Det är okej

Idag när jag åkte till jobbet var himlen mörk, mörk blyertsgrå samtidigt så sken solen igenom en liten liten glipa i de tunga molnen.
Strimmorna föll på träd med tunna, tunna vissna blad och effekten blev makalös!
Jag har aldrig sett något liknande.
Bladen blev som tunna blänkande silverpengar. Skimrande, vackra, spröda och glänsande.
Helt fantastiskt!

Jag är så naken.
Jag känner det själv.
Jag är inte säker på om det är bra eller dåligt?
Jag känner mej sårbar, jag berörs.
Jag blir ledsen, lycklig, hoppfull och hopplös om vart annat.
Jag känner... förstår ni hur jag menar?

Idag har jag blivit ganska arg å ledsen på jobbet.
Så där så hjärtat slår hårt och blodet forsar fram i venerna.
Kanske var det ett missförstånd?
Förmodligen inte...
Plötsligt spelade det ingen roll hur som helst.
Senare fick jag komplimanger från två olika håll.
En för mitt yttre. (Herregud, karln måste vara blind.)
Sen fick jag en så fin bekräftelse av en tacksam anhörig. Så där så man nästan blir generad.

Dagen har med andra ord innehållit lite av allting.
Stora garv. En varm kram av en kollega (faktiskt en ung vacker tjej.)
Jag såg kossor som fortfarande gick ute i hagarna på vägen hem.
De enklaste sakerna fyller mej fortfarande med den största tillfredsställelsen.
Hundarnas ohämmade lycka när jag kom hem.
Kramen av Mini. Att se, lyssna å njuta av "Så mycket bättre" på tv4 play.

Här å nu.
Det kanske inte är så jävla mycket mer. Bättre eller sämre.
Här å nu är rätt okej. Med alla härliga människor som jag tycker om å träden med silverpengar.
Mina ungar. Mina hundar.
Det är okej.

Det är okej.

Puss/ Asta