lördag 17 november 2012

Smäll till honom

Det har varit en lång dag.
Vi har haft lite släktkalas för Mini som fyller myndig i veckan.
Ett väldigt litet släktkalas. Mina fyra ungar, 2 svärsöner, mamma å mormor.
Jag önskar att jag var en sån där avslappnad härlig värdinna som lixom trollar fram fantastisk mat med högerhanden och desserter med vänstern. Som sprider härlig stämning bara av att finnas till.
Utan ansträngning. Genom att bara vara jag.
Men jag får aldrig riktigt till det...
Gemytligheten.
Kanske för att det är lite tradition i min släkt med middagar där man snarare blir mätt på undertryckta konflikter och irritationsmoment än på käket.

Jag hade hur som helst gjort min paradrätt... grönpepparkyckling.
DEN var det inget fel på.
Till dessert gjorde jag choklad cupcakes som en stressad gnu i förmiddags men de blev mer  som kladdkaka än muffins.
Fast kladdkaka är ju oxå gott.

Det var härligt att träffa alla mina barn. Sonen var bara hemma några timmar men min stora tjej kom redan igår. Dotter nr II kom på slutet å såg "Så mycket bättre" med oss.
Mamma å mormor kom idag på förmiddagen. Stressade och småosams sins emellan.
Mamma började vanka o tjata om när tåget skulle gå redan vid sex (tåget gick 21:20 och det tar ca 5 minuter att köra dit.)
Mormor hade oxå svårt att koppla av och tyckte att Gottfrid fick på tok för lite stryk.
"Smäll till honom, smäll till honom..." hetsade hon i värsta Sd anda när Gotte hade sin bitstund.
Neeeej, jag tänker inte smälla till honom
Men det MÅSTE man göra!
Neeej, det måste man inte alls.

Typ.

Medan mormor å mamma hade inbördes subtila fajter så hade typ jag å maken det samma.
Jag har ett jävla tålamod med hans familj och kräver det samma av honom.
Min make kan vara rätt så ohyfsad och sen avfärda det själv med att äsch, det var väl ingenting! Men känner JAG av sura vibbar så kan man ge sej fan på att mamma å mormor känner det upphöjt till hundra lixom.

Barndomens jular... eller känslan av dem... slår emot mej när det blir så där pannkaka.
När man verkligen har försökt å vill att alla ska må gott å trivas och sen räcker det inte hela vägen.
Trötthet, irritation och dåligt samvete i en jobbig sörja av ångest.
En känsla av att inte duga när man ändå försökt.
Jobbigt.

Hoppas ni har en fin lördag å hör ni, visst ägde Darin ikväll?!

Puss/ Asta

7 kommentarer:

  1. Usch.. förstår PRECIS känslan.. Blä. Kramar

    SvaraRadera
  2. Ja du Darin ägde verkligen. Blev alldeles jätteberörd av hans sång.

    Alltså släkt. Det är väl inte ofta det blir sådär harmoniskt precis. Man kan inte alltid skapa en önskad stämning. Inte om de som kommer har en massa ostämning med sig i bagaget. Sen om nån tycker att man ska smälla till sin lilla hund, så blir man ju själv inte på särskilt gott humör. Kramar!

    SvaraRadera
  3. Äsh! Tur vi är familj så vi känner varann och vet hur det blir! :) Inte så mkt man kan göra åt det.. Det var mysigt att ses och hundarna är så fina båda två. :)

    SvaraRadera
  4. Förstår dig så väl att det skapar en otrolig stress. Blev stressad bara jag läste det där om din mammas tjat om tåget och även att smälla till hunden.
    Det ligger liksom "något i luften" som jag hade haft svårt att hantera. Så jag förstår att du blir både stressad, ångestfylld och ledsen. Men blev den "lilla" glad för sin tatuering i alla fall? Kram på dig!

    SvaraRadera
  5. Själv längtar jag efter min familj eftersom vi bara träffas typ vartannat eller vart tredje år i ett par veckor - men när vi träffas blir det så himla intensivt och slutar ofta med frustration och tjurighet i alla fall.
    Konstigt att man egentligen beter sig mot sin familj som man aldrig skulle bete sig mot t ex vänner... Din mamma och mormor skulle säkert inte kritisera en bekants sätt att uppfostra sin hund (eller barn för den delen) men när det är familj så är det liksom 'tillåtet' att kliva över den där gränsen!

    Grönpepparkycklig låter fantastiskt gott - du får mer än gärna dela med dig av receptet!!


    SvaraRadera
  6. Åååååååhhh....ibland är jag ledsen över att jag i princip inte har någon familj alls (alltså nära släktingar utom barn och man). Men sedan ibland är jag inte ledsen alls ;-)

    SvaraRadera
  7. Sådana underströmmar finns i vår familj oxå, det är nog mycket därför jag inte alls gillar julen... I år ska vi fira bara min lilla familj, man och barn, det ska bli så skööööönt!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare