torsdag 23 januari 2014

Feminismen igen

Lyssnade på Karlavagnen en stund igår kväll där dagens ämne var "Är du feminist?"
Efter en kommentar på deras facebooksida blev jag ombedd att vara med i programmet!
Hedrande så klart men jag avstod. Jobbade å visste inte när jag kunde komma ifrån.
Programmet å kommentarerna på facebook väckte en del tankar.

En man skrev nåt i stil med "Är inte det en myt att kvinnor nu för tiden känner sej underlägsna?"
Det ska verkligen en vit privilegierad man till att säga nåt sånt!
Underlägsen är kanske inte ordet, underordnad är bättre, och han ser verkligen inte de problem som jag ser dagligen med att vara kvinna.
Han ser hur långt vi har kommit i jämställdhetsarbetet men inte hur oerhört långt vi har kvar.

En kvinna skrev att det var tramseri. Att män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor... vad det nu betyder?! Och att kvotering är förnedrande.
Jag skulle vilja upplysa henne om att kvotering i högsta grad redan existerar.
Hela tiden.
Bland män.
Män väljer in likasinnade för högre tjänster och styrelseuppdrag.

Något som jag reagerade på, först med irritation men sedan ändå med en slags förståelse och igenkänning, var flera som ringde in och vägrade kalla sej feminister, en kallade sej tom antifeminist... men när de resonerade så var deras tankar ändå feminism fast de satte andra ord på det.
Människor som tyckte det var självklart med lika lön, delat ansvar över barnen, att kvinnor duger lika bra som män på chefsbefattningar osv.

Belinda Olsson fick mycket skit för första delen av "Fittstim", jag har fortfarande inte sett det så jag ska göra det innan jag uttalar mej,
Men jag tänker att "den arga feministen" både för kampen framåt... och bakåt.
Utan människor (i huvudsak kvinnor då) som fört kampen så hade vi kanske inte varit där vi är idag. Eller "kanske"... det hade vi inte.
Men å andra sidan så skrämmer och fjärmar allt för hårda tongångar den stora massan. Att tala om att hata män, ge alla män kollektiv skuld för att kvinnor utsätts för osv väcker ett motstånd hos många. Gör att de känner sej främmande för den feministiska rörelsen.

Feminismen är en rörelse/ åskådning som önskar rättvisa åt båda könen.
Det är inte något matriarkalisk strävan.
Friare könsroller och större valfrihet för oss alla.

Lyssnade du på programmet?

Puss/ Asta

1 kommentar:

  1. Jag är feminist i allra högsta grad och det som gör mig så förbannad med dom här radikalfeministerna är ju att dom hoppar på KVINNOR i lika hög grad som män! Att man inte får kalla sig för feminist om man rakar benen eller armhålorna, om man råkar ha fejktuttar, om man uppskattar att mannen tvättar bilen och köper blommor... Det har väl inget med feminism att göra? För mig är feminism att vilja att VILLKOR ska vara lika mellan könen, inte att vi ska vara bara ett kön, det är ju fan omöjligt! Kvinnor och män är ju olika - inget mer att säga om den saken, det är hormoner vi inte kan styra över och att försöka sudda ut den skillnaden känns bara löjligt! Låt dom som vill raka benen och sminka sig, men låt lika lön för lika arbete oavsett kön vara en självklarhet! Tillåt pappor att ta mer ansvar för barnen (där har vi minsann omvänd diskriminering), uppmuntra dom att ta ut sin föräldraledighet. Låt dom som vill klä sina barn i rosa (kille eller tjej) men dom här radikalfeministerna gör ständigt det som vi kvinnor är bäst på - att trycka ner varandra! Finns inget som motverkar feminismen lika mycket som att trycka ner dom som vill kämpa för att dom inte är 'tillräckligt' mycket feminister. Inte konstigt att män har större makt i samhället - dom håller ju varandra om ryggen och ställer upp för varann - DÄR har vi kvinnor mycket att lära!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare