Petronella från Plaskeby

 

Klockan har slagit över midnatt. Det är den 19:e november.
För 17 år sedan var det snökaos i stora delar av landet, så oxå i Halland.
Det var så mycket snö att elen slogs ut, att människor inte kunde ta sej till sina jobb, att skolor höll stängda. Snön nådde upp till fönstren på vårt hus.
Jag minns det så väl för jag hade en 1 åring här hemma och jag tänkte, "vilken tur att det inte var så här i fjol, då hade jag fått föda hemma."

Idag fyller min yngsta flicka 18 år. Hon blir myndig. Vuxen.
I mina ögon kommer hon förstås alltid vara "den lilla."
Hon föddes på Varbergs sjukhus. En dag före utsatt datum.
Hon vägde 3930 g och hade massvis av svart hår men framförallt hade hon ögon som avslöjade hennes själ. Ett hav av vishet rymdes i dom.
Hon var tänkt att heta Cordelia. Cordelia eller Moa.
Men hon var inget av det.
Hon var en annan. Jag såg det direkt.
Ett barn som skulle komma att bli glad, kavat, kärleksfull och speciellt.
Regnet smattrade mot rutorna och namnet bara kom till mej, ett namn jag aldrig tidigare tänkt på.
"Hej, sa Petronella ifrån Plaskeby, det är dags att fälla upp ditt paraply."
Petronella och ingenting annat kunde hon heta.

Min Mini. Min yngsta. Tre storasyskon.
Söt som socker. Klok som en bok. Självsäker som om hon aldrig hört talas om Jante.
Full av ödmjukhet, kärleksfull och glad.
Sån var hon. Sådan är hon.

Viljestark som liten. Vilsen som förpubertal. Å nu... en av de finaste människor jag känner.
Det säger jag inte bara för att hon är mitt barn.
Min Mini är en fantastisk ung kvinna. En kvinna med mod, rättspatos och empati.
Klokast av oss allihop. Ständigt omtänksam, rolig att vara med, spännande att dela tankar tillsammans med.
Hon gör mej stolt varenda dag.

En mammegris. Min förtrogna. Vi förstår varann bortom ord.
Min fina dotter och fina vän.
Jag saknar henne bara hon sover länge på morgnarna.
Jag saknar henne när jag är på jobbet.
Jag älskar henne.
Till månen.
Å tillbaka igen.

Grattis på födelsedagen min skatt.

Puss/ Asta