.
Marias halvsyster har vittnat om att Maria var rädd för sin bror och att hedersvåld är mycket vanligt inom vissa familjer i hennes kultur.

Brodern är 17 år.
Förmodligen svensk medborgare. Alldeles oavsett ett barn enligt svensk lagstiftning.
Han är ett år yngre än min Mini.
Hon är en förståndig och klok flicka för sin ålder, men inte särskilt "vuxen."
Vad ska man göra åt Marias lillebror om han döms för mordet på sin syster?
Ja, någon annan påföljd än att han blir omhändertagen av socialtjänsten och placerad på ett ungdomshem kan jag inte se.
Några år...
Det är inte mycket till straff för någon som begått ett så kallblodigt mord på sitt eget kött och blod.
Någonstans är denna unga man oxå ett offer i det hela även om det inte är lätt att se det så.
På något vis har någon givit honom rätten att bestämma och styra över sina kvinnliga släktingar.
Att hota dem, slå dem, kränka dem, försöka styra och bestämma över dem.
Straffa den med döden som bara ville styra sitt eget liv.
Det är fruktansvärt.
Det är fruktansvärt att samhället inte förmådde skydda en ung kvinna som levde under en så tydlig hotbild. Som tiggde om hjälp.

Jag blir förtvivlad.

Puss/ Asta

Jul jul, strålande jul

 

Jag skrev ett inlägg om julen, inspirerad av fina Ergo som gav mej ett önskeinlägg om en påhittad högtid.
Jag skrev då om julen. Julen som jag i hela mitt liv, år efter år, velat älska men aldrig gjort.
Men det blev så gnälligt och jag framställde mej verkligen i min suraste, tristaste mest negativa dager.
Så... jag tar bort och gör om. Ni som läst har läst... I'm sorry.

Så här önskade jag att julen var...

Jag vaknar, sträcker på mej som en katt i solen, kikar mot fönstret och ser stora vita flingor singla ner.
Det är tidigt... åtta-nio kanske.
Jag sträcker mej efter mannen jag äskar. Känner lusten vakna, sinnena leka och vi förlustar oss med varann medan övriga huset sover.
Jag kliver upp, duschar, dukar upp en härlig julfrukost.
Ägg, skinka, färskt vörtbröd, stark senap. Å gröt. Jag vill alltid ha risgrynsgröt på julaftons morgon även om Felix i korv duger alldeles utmärkt.
Jag är inte fanatiker alls.
Jag tänder ljus och väcker dem jag älskar.

Efter frukosten går några av oss en runda med hundarna i ett vinterlandskap där allt är vitt, rent och så där tyst som det blir när snön vadderar naturen. Vi går långt och blir rosiga om kinderna, fyller våra lungor med luft och julaftons anda.
Under tiden dukar de som är kvar hemma av och snyggar till. 

Så kommer gästerna. Barnen. Deras respektive. Kära vänner.
Musik strömmar ut i bakgrunden.
Alla är uppklädda. Glada och förväntansfulla.
Vi dricker glögg och äter pepparkakor
Skrattar å är sams.

Vi ser Kalle Anka.
Alla välkända små filmsnuttar.
Skrattar när matadoren blir arg och Sir Väs ligger i vaggan.
Sjunger med mössen som syr en klänning å dricker mera glögg.
Sedan värmer nån annan maten. Jag har redan lagat den.
Jag är värdinna och underhåller gästerna. 
Vi äter.
Janssonen är krämig, skinkan saftig. Sillen salt, äggen perfekta.
Tjo å tjim. Uppsluppna samtal. 

Tomten.
Med paket.
Andaktig stämning trots att vi alla är vuxna.
Vi öppnar ett å ett. Ser vad de andra får. Gläds med dem.
Jag älskar mina julklappar. Det är precis vad jag önskat å lite till. 

Kvällen rundas av lugnt å stilla.
Gäster som åker hem. En stilla kvällspromenad.
Jul, jul, strålande jul. 

Puss/ Asta

Första semesterdagen

 

Första semesterdagen till ända snart...
Så där vansinnigt mycket har jag inte fått gjort. Vi hade ännu en orolig magsjuk natt bakom oss.
Snusförnuftigt säger maken att "Du får inte släppa ut henne själv på natten ifall hon börjar skälla."
Lätt för honom att säga. Så där jäkla kul att palta på sej å gå ut varannan timma är det ju inte...
Märta-plätta har fått en dos medicin till å haft fast avföring här ikväll så får vi hoppas att det... äntligen... kan lägga sej.

Sov... eller ja, låg och drog oss rätt länge... det fanns inget kaffe och utanför var det tröttsamt grått och duggregnigt. Inte så inspirerande att börja dagen.
Slutligen gjorde vi det ändå. Gick en liten runda.
Okammad å ospeglad åkte jag sedan in till stan på jakt efter datumljus och kanske nån julklapp.
Desperat jagande efter den försvunna adventskänslan.
Å nu behöver ni inte undra längre, det blev ett vitt lackat datumljus i år.
Efter mycket spring hittade jag tre julklappar till Mini i en affär som hon ställde sej väldigt skeptisk till när hon såg påsen. Men jag tror hon kommer att gilla innehållen.

Tja, sen åkte jag å handlade mat.
Fyllde på kyl å frys och lagade till en köttfärssås med pasta.
Gjorde vitlöksbröd till och tog ett glas vin för att skapa en smula vardagslyx i tända stearinljus sken.
Därefter gjorde jag kanske det lyxigaste som finns när man har semester... ögonen blev tunga så jag tog min bok å min tanthund och gick upp och la mej. Läste några sidor och slumrade sedan till.
Vaknade när klockan nästan var nio...
Käckt. Men skönt, ack så skönt.

Vad gör ni?

Puss/ Asta

"Du var mitt stora runkobjekt...

 

... å jag är inte säker på att det har gått över ännu!"
Ja så sa ju Magnus Uggla till Sylvia Vrethammar i "Så mycket bättre."
Och det var så fint! Inte ett dugg sexistiskt, så hade i alla fall inte jag tagit det, det var en STOOOR komplimang som kändes äkta och gedigen.
Han gjorde därefter en underbar version av "Tycker om dej" riktat rakt till henne.
Hur känner ni? Får man säga så till en kvinna?
Med glimten i ögat. För att man helt enkelt inte är typen av man som säger "Jag var förälskad i dej."

Hör ni, har nu har Fru Asta semester en hel vecka.
Andas vi ut tillsammans?
Phuuuuuuuu.
Eller ja, jag ska adventa hela veckan.
Det är tredje året i rad jag tar ledigt för att städa, putsa fönster, pynta, köpa julklappar, dricka glögg å baka lussekatter.
Inte särskilt feministiskt kanske att ta ledigt för hushållsarbete, men va fan det måste göras och ingen kommer att göra det för mej så då är det skönt med TID.
Jag ska ju göra trevligheter med, som sagt som att köpa julklappar å dricka glögg.
Jag ska oxå träffa mina finaste kollegor under lättsamma former... äta mat å dricka vin och jag ska ta med min prins och börja valpkurs. Spännande!
Å ni ska via bloggen få följa med på allt sammans.

