tisdag 30 april 2013

Vem är jag?

 

"Vem är du" frågar Lady Dahmer i ett utmärkt inlägg om rädsla och mod.
"Jag är Asta och jag är på många sätt lik dej" svarar jag då.
Jag är snart 44 år och präglad av en annan generation och en annan ryggsäck men jag är också en rädd människa med stort mod som tycker om att uttrycka mina åsikter. Att påverka.
Jag brinner  för klass och rasismfrågor där du brinner för genus och min blogg är inte alls lika stor som din men den är min plats i världen å jag är stolt över den.

Jag är präglad av en barndom som var både ond och god.
Jag är präglad av en mamma som inte orkade med att vara mamma till mej alla gånger, av saknaden av en frånvarande pappa, av att höra att jag inte duger och att kärleken inte är villkorslös.
Jag är präglad av en gränslöshet mot mej själv, av rädsla, ett enormt behov av att bli älskad och av att istället råka ut för diverse sexuella övergrepp.
Men jag har oxå en barndom där det fanns solsken.
En älskande morfar. Han som lärde mej cykla och simma.
Min barndom är utlandsresor. Brusande blått medelhav, turkost poolvatten.

Jag är Asta.
Asta som träffade min blivande make som 14 åring och vi blev hånglande tillsammans under explorerdimmor i cykelrum.
Asta som var 4 barnsmamma vid 25 och som lämnade min hemstad, alla vänner å släkt som 22 åring.
Jag gick grundvux, komvux och högskola.
Skaffade mej ett yrke. Studerade med småbarn och en make som aldrig var hemma och visade mina barn att "kvinnor kan minsann."
Jag var den första i min släkt med akademisk examen. Den första kvinna med körkort. Den första husägaren och bortsett från mina morföräldrar den ända som har stått ut hållit liv i ett långt äktenskap.
För det är jag stolt.
Över att ha brutit mönster.

Jag är Asta. Med stark arbetarklasstillhörighet.
Jag är röd å jag har patos.
Jag har humor, jag är envis, ganska eldig men hatar konflikter med de jag bryr mej om.
Jag är Asta. Jag är klok. Jag är social. Jag är fysisk i min kärlek.
Jag är en hundtant... och nöjd med det.
Jag är dallrig. Otränad. Jag hatar att förlora.
Jag kan inte dansa, inte sjunga och jag blir rädd när jag går över broar.
Jag är Asta.
Som kråmar mej framför spegeln. Gör porrposer innan duschen.
Leker matlagningsprogram när jag steker köttbullar.
Jag tar rasistfajten var helst den dyker upp.
Som kör 120 på 70 vägen till jobbet men håller krampaktigt i ratten å kör i 90 på motorvägen.
Jag bryr mej en massa av vad folk tycker om mitt utseende, mitt yrkesutövande, mitt hem, min intelligens, min styrka men som låtsas att jag skiter totalt i det.
För att jag önskar att det var så.

Jag är Asta. Vem är du?

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. Du är en fascinerande kvinna. Jag beundrar dig på många sätt.
    Jag själv är en social, intelligent, öppensinnad, positiv, ödmjuk och charmig tjej från Stockholm. Jag är bland annat men kanske allra mest präglad av en otroligt kärleksfull men dramatisk familj med mycket ångest, mycket passion, mycket ilska och mycket humor. Jag är ett så kallat diplomatbarn som flängt runt på olika platser runtom, bland annat bodde jag i Australien i två år med min familj. Jag har aldrig känt mig riktigt rotad, jag har aldrig känt att jag tillhör. Jag har alltid varit den 'nya' i klassen, den som ingen riktigt känner. Men jag har varit så jäkla stark. Jag har sett till att skaffa mig vänner, att få ett rikt socialt liv, vart jag än är och trots att det varit så läskigt och jag varit så himla rädd. Jag har alltid känt en inre tomhet som jag inte kunnat sätta fingret på. Mitt inre har alltid varit likt ett avgrunds hål som ingen kärlek i världen verkar kunna fylla. Jag är väldigt vilsen men samtidigt känner jag mig själv väldigt väl. Jag har nyligen avslutat 6 månader i terapi och kan för första gången i mitt liv säga att jag är lycklig :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. DU är en fascinerande kvinna och jag är så tacksam över att du läser och tar dej tid att skriva kommentarer. Vi är så olika i ålder och... ja där i som människor, men jag beundrar dej på många vis.
      Jag ska inte säga att mina erfarenheter automatiskt är dina... men jag kände oxå det där hålet i magen, tills jag fick barn. Det slöts samma stund som jag fick upp henne på bröstet. Jag var bara 17 år och hon var inte planerad, men det kändes som om jag väntat ett helt liv på henne när hon väl kom.
      Jag är säker på att du finner din grej tillslut.
      Å "lycklig"... starkt jobbat tjejen. Well done.
      Kram

      Radera
    2. Tack, vilket fint svar. Jag kan verkligen tänka mig att den känslan infinner sig när man får barn, det hoppas jag den gör för mig med :) Kram

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare