fredag 30 mars 2012

Från andra sidan...



Nej, jag har inte passerat pärleporten, inte ännu.
Men för en kort stund har jag upplevt sjukvården sedd utifrån patientperspektivet.
Ni vet... tålmodigt väntat på akutmottagningen. Himlat med ögonen tillsammans med medpatienter åt väntetider, fått en nål inkörd i armvecket (å lyckades avstå att ge den yngre kollegan en uppläxning om att aldrig använda stasband utan alltid blodtrycksmanchett), skickats på lungröntgen, stått med bar överkropp och på uppmaning "hållt andan" och "andats ut."
Det är... tja,säkert nyttigt att byta perspektiv ibland.

Å ändå gör jag det inte fullständigt. Sjuksköterskor och läkare vet att jag jobbar på huset, känner igen mej, behandlar mej därefter inbillar jag mej.
Jag ringde nämligen till min vårdcentral tidigare idag.
Den jag svurit över tidigare gånger på bloggen.
Jag fick  tala med samma näbbiga, oempatiska, osmidiga sjuksköterska även denna gång (å glömde att ta hennes namn... igen! Är jag dement på nåt vis?!)
Nej, jag kunde inte få träffa en läkare. Jo hon hörde att jag var dålig men tyvärr. Kanske på måndag. Jag kunde ju alltid komma in å inhalera.
Tack för ingenting. Mitt i min andnöd och i min trötthet började jag faktiskt gråta.
Så maktlös man känner sej...
Men helt maktlös är jag inte. Ringde mitt jobb, rådfrågade självaste chefsöverläkaren  som sa "åk in, till akuten, du ska göra en lungröntgen" med sin vanliga bestämda röst och avslutade "och lämna hunden kvar hemma!"
Å se där,sim sala bim. Med de rekommendationerna får man minsann hjälp.
Men ska det va så?!

Nu hade jag ingen lunginflammation. Ingen lungcancer. Ingen TBC.
"Bara"astma.
Men det känns tryggt att veta. För detta känns  inte som vanlig astma. Astma har jag haft sedan jag var liten. Detta är envisare, långvarigare, elakare.
Jag är lixom sjuk! Hela jag.
Fortsätta inhalera. Fortsätta supa till det med lite morfinbaserad hostmedicin till natten.

Jag funderar på hur ofta jag använt mej att detta. Både när det gäller mej själv och mina närstående.
"Jag är sjuksköterska", " Dr Ditt el datt sa att..." för attt helt enkelt mötas av en större vilja till hjälp, att tas på allvar.
Jag tänker på alla människor, gamla sjuka som bara säger "näjä, ja men tack i alla fall då."
Jag tänker på min smala dotter som de inte bemödade sej att ta en vikt på när hon söker för ofrivillig viktnedgång.
Hur jag tillslut fick följa med henne till doktorn för att hon slutade tro på sin egen tes... den hon först sa när jag ville med till doktorn "Men mamma, du menar att om man inte har en mamma som är sjuksköterska och ligger på så får man ingen vård i Sverige?!"

Utan att ha gjort nån studie på det så törs jag säga att hjärtpatienter är den nöjdaste patientkategorin.
De som drabbats av akuta hjärtproblem. En infarkt, en plötslig och kraftig kärlkramp.
De som hämtats med ambulans, där vården startat direkt. Som blir ballongsprängda el kanske acb opererade och snabbt pigga å krya igen. Som nya. De har känslan av att ha lurat döden. Att doktorn är ett geni.
De minstnöjda patienterna är delar av kroniskt sjuka och framförallt de patienter som aldrig får en diagnos. Där man ser att något är fel, men trots undersökningar, prover och behandlingar hjälper ingenting. Där patienten söker ofta, mer och mer desperat och sjukvården tröttnat och klassar det som "psykosomatiskt."
En diagnos är så oerhört viktig för människor. Eller uteslutande av en diagnos.
Som nu för mej, jag mår lika jävla dåligt men mina lungor ser okej ut.   

Nu ska jag sova. Eller försöka i alla fall.

Puss/Asta

6 kommentarer:

  1. Usch, känner verkligen med dig och hoppas du ska bli frisk snart. Känner igen den där hopplösheten runt att vara sjuk och kämpa för vård, men inte få den från min ettåriga fruktansvärda sjukdoms tid. Man måste vara jävligt påstridig, stark och frisk för att orka vara sjuk - annars har man inte en chans. Blir alldeles rörd när jag skriver det, för det sitter i mig ännu - känslan att veta hur galet något är och verkligen försöka få vård, men bara skickas runt. Krya på dig! Kram, Maria.

    SvaraRadera
  2. Krya på dig! Och jag har precis den erfarenhet som du beskriver, att det är omöjligt att få vård i Sverige. Vi har bråkat för dottern, för sonen och för mig, och det är som att stå i dimma och sitta fast i tjära, vi kommer ingenstans och förstår fortfarande ingenting....

    SvaraRadera
  3. Ett mycket viktigt inlägg, och väldigt välskrivet A!! Önskar verkligen att du finge må väl!!

    Kramar i mängder!!

    SvaraRadera
  4. Nu satte du varje ord rätt igen.
    Att söka vård och få vård kan vara ett rent helvete, och då måste man orka stå på sig mitt i eländet.

    Skönt att höra att du inte hade varken den ena el andra hemska sjukdomen, men astman är ju illa nog. Hoppas det vänder snart och du får må lite bättre...

    SvaraRadera
  5. Ja Amen! Det är galet att man ska behöva åka till akuten för vårdcentralsåkåmmor men så är det ju idag. Förut kunde man ringa till VC på morgonen och få en akuttid eller få hoppa in ändå om man blev sjuk senare på dagen. Emellan liksom.

    Det är sant det där med att om man har en mamma som är sjukskötesrka så står man åtminstone på sig mer och vet lite vad man ska fråga om och vad man kan begära. Hade

    Vila nu. Det är otäckt att ha problem med andningen. Minsta extra oro gör det ännu svårare.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare