tisdag 18 mars 2014

Arbetarklassmarkörer

 

Klassförakt.
Smaka på det ordet.
Det sista har jag hört och läst om det i sammanhang som för mej känns nya.
I ett missbrukat sammanhang.
Där det är klassförakt att klaga på dåligt språkbruk, klassförakt att klaga på stavfel och torftigt skriftspråk, klassförakt att ifrågasätta skräpmat eller allt för mycket fylla.
"Medelklassen ska inte komma här å tycka." 
Känner ni igen det?
Lite som att alla av arbetarklass måste klä sej i brynja (om du är man) och en allt för tajt urtvättad t-shirt över otränad midja (om du är kvinna), som om arbetarklassen måste få in sju sorters svordomar o gärna könsord i varje mening, ägna varje helg åt att bli dyngrak och helst inte ha läst någonting djupare än Kalle Anka pockets.
Är inte DET klassförakt om något?!

Jag känner mej oerhört djupt rotad i arbetarklassen.
Min morfar som jag växte upp med var svetsare på varvet på Eriksberg och Arendal.
Min pappa har varit mångsysslare och gjort allt ifrån att köra lastbil till att laga mat till att bygga båtar till att jobba med ungdomar.
Min mamma var ensamstående och pank. Precis som mina kompisars mammor var ensamstående och panka.
Jag kommer från förorten, från riktiga arbetarkvarter och oavsett vart livet för mej kan ingenting vaska bort den identiteten.
Men för mej har arbetarklass aldrig varit synonymt med varesej dålig smak eller dumhet.
Man behöver inte vara obildad för att man inte är akademiker.
Även svetsare, långtradarchaffisar och undersköterskor på äldreboenden läser litteratur och följer med i debatter.
Att vara arbetare är inte synonymt med att inte ha ett språk, skriftligt eller verbalt.
Att vara arbetare innebär inte att inte ha krav på sej.
Arbetarklass har inte heller alltid med pengar att göra. En verkstadsarbetare eller licenssvetsare el elektriker kan tjäna bra mycket mer än vad än akademiker gör.

Visst, jag lyssnar hellre på Nationalteatern än på Opera.
Jag drar hellre på mej löparskorna än spelar en runda golf.
Jag tycker det är vansinne att köpa en handväska eller en klocka för 50 000 kr och tvivlar på att jag tyckt att det var en bra idé även om jag haft de där pengarna.
Men jag har alltid satt i ära att kunna föra mej i alla sammanhang.
Jag blir irriterad på särskrivningar och jag kan inte ta en person på allvar som alltid måste skoja om kroppsvätskor eller som lägger in "fitta" i var och varannan mening.
Det är inte arbetarklassmarkörer, det är ohyffs.

Puss/ Asta


3 kommentarer:

  1. Bra rutet :D
    Är oxå uppväxt i arbetarklass. Mamma var hemmafru tills jag var 8 år, pappa jobbade på kommunen.
    Visst har jag haft det bra mot många andra men just detta att sätta värde på det lilla är viktig för mig.
    Hellre guldkant i vardagen än som du skriver nån 50 000 kr väska elr Jorden runt resa..
    Jag kan föra mig i fina sammanhang även om jag trivs så mycket bättre med raggare, rockabilly o dansbandsfolk.

    SvaraRadera
  2. Och jag vet fasen inte vad jag är längre. Kan man vara alla samhällsklasser på en gång? Och alla de nya, då? Som inte fanns förut? Vad kallar man en runt 30-person med god utbildning och glassigt jobb som med flit handlar på myrorna och hellre skulle dö än att köpa en BMW? Låg- medel- eller över? Men ohyfs och lågklassighet, det finns i alla inkomstkategorier, det håller jag med om.

    SvaraRadera
  3. Jag är jag. Även om jag med bedövad tydlighet sett att makten gnuggar händer åt ett vi- och dem-tänk. Jag har mött korkade människor från alla möjliga miljöer - söndriga och onda från alla. För mig säger pengar ingenting. Det har inget med någons värde att göra. Men. Det finns många som medvetet och omedvetet tänker i klasser. Och tilldelar klasserna olika personligheter, karaktärer. Ohyffsen är bara lite mer polerad.

    Kramar

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare