De små stugorna och de stora barnkullarnas land. Ännu en reflektion kring Sd och dess retorik.

 

En gång, för inte allt för länge sedan, var vi precis som Vilhelm Moberg skriver De små stugorna och de stora barnkullarnas land.
Fattigdomen, mörkret, svälten drev en fjärdedel av Sveriges befolkning på flykt till det stora landet i väst.
Människor bröt upp, från allt det som var dem välbekant, för att ge sej ut på en farlig resa och en destination de inte visste mycket om.
Desperationen och viljan att ge sina barn ett bättre liv drev dem till att lämna sina släktingar, sitt språk, sitt hem, allt det som var dem välbekant för att aldrig mer återvända.
Vilhelm Mobergs stora Utvandrarepos blev vald till 1900 talets bästa svenska roman.
Ni "svenskvänner" som Jimmie Åkesson kallar er borde kanske läsa den boken.

Jag tänker ofta på Kristina från Duvemåla.
Hon som motvilligt lämnade allt som var hennes, som blev språklös, som fick sakna sin kyrka, sina föräldrar och doften av äpplena från gården där hemma.
Då sent 1800 tal men fortfarande rykande aktuell.
För det är faktiskt så. Det är så för en normalbegåvad tänkande människa att man behöver inte gå längre än till Kristina. Eller till sej själv.
Bortom hudfärg är vi alla väldigt lika.
Samma saker är viktiga för alla människor. Samma saker är skrämmande.
Mer eller mindre.

Vi kan tala om siffror hit och dit. Om kostnader, statistik, bidrag och fans moster hur mycket som helst men till slut är det ändå bara att gå till sej själv.
Skulle jag... i onödan... bryta upp mitt eget liv, mina barns liv, sälja allt jag äger, be släkten om lån, packa en liten väska och ge mej av till ett land å en kultur helt olik min egen för att leva på det nya landets socialförsäkringar i någon liten grå förort?
Skulle jag verkligen ge upp mitt språk, min kultur, mina nära, mitt land för skitpengar om jag inte var absolut tvungen?
Nej, självklart inte svarar alla människor som har ett uns av inlevelseförmåga i sej.

Att debattera med en sverigedemokrat är omöjligt.
Jag VET det, trots att jag försöker.
Det är inte omöjligt för att vi tycker olika saker utan det är omöjligt för att vi lever med olika verklighetsuppfattningar.

Sverigedemokraterna tycker att vi... 90% av svenska väljarkåren... är hjärntvättade av Pk media som vill sälja ut vårt land.

De tycker att sjuklövern och dess sympatisörer är antingen a.) korkade och hjärntvättade eller b.) landsförrädare.

Sverigedemokraterna tror på fullt allvar att fattiga och/ eller hårt prövade människor som flyr krig gör det... inte för att undkomma en omedelbar fara för sina å barnens liv... utan för att leva på våra skattepengar, skaffa en jävla massa barn och sen ta över Sverige.

Sd anser att ett land är en egendom och att en kultur är något beständigt.
Vi äger inte vårt land, vi tillhör det. Kulturen är under konstant förändring.
Det är därför tacos och kebabpizza i princip hör till svensk husmanskost numera.
Tack å lov att vi slipper äta sill och torkad fisk till havregrynsgröten på fredagskvällarna.

Sd skapar sin egen betydelse av vad integration är.
Integration betyder inte och har aldrig betytt att en människa måste ge upp sin tro, sitt språk, sina högtider, sin kultur. Integration betyder att interagera. Att tillhöra i ett samspel, ha sin plats, rättigheter å skyldigheter som alla andra.

Sverigedemokraterna hittar på egna fakta. Som att "de som kommer hit och får uppehållstillstånd" eg inte alls är flyktingar utan rika människor som vill infiltrera Sverige. Ofta med brottsligt uppsåt.
Det är utlänningarna som begår vålds och sexbrotten, skit samma vad BRÅ säger, "de" vet i alla fall.

Jag vill gärna ha era tankar på det här ni Sd'are som besöker min blogg.
Utan förnekande. Utan patetiska källhänvisningar till era egna hatiska medier.
Men jag tvivlar på att jag får det.
Ni är helt enkelt inte intresserad av att diskutera er själva utan endast vilken belastning invandrarna är.

/ Asta