Ibland märker jag verkligen av att jag är "äldre." Att jag har en helt annan syn på saker å ting än den yngre generationen. Att jag inte hänger med i deras åsikter alla gånger, synen på man-kvinna, barnuppfostran, feminism osv.
Jag läser, som trogna läsare redan vet, så gott som dagligen Lady Damer.
En förhållandevis stor bloggare som skriver väldigt mycket om genus, feminism och barnuppfostran sedd ur det perspektivet.
Ibland håller jag med henne. Ibland inte.
Men skillnaden mellan "de unga" och mej framstår som ännu mer tydlig när jag läser kommentarerna.
De är till 90% lovsång om hur smart och bra LD är. Å det ÄR hon... men jag håller inte alltid med.
Å hänger inte med...
Jag ska inte basunera ut hennes åsikter här, de kan ni själva läsa om ni följer länken och är intresserade.
Det finns dessutom alltid risk att man sammanfattar en annan människas åsikter och synpunkter fel.
Men!
När mina bedårande ungar växte upp tänkte jag tex aldrig en endaste gång på att det kunde vara fel (ja, rent av skadligt för dem) att berömma dem för deras utseende. Att säga att de var söta, världens vackraste osv.
Jag hade inte en tanke på att det skulle göra dem "medvetna"om skönhetsideal och att det var något de måste "prestera" och det tror jag egentligen inte fortfarande...
Inte heller att det skulle vara fel att berömma dem för något de utfört, "oj, vad du kan klättra/cykla/ springa bra" eller "Men vilken fin teckning."
Jag tror nämligen att även om föräldrars åsikter och sätt att vara påverkar barnen så är familjen ingen ö.
Att vara fin, att prestera, att tävla är i min värld väldigt basalt. Något människor och djur gjort i alla tider. Något de kommer möta överallt och hela livet.
Det hindrar inte att synliggöra att det finns fler än ett skönhetsideal, mer än ett sätt att vara begåvad på.
Men fri från konkurrenstänk tror jag är en utopi.
Vi lever i en patriarkalisk värld.
Män sitter på tunga poster, män rekryterar män, män bestämmer i stort sätt över media, modevärlden osv.
Modeller ser ut som anorektiska småpojkar. Någon sa att det beror på att så många ledande designer och reklamskapare än bögar... jag låter det vara osagt men jag tycker det är vansinnigt trist när kläder nästan alltid visas upp i stl 34 och bilder som därefter är retucherade.
Jag vill se alla typer av kvinnor, jag vill se mångfald... inom modeeindustrin som i samhället i stort.
Men jag tror inte ett dugg på att jämställdhet bygger på att vi kvinnor blir mindre kvinnliga.
På att vi måste efterlikna män.
På att höga klackar, make up, vippiga klänningar är det som gör världen snedvriden.
Min äldsta dotter och jag har diskuterat det här många gånger.
Jag tror att en anledning till att så få kvinnor sitter på höga ledarposter och chefspositioner är att de inte är villiga att göra uppoffringen. De är inte villiga att arbeta 14-16 timmar per dag, resa mycket och aldrig se sina ungar.
Lösningen kan inte vara att även kvinnor struntar i kvantitetstid med barnen utan att vilkoren förändras.
Den viktigaste vägen till det är att rakt av dela på föräldrarledigheten.
Visa arbetsgivare och rekryterare att män/pappor är precis lika "obekväma" att anställa som kvinnor/ mammor.
Jag upplever det inte så som Lady Damer skriver, att män tar sej rätten att ständigt påpeka kvinnors utseende.
Visst finns det bröliga mansgrisar som kan kräla tillbaka till den sten de kom ifrån men de flesta män har en betydligt mer avslappnad syn på utseende och kroppar än vad vi kvinnor har.
Ingen karl har, så jag hört det, sagt något om mitt gäddhäng, slappröv eller till och från orakade ben.
Jo min egen karl, men jag ger honom gliringar oxå så det är rättvist.
Vi kvinnor kan vara nog så dömande, hånfulla mot varandra och mot andra "kvinnotyper" än de vi själva tillhör varesej det handlar om atleterna, tjockisarna, white trash morsorna, sillisbrudarna, tråkmånsarna, partypinglorna eller vilka vi nu ser ner på.
Män är enklare och mindre brydda där... det är min uppfattning.
Min! Inte sanningen utan just... min.
Vad tycker och tror ni? Orkar ni tycka nåt?
Puss/ Asta
