Tomten är inte att lita på.

 

Det finns tillfällen då jag önskar att jag hade en hemlig blogg. En blogg där jag var anonym, som ingen av mina nära kände till och där jag kunde berätta precis allt. Kräkas ut alla känslor.
Men så är det inte.
En betydande del av mina 3-400 läsare/ dag är människor jag känner mer eller mindre.
Allt ifrån barnen till kollegor till facebookvänner.
Jag kan inte vara allt för personlig å privat när det oxå handlar om andra människor.
Jag måste noga fundera på vad jag kan lämna ut, vad som kan tänkas vara okej.
Men jag mår inte bra.
Jag mår inte alls bra!
Det har med en nära relation att göra, en relation som inte bara krånglar utan som skaver å gör ont hela tiden. Problem jag inte finner lösningar eller ork (å vilja) att ta tag i.
Som bara fortgår å fortgår å fortgår å...
Som gör att jag tappar ork och kraft och nästan livslust emellanåt.
Jag finner ingen väg ut!

Ikväll efter jobbet kände jag bokstavligen hur det kom över mej.
På jobbet... det är den enkla delen av livet. När man sätter på sej vårduniformen.
BLIR Sjuksköterska Asta Pastasson.
När jag drog jobblusen över huvudet så... boooff... kom det över mej.
Känslorna, tankarna som jag förträngt och stoppat undan mellan 14:00 till 22:!5.
Jag var tvungen att sätta mej ner.
Ångesten krampade i bröstet.
Jag andades djupa andetag. Försökte gråta men det kom ingenting.
Pratade med Lillebror i bilen hem till han sa att "Nu får du sluta, nu är jag oxå deprimerad!"

När jag kom hem var maken på kasino.
Mini på sitt livs första krogbesök.
Ingen hade brytt sej om att lägga ut nycklar.
Fan! Någonstans där, med hundarna ylande inomhus, höll jag på att tappa det.
Jag ringde dottern om å om å om å om igen.
Tillslut svarade hon äntligen och jag fick bege mej in till stan för att hämta nycklarna.
Sen kväll är verkligen staden i ungdomarnas grepp.
Överallt längst kroggatorna jag körde stod lättklädda ungdomar (som ser ut som barn!)
Några kyssandes, andra grälande. I klungor. Ensamma. Berusade.
Men jag fick nycklarna å åkte hem.

Här är jag nu.
Jag å mina hundar.
Jag har tagit en varm glögg för jag var så frusen.
Lugnet börjar besegra ångesten. Även om jag sitter med axlarna uppdragna och andas högt upp i bröstet. Även om jag funderar på Mini å hoppas hon inte blir för full... hon har pojkvännen med sej.
Hur mkt nytta man nu har av pojkvänner...
Jag ska inmundiga ytterligare en glögg tror jag å sedan krypa ner på min madrass.
Sova. Jag, min tant å min prins.

Förresten har jag beställt tunikan från Indiska. Blev inspirerad av att fina Jessica fr Malmö gjort det efter mitt tips. Tänkte att det är jag fan värd.
Jag menar tomten... han är inte att lita på.

Puss/ Asta