Mitt ankare och min glädjespridare

 

Ännu en facebookpolare och Dogue de Bordeauxsyster har förlorat sin hund.
Sin Balder.
Vi känner inte varann i verkliga livet å jag vet inte om jag vågar låna en bild på honom å lägga ut här så ni får tro på mitt ord när jag säger att han var en fantastiskt vacker pojk med ögon man bara ville drunkna i.
Jag förstår på hennes statusuppdateringar att hon har det jobbigt nu, och som alltid när en Dogue de Bordeaux dör så får jag en klump av nattsvart ångest i magen, för om inte allt för lång tid är det kanske min tur.

Det är en så fruktansvärd bit av hundägandet, detta att man kommer sin hund... och i synnerhet om det är en Ddb (varför vet jag inte) så nära. De blir en bästa vän, en själsfrände, en familjemedlem som plötsligt rycks ifrån en.
Det är något alla hundägare får räkna med, enda från första början när man sitter där med sin valp i knät på väg hem från uppfödaren. Den där fasansfulla dagen skall komma...

Märta & Asta.
Asta & Märta.
Nästan som ett. Som två pusselbitar som alltid saknat varandra och som blev hela tillsammans.
Hon har gett mej så mycket den där hunden. Kärlek, gråa hår, minskad vänkrets, skratt, tårar, trygghet.
Men framförallt har hon varit min livlina och mitt ankare. Genom så många tuffa tider.
När jag mått så dåligt. Jag har lutat mej mot henne, lyssnat till hennes snarkningar och hjärtslag, sett in i hennes blick, omfamnats av hennes kärlek.
Hon är den bästa!
Hon har gett mej och hon har lärt mej så mycket. Allra mest kärlek o glädje.
Men oxå sorg, sorg över att en dag förlora henne och att behöva traska runt här på jorden utan mitt ankare, min jordare, min kompass.
Rädsla över hur jag skall överleva det med livet och med livslusten i behåll.

Därför skaffade jag Gottfrid. Trots att jag egentligen (åtminstone innan) tyckte att det räckte med en stor hund. Jag skaffade honom för att överleva. För att klara mej den dagen Märta lämnar.
Men jag skulle absolut inte älska honom för mycket. Inte som Märta.
Å Gottfrid kom. Han kom med hela sitt väsen.
Sin livsglädje. Sitt närhetsbehov. Sitt bus och sin humor.
Han kom med sin tillgivenhet, sitt förtroende och med all sin kärlek.
Å nej, jag älskar honom inte SOM Märta, men jag älskar honom bannemej lika mycket fast på ett annat sätt, av andra orsaker.
Han gör mej lycklig den pojken. Varje vaken och sovande minut gör han mej lycklig.
Bara av att vara han!
Denna bedårande lyckliga å kärleksfulla.

Visst, det blir fortfarande tungt att mista Märta en dag. Jag är fortfarande rädd.
Men med Gottfrid vågar jag tro på att jag kommer att överleva det och att han kommer att hjälpa mej igenom den nattsvarta sorgen.
Han kommer att hjälpa mej. Min prins.

Sov gott.

Puss/ Asta