Jag tycker inte om julafton. Jag vill göra det, försöker varje år, men gör inte.
Ända sedan jag var liten har den mest inneburit krossade drömmar å förhoppningar.
Luftslott som sprängdes.
Jag hoppas att det kommer att förändras när jag en dag får barnbarn å får se deras tindrande ögon. 
Men advent har jag alltid tyckt om.
Julstjärnornas milda ljus i fönstren, doften av glögg, pepparkakor och apelsiner med nejlikor i.
Jag brukar längta dit.
Men i år... jag vet inte, jag är inte DÄR. Inte HÄR.
Kanske för att jag är stressad, för det här med struliga relationer å annat, jag vet inte.
Känslan... den vill lixom inte infinna sej.
Ännu... ska jag kanske tillägga. Det kanske kommer, nu när jag får adventa i fred.

Å min Märta är nu helt piggelin igen. Ingen värk, ingen stelhet, fin å fast avföring (det kanske ni inte var så sugna på att få veta.)
För det är jag oändligt tacksam. Oändligt!

Sov sött mina fina läsare. Dröm nåt vackert.

Puss/ Asta

Tomten är inte att lita på.

 

Det finns tillfällen då jag önskar att jag hade en hemlig blogg. En blogg där jag var anonym, som ingen av mina nära kände till och där jag kunde berätta precis allt. Kräkas ut alla känslor.
Men så är det inte.
En betydande del av mina 3-400 läsare/ dag är människor jag känner mer eller mindre.
Allt ifrån barnen till kollegor till facebookvänner.
Jag kan inte vara allt för personlig å privat när det oxå handlar om andra människor.
Jag måste noga fundera på vad jag kan lämna ut, vad som kan tänkas vara okej.
Men jag mår inte bra.
Jag mår inte alls bra!
Det har med en nära relation att göra, en relation som inte bara krånglar utan som skaver å gör ont hela tiden. Problem jag inte finner lösningar eller ork (å vilja) att ta tag i.
Som bara fortgår å fortgår å fortgår å...
Som gör att jag tappar ork och kraft och nästan livslust emellanåt.
Jag finner ingen väg ut!

Ikväll efter jobbet kände jag bokstavligen hur det kom över mej.
På jobbet... det är den enkla delen av livet. När man sätter på sej vårduniformen.
BLIR Sjuksköterska Asta Pastasson.
När jag drog jobblusen över huvudet så... boooff... kom det över mej.
Känslorna, tankarna som jag förträngt och stoppat undan mellan 14:00 till 22:!5.
Jag var tvungen att sätta mej ner.
Ångesten krampade i bröstet.
Jag andades djupa andetag. Försökte gråta men det kom ingenting.
Pratade med Lillebror i bilen hem till han sa att "Nu får du sluta, nu är jag oxå deprimerad!"

När jag kom hem var maken på kasino.
Mini på sitt livs första krogbesök.
Ingen hade brytt sej om att lägga ut nycklar.
Fan! Någonstans där, med hundarna ylande inomhus, höll jag på att tappa det.
Jag ringde dottern om å om å om å om igen.
Tillslut svarade hon äntligen och jag fick bege mej in till stan för att hämta nycklarna.
Sen kväll är verkligen staden i ungdomarnas grepp.
Överallt längst kroggatorna jag körde stod lättklädda ungdomar (som ser ut som barn!)
Några kyssandes, andra grälande. I klungor. Ensamma. Berusade.
Men jag fick nycklarna å åkte hem.

Här är jag nu.
Jag å mina hundar.
Jag har tagit en varm glögg för jag var så frusen.
Lugnet börjar besegra ångesten. Även om jag sitter med axlarna uppdragna och andas högt upp i bröstet. Även om jag funderar på Mini å hoppas hon inte blir för full... hon har pojkvännen med sej.
Hur mkt nytta man nu har av pojkvänner...
Jag ska inmundiga ytterligare en glögg tror jag å sedan krypa ner på min madrass.
Sova. Jag, min tant å min prins.

Förresten har jag beställt tunikan från Indiska. Blev inspirerad av att fina Jessica fr Malmö gjort det efter mitt tips. Tänkte att det är jag fan värd.
Jag menar tomten... han är inte att lita på.

Puss/ Asta

Ingen vanlig dag

Idag är ingen vanlig dag för idag är Gottfrids halvårsdag hurra hurra hurra!

Jag minns när jag fick syn på den här lille prinsen första gången, på bild.
Då var han inte många veckor gammal.
Å jag... jag skulle ju inte ha någon ny valp nu och i synnerhet inte en pojke.
Att mannen ens skulle gå med på att diskutera en till hund var uteslutet.
Men jag kunde ändå inte låta bli att fråga om den där rödmaskade killen, den enda som inte hade svart mask i ansiktet i kullen... för det var så märkligt.
Där från andra sidan facebook talade han till just mej. Sa att vi två hörde samman.

Hur det nu var så lyckades jag på något obegripligt sätt övertyga maken och när Gottfrid var 6 veckor åkte vi milen ner till Skåne för att titta på honom.
"Vi har inte bestämt oss, det måste kännas HELT rätt" sa jag i bilen. Flera gånger sa jag det till och med.
Ner kom vi och ut kom valparna. Bedårande små underverk hela högen men jag... jag såg bara honom!
Jag lyfte upp honom i min famn å alla som sett bilderna vi tog har vittnat om att de aldrig sett mej se så lycklig ut, så förälskad.
Mitt ♥ ställde sej bokstavligen på vid gavel och släppte in denna prins i mitt liv.
Två veckor senare åkte vi... äntligen... ner samma väg igen för att hämta hem honom.

Idag är han sex månader. Han har bott här i 4 månader.
Det har gått så fort och samtidigt känns det som en evighet.
Ingen av oss minns knappt längre hur livet var innan Gottfrid.
Denna lilla försiktiga ängsliga valpen är nu... fortfarande en valp... men en väldigt mycket mer kavat sådan.

En kille som skäller med dov stämma när han tycker sej höra någon på dörren.
En kille som vadar i det kalla novemberhavet till bröstkorgs höjd.
En kille som frimodigt springer 10-15 meter före oss på promenader i becksvart mörker.
En liten prins som retas och vet att han är kvickare än både mamma å Märta.
Som lyfter på benet när han kissar, dricker ur toaletten, väger 35 kg och som försöker vara stora karln på alla sätt han kan.

Men oxå en liten valp som på natten rullar ihop sej tätt intill mej på natten.
Som fortfarande tycker att jag är den mest spännande å roligaste varelse han stött på och som alltid söker min kontakt.
En liten kille som när jag kommer hem från jobbet om kvällarna redan har hört bilen och tar emot mej med pip, gnäll, skall och muttrande.

Han ÄR fantastisk.
Ja, jag är en smula partisk men jag tror faktiskt att han är det ändå.
Han är vacker, han har ett otroligt vackert uttryck, milda fina ögon, för sin ålder fina vinklar och muskler. Han växer jämt och fint och har har ett makalöst fint och mjukt och stabilt temperament.
Gottfrid är allt jag hoppats på och mycket mer och jag kommer alltid vara Kicki och Thomas varmt tacksam över förtroendet att få älska och visa denna lilla valp världen.
Ett ska ni veta i gengäld, ingen kunde ha älskat er valp mer än vad jag gör.
Ingen hade varit mer beredd att ge honom det bästa hundliv en hund kan få.
Ett sådant som anstår en högt älskad Prins av Frankrike.

Tänk så många grodor jag kysst i min dag... men tillslut så fick jag honom.
Min prins.
Grattis Gottrid på 6 månaders dagen.

Puss/ Asta

Ett litet kvinnoproblem

 

Såg på Debatt och blev som vanligt förbannad.
Det diskuterades bland annat våld mot kvinnor.
Ja jag har skrivit om det förr... men nu kommer det igen.


17 kvinnor dödas varje år i Sverige i nära relationer. Den siffran är tämligen konstant.
Vad som inte är konstant, utan ständigt ökande, är anmälningarna om hot, misshandel och våldtäkter.
Ändå ses detta, av samhället, som ett kvinnoproblem.
Något vid sidan av som inte angår övriga samhället. Eller hur förklarar man annars att 90% av alla kvinnojourer bedrivs och bemannas av ideellt arbetande kvinnor med små resurser från kommunerna?!
Hur kan ett så allvarligt samhällsproblem överhuvudtaget skötas av frivilliga oavlönade eldsjälar?!I Sverige?!
En kvinna från kvinnojouren i lilla Partille utanför Göteborg berättade att hon bara IDAG hade tvingats neka 4 kvinnor och deras sammanlagt 10 barn för att det inte fanns någon plats!

Polisen har till sin hjälp riskanalyser utarbetade för att bedöma en hotbild, dessa är evidensbaserat utprovade och bygger på aktuell forskning, 10 000 poliser har fått utbildning i detta och ändå används det bara... ibland.
 Som hotad kvinna beror det helt och hållet på i vilken kommun du söker hjälp hos polis och socialtjänst, vilka människor du träffar huruvida du får hjälp eller inte.
Men hur kan det få vara så?! Jag fattar inte det!
De män som slagit och hotat sin kvinna, dömts till kontaktförbud och brutit detta skall enligt lag beläggas med fotboja.
Detta händer inte då "upphandlingen inte har fungerat."
Herre Gud, man tar sej för pannan verkligen!

Jag skulle ändå kunna tänka mej att jobba för kvinnojouren.
Jag å Märta. Vilken kompetens:) Detta trots att jag är emot det ideella tänket.
Allmosor. Välgörenhet.
Mailade för flera år sedan i ett taggat ögonblick stadens kvinnojour och erbjöd mina tjänster.
Tänkte att någon med min utbildning kan väl alltid göra någon nytta.
Men jag fick aldrig något svar.
Kanske skulle jag göra ett nytt försök?!

En annan intressant fråga i allt det här är... var är alla goda män? Män som inte slår?
Varför är det alltid starka kvinnor, oftast Gudrun Schyman, som brinner för detta i debatterna.
Varför söker sej inte ideellt arbetande män till kvinnojourer? De arbetar ju så gärna gratis som fotbollstränare och annat inom sporten.

Blir inte ni förbannade?!

Puss/ Asta

Romantik

De här vackra rosorna fick Mini av sin storasysters man i lördags. De är fortfarande tokvackra.
Jag tror aldrig att jag fått så vackra blommor någonsin.
Å andra sidan får jag knappt aldrig blommor av min man.
Ni minns väl bröllopsdag nr 24 i somras när jag ändå bespetsat mej på en ICA bukett eller så men fick till svar... "Men det är väl bara den 24:e bröllopsdagen, men då så. Då var det ju inget viktigt."
Nä!
Min morfar köpte blommor till mormor varenda helg. Det är ett av mina starkaste barndomsminnen, att morfar å jag var på museum eller Slottskogen och på vägen hem köpte blommor till mormor.

Jag å min make har aldrig varit särskilt romantiska ens under de bästa stunderna i vårt äktenskap.
Jag vet inte varför egentligen, jag menar... det skulle ju lika gärna kunna vara jag som tog sådana initiativ.
Kanske inte blommor. Förlåt alla ni som är mer jämställda än jag, men jag tycker det är männens grej.
Jag har dessutom aldrig träffat en man som hänfört kör ner näsan i en bukett spröda rosor.

Egentligen, djupt dolt, så tror jag att jag är ganska romantiskt lagd.
Det har liksom gått å självdött under mitt långa äktenskap.
Nu behöver ju romantik inte alls vara hemligt förberedda Parisutflykter.
Det kan vara färska räkor å ett gott öl en torsdagskväll i stearinljusets sken.
Det kan vara att hångla loss i bilen på väg hem när man har handlat.

Det är märkligt det där...
I början av en relation, när man är så där superförälskad och hög som ett hus på endorfiner så boostar man varandras ego hela tiden. Det finns ingen måtta på hur initiativrik man kan vara på att berätta för den andra exakt hur underbar han är.
Men i en gammal relation, som verkligen skulle behöva det, där ids man inte alls på samma sätt.
I synnerhet inte om relationen börjar tjorva och ta emot.

Hur har ni det? Är du romantisk? Din partner?
Berätta!
Vad är det mest romantiska någon har gjort för dej? Eller du för någon annan?

Puss/ Asta

Är ni vakna än?

Det är knappt jag...

Ännu en orolig natt ligger bakom mej.
Två små hundar som inte vill komma till ro.
En stor hundtant som fortfarande inte är helt kurant och som vill ligga hos sin mamma.
En liten prins som försöker få plats han med men som blir bortmorrad och som vankar av å an.
I brist på att ligga vid mammas fötter kan man uppföra sej som vilken lill-kille som helst...
"Jag är törstig", "Jag vill kissa" "Jag är törstig" "Jag vill kissa" "Jag är törstig" "Jag vill..."
Två gånger i natt rev Märta grinden till övervåningen för att springa upp till Mini...
Något hon aldrig gör nattetid annars.
Å pappan var inte precis munter när han gick å la sej så jag blev livrädd båda gångerna att hon skulle väcka honom.
Ett otal omgångar skulle hon gå ut. Hon är fortfarande kass i magen, och då måste man ju så klart.
Men ibland skulle hon bara ut för att sätta sej på framsidan och stirra rakt fram.
Ja herre gud.
Märtis var trött å slö igår och är så nu med. Om det beror på sjuka eller på att hon är uppe å ränner hela nätterna är svårt att avgöra.
Jag är ju själv ett vrak!

Ledig idag å helt befriad från pengar. Soprent på kontot. Nya slantar trillar in först imorgon.
Synd. Det är idag jag är ledig å skulle kunna åka och storhandla.
Men men, vad är väl en bal på slottet en tur till Willys?

Ute är det grått å trist. Jag ska hoppa in i duschen. Göra mej iordning lite å gå ut med hundarna, får se vad gammeltanten orkar med (hunden alltså... jag menar hunden.)
Laga käk. Tjafsa med maken. Läsa i boken. Sova.
Jag tror det räcker för en torsdag som denna.
Tänkte istället för inspirerande ord bjuda er på lite bilder...

Gottemannen som tittar på när lill-matte bakar

Bland annat blev det härliga kakmonster

Stor-bagaren själv då

Sonen kom en sväng på sin systers kalas

Mamma var oxå här, kolla in hur tanterna tittar på varandra... det är kärlek det.

Själv var jag tvungen att införskaffa mej någon form av promillehalt för att inte behöva hämtas av plingplongtaxin

En del av kalaser. Äldsta dottern å hennes make syns väl bäst

Födelsedagsbarnen med fästman som har en fix idé att alltid skela på kort.

Om mitt favoritprogram

 

Säsongen av Bonde söker fru går mot sitt slut och snart ska bönderna göra sitt slutliga val.
Det har varit en utmärkt säsong tycker jag.
Alla fyra, härliga bönder, på sitt vis.
Goa tjejer... starka personligheter.
Vackra miljöer (även om det syns att det vädermässigt var en kass sommar) och ljuv musik.
Å banne mej, verkar det inte som om kärleken börjat spira?!

Hur stora, riktiga känslor kan vara fånigt och "skit tv" fattar inte jag.
Ungar som låser in sej i hus, super skallen av sej och nuppar under täcket eller visar brösten...
DET är förnedrings tv.
Detta, detta känns genuint och på riktigt.
Bonde söker fru har ju oxå mycket riktigt skapat flera äktenskap och hållbar kärlek.

Innan de slutgiltiga valen är klara vill jag våga mej på en liten gissning om hur det kan tänkas gå...


Bengt.
Min favorit.
Kamelbonden från Öland har kvar den ljuva, feminina Harriet och den lite mer manhaftiga Marriette.
Mmmm, svårt att säga. Precis som hans damer säger så är han svår att läsa.
När han dejtade Harriet trodde jag att det var hon, men sen trodde jag samma sak om Marriette.
Skall jag våga gissa så tror jag kanske ändå lite mer på den sistnämnda hur betuttad jag än själv är i Harriet.
Marriette och Bengt är nog mer samma andas barn.


Klas
De som inte följer serier nämner honom som "han med tänderna" eller "den töntiga" men när man följt Klas i sommar så märker man vilken charmig och genuin person han är.
Gullig å omtänksam. Väldigt äkta.
Klas har blonda kaxiga Sanna och lugna Sandra hos sej.
Jag har länge känt mej orolig över att Klas skall bli förblindad över att dejta en så snygg tjej som Sanna, hon spelar inte riktigt i hans liga, och att han inte ska se hennes ytliga och kyliga sidor men idag kände jag att jag kunde släppa det.
Det hettade till ordentligt med fina Sandra och jag tycker och tror att de kommer bli ett helt ljuvligt par.
Självklart väljer han Sandra.


Sven-Arne
Den blyga, försiktiga, känslomässigt stukade bonden.
Han verkar snäll, omtänksam och rejäl och han är ju faktiskt ganska söt.
Men jag skulle aldrig haft tålamod med en så blyg man som är så stel å snål med bekräftelse.
Tyvärr kanske...
Hos Sven-Arne är Carola och Ann-Sofie kvar.
Två kvinnor som säkert passar honom bra på olika sätt. Båda rätt så lika.
Lågmälda, försiktiga, kärleksfulla.
Jag hoppas och tror på Carola. De fick ju till å med till en liten kyss idag.


Johan
Årets "snygg-bonde."
Lika svår att läsa av som kamelkollegan.
Johan är den sociala, lättsamma, flirtiga bonden.
Han som tar för sej.
Kvar på Johans gård är stadstjejen Elin och mer jordnära tösen Jonna.
Säkert fina tjejer båda två men mitt hjärta ömmar så för Elin som inte alls har Jonnas framåtanda och självförtroende.
Johan har hånglat upp dem båda, han säger fina saker om båda... här är jag riktigt osäker.
Jag tror dessutom att Johan går mycket efter "vad som kan funka", vad som är "praktiskt" och där kan Jonna ha en fördel.
Jag hoppas på Elin men ack så svårt... tror nog på Jonna.

Hur tror ni?!
Nån mer än jag ser det väl? :)

Puss/ Asta

Bilder på bloggar o på nätet

Igår visade Lady Dahmer en binda med mensblod i.
Det blev hela havet stormar.
Ena halvan av blogg å twittersfären som tyckte att det var så jääääääääävla äckligt och andra delen hyllade LD som om hon vore ett feministiskt geni.
Själv blir jag mest fascinerad av efterspelet, av människors reaktioner, av att det väcker så starka känslor.

Nej, jag skulle själv inte publicera en bild med en blodig binda.
Inte för att mens är pinsamt, för att jag skäms över att vara kvinna, för att jag tycker sköten är smutsiga och allt som LD's hejarklack påstår att "andra tycker."
Jag skulle inte göra det för att det känns privat och ointressant.
Jag fotar inte morgonens bajskorv, mina använda trosor eller en mugg kiss heller.
Å då tycker inte jag att det är piiiiinsamt att jag kissar.
Ibland kan jag känna när jag läser de här genus/ femistiska bloggarna att de beskriver problem som inte finns. Eller fel av mej, problem som inte finns i min värld.
Vuxna kvinnor som smusslar med ett paket tamponger mellan mjölken å osten och skäms?!?!
Kvinnor som i hela sitt liv fått lära sej att det hon har mellan benen är fult, smutsigt och syndigt?!?!
Vuxna friska kvinnor utan hormonpreventivmedel menstruerar!
Ja, om jag blödde igenom på en fest skulle jag tycka att det kändes lite pinsamt.
Precis som om jag kissat på mej eller kräkt i soffan.
Skulle inte män känna så menar dom?

Å andra sidan förstår jag inte hur det kan uppröra så in i älgvete heller.
Hur människor kan bli äcklade och förolämpade av att se nakna lår, en vit binda och en klick blod.
På min facebooksida får jag en jäkla massa skit jag inte vill ha.
Bilder på misshandlade barn och djur.
Det är fruktansvärda bilder och inget man ska blunda för men jag vill lik förbannat inte på det uppsmaschat i nyllet utan förvarning när jag dricker morgonkaffet.
En slagen hund och en binda med lite blod... känner ni skillnaden?
Nåt annat som mina "vänner" på facebook delar (detta är tredje gången det sker) är följande text...

Den upprör mej oxå hundra gånger mer än en dambinda.
Jag svarar samma sak varje gång... Nej, jag tänker inte dela och det har ingenting med bristande mod att göra utan för att jag avskyr detta sätt att se på människor.
I en demokratisk välfärdsstat ställer vi inte behövande människor emot varandra.
Det finns väldigt mycket andra saker att spara in på som inte har med denna trista människosyn att göra.
Sånt HÄR gör mej irriterad. 

Vad tycker ni?

Puss/ Asta

Tips till tomten om Indiska

Tunika 399 kr

Tunika 399 kr


Tunika 399 kr

Klänning 299 kr


Klänning 399 kr
 

Morning

 

Det var en lång natt.
Vargtimmen blev till timmar.
Jag kunde inte sova. Hundarna var oroliga. Jag var orolig.
Herr Wordfeud höll mej sällskap när nu John Blund verkade vara på nåt annat galej.
Jag vet inte hur många gånger hundarna bytte sovställning i natt.
Eller hur många gånger de ville ut. Å sen helst in med.
Men jag vet att jag blev toksur på maken när han slog på stora köksbelysningen halv sju i morse.

Trött är mitt förnamn i dag med andra ord.
Tacksam mitt efternamn. För Märta verkar hittills (å peppar, peppar ta i mitt gamla dumhuvud) pigg idag. Som vanligt.
Kände det redan inatt. När hon vaktade och skällde i fönstret.
Idag har hon käkat. Tuktat lillbrorsan. Varit ute å kissat.
Vi ska testa på en liten promenad om en stund. När kaffet har verkat i min arma lekamen.

Puss/ Asta

Ja fy fan

 
Ja fy fan vilken dag.

Det var tur vi firade Mini i lördags för idag har det inte blivit så mycket firat.
Idag har allt fokus legat på den här tjejen. På Märta.
Kanske har hon känts lite trött å lite off ett par dagar, jag vet inte...
Så sent som igår gick vi en långrunda bara hon å jag utmed stranden och hon sprang i vågorna, rullade sej i sanden å kissade på en död säl.

Inatt kom hon till mej å väckte mej. Kröp nära och vi somnade om.
Imorse/ förmiddags verkade hon trött... vilket inte är så himla ovanligt men rätt snart förstod jag att nåt var fel.
Hon ville inte lämna madrassen. Jag såg att huden på hennes mage, ljumskar å i öronen var alldeles röd-lila. Hon började skaka... vibrera... som hon gör när hon har riktigt ont.
Jag tog tempen, hon hade lite undertemp... 37,7°c och hon drog sej undan både mej å Gottfrid.
Försökte gå upp i soffan men ramlade ner på golvet.
Ville inte kissa, inte dricka.
Jag fick sjukskriva mej.

Jag talade med en veterinär och vi enades om att se på och avvakta.
Hon har under dagen blivit bättre. Ätit. Kissat. Bajsat. Slutat skaka. Hon har normal temp.
Men i övrigt går hon som om hon vore 150 år och hon sover mest hela tiden.
Det kommer bli en lång natt.

Jag oroar mej som fan.
För henne.
För mej.
För att detta ska vara dagen jag varit så rädd för ända sedan hon stal mitt hjärta.
Märta börjar bli en gammal hund.
Välmenande människor på facebook mer eller mindre beordrar mej att åka till veterinären.
Men jag känner att hon är bättre nu. Symtomen är så diffusa och de kommer inte heller veta vad som felas henne.
Hon har det bättre här i sitt hem med mej nära än under observation där.
Så länge hon dricker å kissar å inte har ont.
Jag är ändå sjuksköterska. Van vid att ha koll på vitala parametrar.
Imorgon får jag göra en ny bedömning.

Det här med att inte ha ont är lurigt.
Dogue de Bordeauxer är gamla kamphundar.
De har oerhört hög smärttröskel. Jag har sett Märta opererad, sett henne med spik i tassen och efter att ha blivit biten och hon säger inte ett knyst. När hon opererat bort livmodern var hon uppe på benen och kissade 30 minuter senare.
Så för säkerhet skull har hon fått smärtstillande vi hade kvar sedan sist i natt.

Har lite övrigt att ängslas för oxå... lite smått å gott.
Ett polissamtal i natten. Oro för relationer.
Men inget är som ängslan över Märta... förstås.

Puss/ Asta

Petronella från Plaskeby

 

Klockan har slagit över midnatt. Det är den 19:e november.
För 17 år sedan var det snökaos i stora delar av landet, så oxå i Halland.
Det var så mycket snö att elen slogs ut, att människor inte kunde ta sej till sina jobb, att skolor höll stängda. Snön nådde upp till fönstren på vårt hus.
Jag minns det så väl för jag hade en 1 åring här hemma och jag tänkte, "vilken tur att det inte var så här i fjol, då hade jag fått föda hemma."

Idag fyller min yngsta flicka 18 år. Hon blir myndig. Vuxen.
I mina ögon kommer hon förstås alltid vara "den lilla."
Hon föddes på Varbergs sjukhus. En dag före utsatt datum.
Hon vägde 3930 g och hade massvis av svart hår men framförallt hade hon ögon som avslöjade hennes själ. Ett hav av vishet rymdes i dom.
Hon var tänkt att heta Cordelia. Cordelia eller Moa.
Men hon var inget av det.
Hon var en annan. Jag såg det direkt.
Ett barn som skulle komma att bli glad, kavat, kärleksfull och speciellt.
Regnet smattrade mot rutorna och namnet bara kom till mej, ett namn jag aldrig tidigare tänkt på.
"Hej, sa Petronella ifrån Plaskeby, det är dags att fälla upp ditt paraply."
Petronella och ingenting annat kunde hon heta.

Min Mini. Min yngsta. Tre storasyskon.
Söt som socker. Klok som en bok. Självsäker som om hon aldrig hört talas om Jante.
Full av ödmjukhet, kärleksfull och glad.
Sån var hon. Sådan är hon.

Viljestark som liten. Vilsen som förpubertal. Å nu... en av de finaste människor jag känner.
Det säger jag inte bara för att hon är mitt barn.
Min Mini är en fantastisk ung kvinna. En kvinna med mod, rättspatos och empati.
Klokast av oss allihop. Ständigt omtänksam, rolig att vara med, spännande att dela tankar tillsammans med.
Hon gör mej stolt varenda dag.

En mammegris. Min förtrogna. Vi förstår varann bortom ord.
Min fina dotter och fina vän.
Jag saknar henne bara hon sover länge på morgnarna.
Jag saknar henne när jag är på jobbet.
Jag älskar henne.
Till månen.
Å tillbaka igen.

Grattis på födelsedagen min skatt.

Puss/ Asta

Recension av Bröllopsfixaren

 

Då var det dags igen. Dags att recensera bok nr II i Bloggdalas egen bokcirkel.
Denna gången har vi läst Bröllopsfixaren av Marita Conlor Mc Kenna som tydligen är mest känd för sin bok "En liten hattaffär på hörnet."

Innan jag börjar recensionen vill jag säga att jag tycker mycket om sk feelgood romaner.
Jag tycker om att läsa blandat. Lite tyngre, mer krävande romaner och lite enklare historier med lyckliga slut.
Det beror helt på när man ska läsa.
Är det en semesterbok som skall njutas av på stranden när man far i och ur böljan så får det inte vara för komplicerat.

Bröllopsfixaren är en roman om kärlek och romantik, men den handlar lika mycket om mödrar och döttrar, ensamhet och vänskap, och sökandet efter den där speciella personen som kan göra oss lyckliga.
Så där står det på baksidan av boken.
Boken kretsar kring änkan Maggie Ryan vars största dröm och lycka i livet är att se sina döttrar Sarah, Anna och Grace bortgifta.
Det är ju den enda sanna lyckan för en modern kvinna...

Nja, ni kanske anar vad jag tycker om boken.
Helt ärligt tyckte jag de första 50 sidorna att den var vedervärdig och förstod inte hur jag skulle lyckas ta mej igenom den.
Därefter tog den sej... något... och jag läste ut huvuddelen av den idag.
Jag läser gärna om kärlek å romantik. Läser gärna om förälskade människors snubblande jakt på varandra och missförstånden som gärna sker så där i början. Men det får liksom inte bli banalt.
Det finns ingenting i den här historien som skaver, som blir intressant eller komplicerat.
Ingenting i relationerna, mellan systrarna eller till sin mamma, som är besvärligt eller kantstött.
Inga jobbiga känslor, ingen konkurrens, ingenting obearbetat.
Det är bara omhuldande, mysigt, stöttande och kärleksfullt.
De träffas, hjälper varandra, äter mat ihop, tar hand om varandra.
Fint så... men inte särskilt spännande.

Författarens språk är enkelt, en smula torftigt.
Det som jag framförallt kommer minnas av boken är att man verkar äta väldigt mycket rostat bröd på Irland.

Betyg: Svag 2:a

Puss/ Asta

Nästa bok väljer Ergo Sum. 

Smäll till honom

Det har varit en lång dag.
Vi har haft lite släktkalas för Mini som fyller myndig i veckan.
Ett väldigt litet släktkalas. Mina fyra ungar, 2 svärsöner, mamma å mormor.
Jag önskar att jag var en sån där avslappnad härlig värdinna som lixom trollar fram fantastisk mat med högerhanden och desserter med vänstern. Som sprider härlig stämning bara av att finnas till.
Utan ansträngning. Genom att bara vara jag.
Men jag får aldrig riktigt till det...
Gemytligheten.
Kanske för att det är lite tradition i min släkt med middagar där man snarare blir mätt på undertryckta konflikter och irritationsmoment än på käket.

Jag hade hur som helst gjort min paradrätt... grönpepparkyckling.
DEN var det inget fel på.
Till dessert gjorde jag choklad cupcakes som en stressad gnu i förmiddags men de blev mer  som kladdkaka än muffins.
Fast kladdkaka är ju oxå gott.

Det var härligt att träffa alla mina barn. Sonen var bara hemma några timmar men min stora tjej kom redan igår. Dotter nr II kom på slutet å såg "Så mycket bättre" med oss.
Mamma å mormor kom idag på förmiddagen. Stressade och småosams sins emellan.
Mamma började vanka o tjata om när tåget skulle gå redan vid sex (tåget gick 21:20 och det tar ca 5 minuter att köra dit.)
Mormor hade oxå svårt att koppla av och tyckte att Gottfrid fick på tok för lite stryk.
"Smäll till honom, smäll till honom..." hetsade hon i värsta Sd anda när Gotte hade sin bitstund.
Neeeej, jag tänker inte smälla till honom
Men det MÅSTE man göra!
Neeej, det måste man inte alls.
Typ.

Medan mormor å mamma hade inbördes subtila fajter så hade typ jag å maken det samma.
Jag har ett jävla tålamod med hans familj och kräver det samma av honom.
Min make kan vara rätt så ohyfsad och sen avfärda det själv med att äsch, det var väl ingenting! Men känner JAG av sura vibbar så kan man ge sej fan på att mamma å mormor känner det upphöjt till hundra lixom.

Barndomens jular... eller känslan av dem... slår emot mej när det blir så där pannkaka.
När man verkligen har försökt å vill att alla ska må gott å trivas och sen räcker det inte hela vägen.
Trötthet, irritation och dåligt samvete i en jobbig sörja av ångest.
En känsla av att inte duga när man ändå försökt.
Jobbigt.

Hoppas ni har en fin lördag å hör ni, visst ägde Darin ikväll?!

Puss/ Asta

Planen ser ut som följande

Godmorgon.
Jag har sovit länge. Läst en stund i boken vi ska recensera här i Bloggdala. Hängt på nätet/twitter och fortsatt att förfära/ gotta mej åt allt som skrivs om Sverigedemokraterna.
Ledig dag... äntligen... but a lot to do som ni kan se. Det ser ut ungefär likadant i hela huset.

Okej, planen ser ut enligt följande!

♥ Städa/ plocka upp allsköns bråte
♥ Låta tvättmaskinen jobba hela långa dagen
♥ Köra diskmaskinen ett par omgångar
♥ Gå ut med hundarna
♥ Dammsuga
♥ Damma
♥ Torka av hysteriskt skitiga skåpsluckor samt kyl å frys som är fulla av stelnat dregel.
♥ Leta upp källan till varför det luktar kräk i köket
♥ Torka av golven. Minst sagt stampat lergolv eftersom hundarna springer in å ut, ut å in genom altandörren.
♥ Städa toaletterna
♥ Åka å handla, helst för så lite pengar som möjligt eftersom vi är luspanka
♥ Laga till nåt käk
♥ Gå ut med hundarna igen

Jag antar att det bara är att köra?!

Livskaos... vad är det?!?!

Puss/ Asta

Ett inlägg som inte handlar om Sd.

Jag är så glad över alla era fina kommentarer, tack alla!!!
Jag ska låta er vila från fler Sverigedemokrat inlägg för nu trots att flera inlägg trängs i mitt huvud och vill ut.
Men jag behöver vila från vreden en stund å ni... ja, ni behöver kanske läsa om nåt annat.

Ikväll har jag jobbat... igen.
Jag har jobbat fasligt mycket det sista. Nu är jag ledig i helgen men Mini skall firas lite på lördag då hon fyller år i nästa vecka och innan dess finns lite att göra.
Här ser ut som en svinstia. Det ligger disk å skräp å smutstvätt å sundertuggade prylar å damm överallt. Vi har inte en handduk kvar att torka oss med, men ingen av handdukarna ligger i smutstvätten så det blir till att gå på jakt imorgon bitti.
Det är helt tydligt att jag är fucking oumbärlig i det här hushållet.

Bilden är från idag. Mini, jag och vovvsingarna gick en lång runda utmed havet under en blek novembersol. Det kändes nästan som vår ute. Jag tycker den är fin... Krokodillmorsan o hennes små bestar. Märta som skulle skydda mej med sitt liv och Gottfrid som skulle pinna iväg hemåt så fort de små benen bar honom om något hotfullt uppstod.
Övar alltid kontakt med Gottfrid. Ingen egentlig linförighet och helt kravlöst, men han ska hålla ögonkontakt några meter för att få godis. Ordet "fot" lägger jag in först när han säkert förstått konceptet.
Han är på många vis mer "mastiffig" än Märta. Han tröttnar fort och han förstår inte vitsen med att göra något intränat om han inte känner för det. Ligga ner ute å bli kall om magen tex... varför då?
Men han är fantastisk med kontaktövningarna och han är nu helt mogen för att börja valpkursen som drar igång om mindre än två veckor. Förmodligen kommer han att vara både störst och äldst... men i huvudet är han fortfarande på många sätt en liten försiktig valp.
Kontakt, lek, belöning och uppmärksamhet är det enda som fungerar på honom.
Jag nejar ibland med sämre effekt än avledning och tar jag i honom (ja, det är ju absolut inte tal om att göra illa) blir han antingen förvirrad eller värre.
Jag tror att jag har hittat en sådan kurs!

Påtal om nåt annat så är jag så himla nöjd över min vinterjacka köpt i år.
Jag var tveksam först för den var rätt dyr och inte helt snygg men DÄR är en kärlek som vuxit fram kan jag säga.
Den är praktisk, rymlig, lagom varm, går ner över rumpetången.
Å mina skitsnygga kängor... ni lägger märke till dom va. Mitt allra käraste palgg (?) just nu.

Nu sovdags. Med hopp om nya läckta skandaler imorgon.

Puss/ Asta

Min stora svaghet

 

Jag är en verbal kvinna. Jag har en stor kärlek till ordet och ett brett ordförråd.
Jag har mycket lätt för att uttrycka mej i såväl ord som skrift.
Jag har alltid haft högsta betyg i svenska i skolan och jag har även läst ämnet på högskolan.
Jag är envist lagd. Jag har ett stort rättspatos och jag är uppfostrade till att debattera och ta strid för det jag anser viktigt.
Jag är rädd för en jäkla massa saker som ingen annan är rädd för men jag är inte berörd av att tala inför andra. Jag skräms inte av auktoriteter.
Men! Jag har en stor svaghet när jag diskuterar och argumenterar... jag blir för arg!
I alla fall när vi diskuterar viktiga saker.

Jag har mycket svårt att tolerera dumhet.
Jag tycker att snålhet, präktighet, bessersmittighet, humorlöshet osv är rätt ocharmiga egenskaper men ingenting som slår dumhet.
Det är skillnad på att vara dum och på att vara kognitivt nedsatt. Vad är i min värld att vara dum?
Jo dum är den som gör världen för enkel. Som köper populistiska budskap. Som inte ägnar sej det allra minsta åt källkritik. Dum är den som utifrån egna enstaka upplevelser dömer världen.
Dum är den som inte bryr sej om att undersöka andra sidans argument. Dum är den som inte lär av historien.

Jag är arg och jag har varit arg länge!
Jag är rasande över hur Sverigedemokraterna växer och ännu argare över hur deras sympatisörer agerar efter avslöjanden om dem.
Det är inte de onda människorna i världen och i världshistorien som varit problemet, det är alla andra... majoritetens... tystnad.
Ekeroth, Almqvist och Westling (tre ledande Sd'are) har skämt ut sej. Uttryckt rasistiska, människofientliga, kvinnohatande, kränkande, aggressiva saker... varit korkade nog att filma skiten... och deras sympatisörer säger att "de är enstaka partimedlemmar", "de var onyktra", "de mådde dåligt", "det var länge sen", "Mona Sahlin var inte bättre med sin toblerone" osv osv
Mitt raseri gör det omöjligt för mej att bemöta dem.
Det finns en gammal pedagogisk sanning att ska du lära en människa något måste du möta henne där hon är, på hennes nivå. Jag klarar inte det.
Jag avfärdar personerna med "dra åt helvete"
När dessa människor gastar om att Sverigedemokraterna inte är rasister och att jag borde läsa deras partiprogram (vilket jag HAR gjort) så blir jag vansinnig över deras naivitet och över att de antingen inte kan läsa allt som står mellan raderna/ tror att jag inte kan göra det.
Ekeroth är drivande och möjliggör den antimuslimska sajten Avpixlat (tidigare Politiskt inkorrekt) ekonomiskt.
En nyhetssajt som säger sej "våga säga sanningen" och som dagligen sprider hat mot muslimer
Sajten har ett flertal gånger blivit stämd men är svår att göra nåt åt då servrarna ligger på Nya Zeeland.

Sverigedemokraterna är inte ett parti som vilket som helst.
Det behöver man varken vara Einstein eller djupgrävande journalist för att inse.
Expressen gjorde en jämförelse kring skandalfilmen med de tre herrarna ur Sverigedemokraterna.
Erik Almqvist är Sd's (eller var) finanspolitiska talesperson. Kent Ekeroth deras talesman kring brott och straff.
Föreställ er Moderaternas Anders Borg kalla unga kvinnor för horor. Sparka mot redlösa främlingar.
Skrika saker som "Detta är mitt land, inte ditt, blatte, babbe och blattelover" till Soran Ismael.
Föreställ er att Anders Borg beväpnat sej med järnrör och att även Beatrice Ask (justitieminister) gjort så och att hon gått bakom och filmat.
Kan ni se det?
Inte?
Nej, Sverigedemokraterna är inte vilket parti som helst.
Jag önskar att jag kunde förmedla det på ett sakligt och lugnt sätt men jag blir bara rasande.

Jag är inte rädd för Sverigedemokraterna och deras sympatisörer för egen del.
Däremot kan jag känna att jag drillat mina barn väl hårt i att "stå upp mot skiten."
Samtliga mina barn tog igår fajten och diskussionen på facebook och jag kan oroa mej att de på nåt sätt ska drabbas.

Puss/ Asta

Ingen big deal. Om det inte kommer ut...

Sverige demokraterna vill väldigt gärna framstå som "ett parti som alla andra."
Bara ett något mer rakryggat, ärligt och inlyssnande parti.
Jimmie Åkesson har på sista tiden talat mer och högre om hur mycket han vill hjälpa alla.
Försvaret. Pensionärerna. Barnfamiljerna. Företagarna.
Ja till och med flyktingarna vill Åkesson hjälpa, men "där borta" på plats.
Därför att han bryr sej så mycket om dem. Där borta gör pengarna mer nytta.
Sverige demokraterna vill göra vårt land till ett tryggare land.
Där kvinnor vågar röra sej fritt utan att riskera bli trakasserade eller våldtagna, där man inte ger brottslingar en andra chans, där straffen skall bli hårdare.
Om detta med rättssäkerhet uttalar sej Kent Ekroth ofta o gärna, Sd's politiska talesperson i dessa frågor.
Mannen som suktar efter justitieministerposten om Sd fortsätter att växa.
Å Jimmie Åkesson, HAN ska ta i tu med rasism och extremism inom partiet, dem finns det ingen plats för när partiet nu ska bli riktigt stort och härligt folkligt!

Well.
Idag avslöjade då Expressen den oredigerade film som visade Sverige demokraternas ekonomiska talesperson Erik Almqvist när han sparkar mot en berusad man. Talar om "blattar" och "mitt land, inte ditt" till Soran Ismael samt kallar en ung kvinna som försöker gripa in för "hora" och "fitta."Allt medan Kent Ekroth, mannen som brinner för ett tryggare samhälle, filmar, skrattar och kommer med uppmuntrande ord.
Jimmie Åkesson skall då det begav sej, flera år sedan, ha sett delar av filmen och bedömt att ingenting behövdes göras.
Varför han fortsatt bära dessa partikamrater, skydda dem, inte kräva att få se hela filmen är helt oförklarbart... i synnerhet när han nu vill ha ett sånt fiiiint och rumsrent parti.
Jag vet inte vad ni säger, men för mej går det inte riktigt ihop?!

Varför går det inte ihop? Ja, det kan man ju ha olika teorier om men jag har saken klar för mej.
Det går inte ihop för att Sverige demokraterna är som en tryckkammare... fullt av instängt skit som pyser å frustar och vill ta sej ut.
Jimmie Åkesson tyckte inte saken var en så big deal. Inte för än det kom ut.
Kent Ekroth tyckte det verkligen inte, i så fall hade han ju knappast skrattat, filmat och förtigit.
Det där snacket om "lugn på våra gator och respekt mot våra kvinnor" gäller i hans bok bara somliga.
Dom!
Utlänningarna!
Sverige demokraterna kan inte rensa ut rasisterna och extremisterna... för då finns ingenting kvar.
Jag hoppas att deras väljare inser detta nu... men jag tvivlar.
Jag tvivlar på människorna. Jag har sett dumma kommentarer på facebook där människor skriver saker som "Bra gjort av Jimmie, nu visar han att vi är ett parti med ordning och reda" eller "alla kan väl göra fel" eller "idioter finns väl i alla parti."Ehhh, jag har väldigt svårt att se Göran Hägglund eller Fredrik Reinfeldt skrika "hora" och "blatte" till folk för att de tagit ett glas vin för mycket... men vad vet jag, det är bara jag som känner så.

Sverige demokraterna vill framstå som ett parti "vilket som helst."
De vill utnyttja och använda sej av demokratin och procent för procent erövra väljarna genom att pendla mellan att vara rakryggade och att vara offer gällande massmedia å de övriga etablerade partierna.
Sen! Sen kommer det bli annat ljud i skällan. Sen kommer det inte vara så jävla noga om folk blir stötta över att kallas "blattelovers" eller "horor"... det är just så de ser på sådana som mej, men ännu har de inte råd med att det kommer fram.
Expressen lovar nya avslöjanden imorgon. Jag ser fram emot detta.
Jag tror inte Åkesson gör det.

Snälla/ för bövelen... TYCK någonting nu.

Puss/ Asta

Ord av en blattelovers

 

Ja, vad ska man säga?!
Expressen drar ner byxorna på den absoluta toppen av Sverige demokrater och det är hedrande på alla vis. Snyggt jobbat David Baas och Christian Holmén.
Jag har aldrig någonsin, inte för en minut eller sekund, gått på att de är någonting annat än rasister och skinnskallar i kostymer... känslan är lite "Ja vad var det jag sa?"

Tre höjdare ur Sverige Demokraterna skämmer ut sej. Erik Almqvist, ekonomisk talesman för Sd, riktar slag och sparkar mot en berusad man.
Han kallar komikern Soran Ismail för "babbe", "blatte" och upplyser honom om att "detta är vårt land, inte ditt" och att det "ni kommer få problem i framtiden." Han tycker inte att Soran beter sej "svenskt."
Därefter kallar Almqvist en ung kvinna som griper in för "lilla horan." Kent Ekroth, riksdagsledamot för Sd, filmar i vanlig skinnheadsanda provokationerna och förolämpningarna innan de skrattande å äntligen ger sej därifrån.

Igår, innan filmen släpptes, förnekade Almqvist på direkta frågor inför Expressens journalister att han skulle ha uttalat sej så här, uppträtt på ett sådant här vis. Han sa då att han aldrig skulle ta sådana ord i sin mun för "han är inte en sådan person som säger sånt om andra och han har absolut inte de värderingarna."Mmmm.
Detta, mina damer och herrar, är alltså företrädarna för Sveriges tredje största parti.
Almqvist ses som Jimmie Åkessons kronprins och skulle om allt går som de vill bli Sveriges finansminister.
I senaste mätningarna hade Sverige demokraterna över 11%. De har alltså dubblat sin väljarkår sedan förra valet.
Det gör mej ledsen, skrämd och förvirrad men jag vägrar tro att alla dessa människor egentligen är rasister. Jag tror en stor del av deras sympatisörer är
a.) oinsatta och okritiskt tänkande människor
b.) de som gett upp om de andra etablerade partierna och
c.) de som skräms av problem med integrationen och inte känner att de får gehör av något annat parti.
Jag hoppas innerligt att detta är en väckarklocka för dessa människor!
Jag vägrar tro att 11% tycker det är okej att dela upp människor på det viset som Sd uppenbarligen gör. I svenskar, blattar, blattelovers (dit hör väl jag då) och horor (ja, dit hör antagligen jag med.)
Till skillnad från tidigare kritik gentemot Sverige Demokraterna så tror jag faktiskt att detta avslöjande (hur fasen fick Expressen tag i Kent Ekroths originalfilm å hur fan kunde Ekroth vara så sabla korkad att han filmade... frågor som hopar sej.)

Vad betyder Jimmie Åkessons ord om att "rensa bort rasism och extremister och rättshaverister ur partiet"?
Ja, det får vi snart veta.

Puss/ Asta

Morning

 
Min lilla snäcka fyller 18 år snart.
Jag gillar den här bilden. För att den är så mycket vi. För att det syns hur lika vi är. Hur nära vi står varann.
Jag skulle vilja plocka ner stjärnorna åt henne när hon fyller år. Jag skulle vilja ge henne allt hon önskar sej å mer därtill. Åtminstone en liten resa till solen.
Men... vi är panka. Måste hålla igen. Hon ska få det hon önskar sej mest. En tatuering.
En text på armen. "Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken" fast skrivet på latin.

Idag väntar ännu en kväll i Landstingets tjänst.
Igår var det helt hysteriskt mycket att göra men på nåt sätt gick det ändå.
Alla patienter fick till sist sin medicin, sin mat, sin kateter, sin nya blöja.
Jag får ofta höra att jag ser så lugn ut även när det är stressigt. Men man kan faktiskt inte göra mer än att jobba på och att hjälpas åt.
Fast visst... även jag känner av att en del får vänta för länge på hjälp eller att allt måste gå fort, fort, fort trots att patienten är gammal å sjuk.
Jag hoppas att det blir en lugnare kväll.

Gårdagens bästa twitter stod för övrigt Jonas Gardell för.
"Sverige är ett land där vi firar jul i december, midsommar i juni och varje november ger vi Zlatan en guldboll"

Nu ska hundar vallas, tänder borstas. Ha en fin tisdag mina vänner.

Puss/ Asta