tisdag 15 december 2015

Å jo. Allt kan alltid bli värre.



När hotfulla moln drar ihop sej över horisonten, när problem hopar sej och det känns som om jag bokstavligen vadar i problem halvvägs upp på låren så försöker jag tänka: Detta är inga riktiga problem. Riktiga problem vore om ett Tredje världskrig bröt ut. Riktiga problem vore om jag blev hemlös. Om någon av barnen fick cancer. Om Noah hittades död i plötslig spädbarnsdöd.
DET är riktiga problem!

Resten... det är trist, det är energikrävande, upprörande och ledsamt men det kommer förr eller senare att lösa sej på något sätt och jag kommer att överleva det.
Egentligen är det väldigt få problem som hotar hela ens existens. Det är en tröst. Det är tankar jag klamrar mej fast vid.

Lik förbannat är det... mycket nu.

Det finns saker jag inte riktigt kan skriva om men min Mini mår inte bra och har fått ett fett jävla problem i knät som hon verkligen varken förtjänar eller behöver precis före jul. Det är fan nästan så jag skrivit in sökordet "Torped" på Gula sidorna.
Ni har kanske någon ni kan rekommendera? Någon som är effektiv och inte allt för dyr så här i juletid.

Sen har vi skolan. Jag har en omtenta på måndag i Neonatologi där jag inte har en aning om vad som felades sist. Rättningen kom flera veckor för sent för föreläsare var på resa, tentagenomgång hinns inte med och nu får jag inga svar om vilken del jag failade på för "han (föreläsaren) jobbar nog."
Samtidigt skall jag skriva ett skelett till en projektplan för D-uppsatsen utan att veta om ämnet duger eller om jag får skriva själv.

Och så släkten då. Släkten är alltid värst.
Mamma är nykter på alkohol (vad hon säger i alla fall) men stenhög på Stilnoct.
Min bror har försökt ta livet av sej tre gånger på en vecka. Två gånger med heroinöverdoser där han hittades, fick antidot och klarade sej. I går kväll med hjälp av en kniv, en skalad kopparsladd och ström.
Han ringde mej i natt å talade in på telefonsvararen, uppgiven och ifrån sej, och upprepade ständigt "Jag trodde hjärtat skulle stanna av strömmen men proppen gick, den jävla proppen gick, och nu sitter jag här i mörker."
Psyk och soc vägrar att befatta sej med honom. Mamma sover sin Törnrosa Stilnoctsömn

Stäng av! Stäng av! ropar alla till mej.
Bryt, klipp, släpp.
Ja, hur fan då? Jag svarar ju inte. Men hur fan ska jag inte bli berörd.
Hur orkar man vara kvinna, mamma till ett barn som far illa, dotter å syster å dessutom käck å allert student? Och ha en anständig jul?

Ingen jävla aning men vi har i alla fall varken Pest eller Kolera som härjar.

Puss/ Asta

10 kommentarer:

  1. Ingen fortjener å ha det sånn. Det er som du sier umulig å stenge av. Har du forsøkt å ringe nødnummeret til Politiet når du får sånne meldinger fra din bror? Da MÅ de ta kontakt med han og plikter å fremstille han for psyk.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vågar inte ringa polisen. Han får eg inte vara hos mamma och han är dömd för våld mot polis så de går alltid in med styrka från början och jag är rädd att det tar en ende med förskräckelse. Kramar A

      Radera
  2. Har inget att säga, för jag blir bara tagen utav alltings jävlighet som du tampas med nu. Jag känner också att jag skulle vilja höra av mig så mycket mer och vara en vän, men livet här är också så jävla tungt och näsan över vattenytan. Men du finns i mina tankar, även om det är en klen tröst för den fattige som vanligt. Du kommer reda ut det, du har inget val - hur fruktansvärt det än är och bara att ha dina studier hade varit fullt tillräckligt för andra människor. Allt tillsammans är bara fruktansvärt. Jag avskyr själv käcka tillrop, så det ska jag undvika - men jag sänder dig en stor varm kram Anneli. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet Maria, jag VET. Det är samma åt andra hållet. Men jag vet att du tänker på mej och vise versa. Kram

      Radera
  3. Ja, hur orkar man? Finns inga ord. önskar dig att det lättar snart, på något vis.

    SvaraRadera
  4. Finner inte ord men försök att ta en sak i taget och beta av. Ingen klarar sig av att du brötar in i väggen igen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är ju så. I know. Kram

      Radera
  5. Det orkar man inte. Men på nåt konstigt vis gör man det ändå. Kram
    /Jenny

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare