fredag 19 april 2013

Komplimanger... hiss el diss på det?

 

Lady Dahmer och Cissi Wallin utmanar via LD's blogg och Cissis's radioprogram läsare och lyssnare med en utmaning. Att under en veckas tid vägra ge eller ta emot komplimanger. Att inte ge kan vara enklare... där får man bita sej i tungan.
Att inte acceptera att få svårare... där föreslås man svara typ "jaha" eller "tycker du?"
Är ni på? Med på utmaningen?

Det är verkligen inte jag!
Jag förstår poängen... I do... jag förstår och det är beklagligt att vi flickor/ kvinnor/ tanter i så hög mån lever efter andras människors åsikter och bekräftelse av vårt yttre men jag känner mej lixom redan körd i det här.
Jag tycker om att få komplimanger.
Komplimanger av alla sorter.
Det är roligt att höra att "jag blivit smal" nu när jag ändå varit rätt ihärdig i att gå ner i vikt. Jag blir glad av att höra att jag är söt/ fin/ har en vacker blus.
Precis som jag blir glad över att någon säger "Åhh ska du jobba ikväll, va kul!" eller "Asta, du som kan allt...hur gör man det här."
Förr hade jag ett sämre självförtroende och kunde inte riktigt hantera komplimanger. Det är förvånansvärt många som har problem med det.
Som rodnar, som argumenterar emot, som säger "äsch, den här gamla trasan" osv.
Själv säger jag oftast "Tack" och ler stort för att visa att jag blir glad.
För det blir jag ju.

Jag tycker det är roligt att ge komplimanger. Jag tycker att man ska säga det högt när man ändå tänker nåt snällt. Jag gör det ibland till främlingar. Anhöriga kan få höra att de har vackra örhängen. Nån i kassakön att hon har en fantastisk hårfärg.
Å generellt sätt blir folk glada.

Glädje och snällhet. Positiva tankar. Dela med sej. Det är väl bra.
Även om jag som sagt FÖRSTÅR problematiken med att finnas för att behaga.
Bli bedömd för det yttre och negligerad för sina färdigheter.

Jag kan verkligen, med fyra vuxna barn... varav tre döttrar... och med facit i hand känna att ett av de största fel jag gjort i min föräldraroll är att föra över mina komplex och min viktnoja på barnen.
Genom att själv eller med väninnor inför ungarna prata och sucka över min kropp.
Över valkar och över häng. Över kläder som sitter för tajt och över sånt jag inte kan bära för att jag är för tjock.
De har sett mej skaka dietshaker och leva på morötter å vatten.
Jag förstår inte riktigt själv hur jag kunde låta det hända?!
Jag har ju på andra plan, som tex att stå självständig, att skaffa sej en utbildning, att inte ta skit av någon karl, att ifrågasätta sina egna tankar osv osv försökt vara ett föredöme för att hjälpa dem att bli starka kvinnor.
Men just detta med vikten och denna överföring av matnoja har jag... tyvärr... matat dem med ganska ogenomtänkt.

Vad känner ni kring komplimanger... att ge å ta.
Skulle ni vilja hoppa på Cissis och Natashas utmaning eller är komplimanger nåt positivt för er?
Skriv gärna och berätta.

Puss/ Asta

9 kommentarer:

  1. Nu kanske jag sticker ut hakan lite men det är nog det dummaste jag hört på länge. Inte ta emot eller ge komplimanger? Vad är syftet?
    Jag ger komplimanger varje dag. Jag tycker det är snällt och ett bra sett att "se" mina medmänniskor. Har jag inget snällt att säga är jag tyst, men annars öser jag på. Vad är det för del att bekräfta en annan människa som gjort nåt bra? Ska vi gå runt och vara helt osynliga för varandra. Nä, fetdiss på den utmaningen.

    Mera komplimanger åt folket! :)

    /Katja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan inte annat än hålla med. Dumheter rent ut sagt. Vad i hela fridens namn är så fel med att ge komplimanger? Så länge man MENAR det!

      Radera
  2. Jag håller med dig A - och Katja här ovan! Fetdiss på den uppmaningen! Verkligen! Att ge "komplimanger" är mitt sätt att kommunicera med andra människor: "jag blir så glad av dig" " det är så kil attjobbamed dig" " vad klokt du löste den upgiften" " vilket vackert leende du har" "vilken tankeväckande blogg" ... Etc. Och jag skulle för den delen aldrig i livet ljuga om något - säger jag något så menar jag det...

    Förresten - A: en av mina läsare sa att det inte går att kommentera på min blogg. Stämmer det? För jag har kollat inställningar mm och allt är i sin ordning... Hmmm..

    Kram

    SvaraRadera
  3. Jag tycker att utmaningen är alltigenom korkad. Jag har läst tidigare att Lady Dahmer inte ger sin dotter komplimanger för att hon inte ska känna att hon blir bekräftad som kvinna/flicka genom det osv. Så jävla dumt!(där någonstans slutade jag läsa hennes blogg då jag sällan är överens med hennes tankegångar) Jag fick inte mycket komplimanger när jag var liten, faktum var att första gången någon tyckte att jag var söt (förutom typ mormor)var när jag gick i sjuan. Jag blev själaglad! Men hade svårt för att tro på det.

    Jag tror inte alls att man skjuter någon i sank genom att vara positiv, peppande och uppmuntrande via komplimanger. Tvärtom! Varför inte göra folk glada om man kan? Jag försöker tvärtom bli bättre på det här med att ge komplimanger. Ofta tänker jag saker men glömmer säga dem högt. Så nej, den utmaningen är bara otroligt fånig i mina ögon och öron. Jag blir jätteglad om någon tycker att jag ser bra ut, skriver bra, är snäll, rolig eller vad det nu må vara för det behöver ju givetvis inte handla om utseende. Komplimanger kan man ge för så många olika saker.

    Du är söt Asta och jag gillar din blogg som är välskriven och tänkvärd.
    Kram!
    Louise

    SvaraRadera
  4. Jag förstår hur de tänker, men livet vore grymt trist och grått utan komplimanger! Och man kan faktiskt ge komplimanger som INTE befäster könsroller...

    SvaraRadera
  5. Jag har mkt lättare för att ge komplimanger än att ge. Sista dagen på jobbet idag. Bakade din ljuvliga chokladcheesecake. Den blev bra och det sa alla också... men jag tycker att det är jätte jobbigt. Hade jag varit ouppfostrad hade jag bara smitit iväg för att "slippa" komplimanger om kakan och min insats här... så jobbigt tycker jag att det är! Men nu har jag ju blivit fostrad till att bete mig som folk :) och därför bjuder jag på fika, ler och tackar över alla uppmuntrade ord. Trots att jag bara vill sjunka genom golvet. Jag vet, det låter jätte skumt.
    Jag tror att det är viktigt att både ge och ta fina ord. Sen är det viktigt att tänka på vilken typ av uppmuntran man ger. Som sagt... om DET ENDA en flicka får höra är att hon är söt, så kan hon lätt tro att hon inte duger till annat.
    Så komplimanger ja, men i variation!

    Och här är en till dig... tycker att du är världens snyggaste OCH bästa mamma!
    Puss!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ...ge än att TA skulle det vara... så klart! :)

      Radera
  6. Hade hoppat på om det var att göra om sina komplimanger.
    Dvs ge komplimanger för ANNAT än utseende. Det är väl en större utmaning kan jag tycka.
    Tänk att få höra av t ex en kollega att ; fan vad du är bra! Vad bra du löste det här problemet! Älskling, jag blir så glad när du städar köket efter att jag lagat maten.
    Istället för "Har du gått ner några kilon?"

    SvaraRadera
  7. Men utmaning gällde väl inte alla komplimanger utan just utseendekomplimanger, i alla fall står det så i LDs blogg?

    Jag tycker att utmaningen har en bra poäng! Ofta blir det slentrianmässigt en komplimang över utseende när det man egentligen vill förmedla är en glädje över den andra personen, vad den gör eller är. Jag försöker att tänka på det, att säga det jag egentligen känner istället för att projicera det på utseende. Typ vad glad jag blir att se dig, vilket gott humör du sprider osv. Och jag tycker att det är värt så mycket mer.

    Samma brukar jag tänka när jag får utseendekomplimanger. Att de egentligen står får att personen som säger dem gillar mig och vill förmedla det. Men jag blir lite provocerad när folk ger komplimanger för att jag "ser smalare ut". Det stör mig att man alltid förväntas bli så glad av det? Jag har äntligen kommit dit att jag inte tycker att det är viktigt längre, efter ätmönster som periodvis varit rent självskadebeteende (liksom för så många andra kvinnor/unga tjejer)...

    Till barn tänker jag ännu mer på det. Stöd och uppmuntrande ord och visat intresse, men inte värderande ord som fin, söt, bra. Det innebär ju alltid att det finns en möjlig motsats. Jag säger vad glad jag blir av dem, vad kul att de är här, vilka spännande projekt de gör, vilken fantasi de har osv. Och till mina egna att de är det bästa som finns oavsett vad de gör. Förbehållslös kärlek, aldrig kopplat till prestation/recension.

    Så på det stora hela; bra utmaning! Vi kan ge varandra mer och se varandra mer genom att inte lägga så mycket fokus på utseende.

    Kram Elin

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare