Att bära sin ryggsäck

När jag var ung var jag genomskinlig för de snygga killarna.
Osynlig bland de populära.
Jag var inte mobbad men jag var heller aldrig någonsin påtänkt som lucia.
De populära tjejerna i högstadiet hade dockansikten och balla kläder.
De var klassiskt snygga.
Jag kompenserade det där genom att vara bråkig. Stöddig mot de som var ännu lägre i rang än mej.
Elak rent av. Medans de populära applåderade i bakgrunden.
Då syntes jag... en liten stund.

Unga killar är som får. De rör sej i flock.
De vågar inte sticka ut. Vågar inte gilla någon som gruppen inte gillar.
Alla fluktar efter samma tjej. Eller samma typ av tjej.
Jag lärde mej att jag var ful. Eller åtminstone ointressant.
Jag lärde mej att kaxighet gentemot omgivningen eller möjligtvis sex gav mej en stund i ljuset.
Annars var jag osynlig.
Jag minns känslan av att försöka närma mej en kille med högre rang som liksom inte såg mej.
Eller som ointresserat vände sej bort.

Jag har aldrig varit vacker.
Men å på den tiden satt ju allt på plats. 52 kg. Fördelat på rättt mycket höfter och tuttar. Upphissad rumpa. Platt mage.
Nu väger jag 10 kg mer och ingenting är särskilt upphissat.
Ändå väcker jag mer uppmärksamhet bland män idag.
Det är märkligt.
Det har väl med mognad och självförtroende att göra.
"Ett starkt självförtroende är det sexigaste som finns."Sant. Men helt omöjligt att lära en ung flicka som inte har det.
Själv fick jag mitt självförtrode genom "fake it to you make it."
Det gäller inom en mängd områden.
Jag har låtsats att jag kan, vågar, törs och tror. Fått andra att tro och därigenom själv trott.
Men det finns luckor...

I min ungdom mötte jag många män som behandlade mej illa.
Vi pratar om övergrepp i allt ifrån att få en tunga inkörd i munnen mot min vilja till ren våldtäkt.
Kanske blev det möjligt genom mitt låga självförtroende.
Det gör att jag än idag är osäker på män jag inte känner i olika situationer.
Jag litar inte på män jag inte har någon relation till.
Vill ogärna bli ensam med sådana män.
Är blyg för okända män. På tu man hand kan jag även bli blyg för män som jag känner.
Det händer att jag blir blyg för min make som jag känt i 150 år.
Men jag har byggt upp en mur och en yta som gör att det inte märks.
Den är så trovärdig att inte ens de som känner mej ganska väl tror mej när jag säger det.

När jag säger att jag har ett gott självförtroende är det en sanning med modifikation.
Jag har ett inre krav på att alltid göra det bästa av mina förutsättningar. Inom alla områden.
Att inget mindre duger.
Jag skulle aldrig gå osminkad till jobbet till exempel.
Det händer att jag gör det på stan, när jag åker å handlar osv men det är alltid under visst obehag.
Människor runt omkring mej behöver inte tänka "oj oj oj vad hon var snygg" men jag står av nån anledning inte ut med att de tänker "oj oj oj vad hon är ful."
Det retar mej som fan att jag 42 år gammal låter mej värderas av andra. Låter det vara viktigt.
Det är ju faktiskt ett jäkla jobb att sminka sej, raka sej, platta håret and so on var enda jäkla dag.
Men att strunta i det kostar mer.
Trots att jag inte vill.

Oj, vilket rörigt inlägg men det var just dessa ord som ville ut idag tror jag.
Nu ska jag fina till mej (suck!!!!!!!) och sedan ge mej ut i våren.
Ta hand om er!

Puss/ Asta