De där livsvalen man gjort

 
Bild: His is my man. Tills döden skiljer oss åt.

Hur mycket i ens liv är medvetna val och hur mycket är sånt som bara blir?
Det varierar så klart från människa till människa och kanske även över tid.
I perioder gör man mer medvetna val, i andra flyter man bara med.

Alla människor ställs inför vägskäl. Stora å små.
Vissa av mina vägskäl minns jag så tydligt, andra inte alls.
En del kom att få ett större inflytande över mitt liv än vad jag där å då kunde överblicka.
Ibland har jag säkert valt fel. Och livet hade kunnat blivit lättare och rikare om jag vågat säga ja eller kanske nej där. Om det vet vi ingenting, vi kan bara gissa. Ana. Tro.
Dörrar vi aldrig öppnade förblir vägval vi aldrig ser.
Vi får endast resultatet av det vi väljer, aldrig av det vi inte väljer.
Det förblir... möjligen... drömmar.

När jag var 15 år hade jag tre-fyra lördagar på raken hånglat med samma kille.
På vardagarna, tillbaka i skolan, var allt som vanligt igen. Då var vi vänner å avstånden var tillbaka.
Men så, efter de här tre-fyra lördagarna, så står han plötsligt där utanför min dörr.
Fjunig, finnig och tanig och uppenbart en smula nervös.
Å han säger att antingen blir vi ett par på riktigt, varje dag, eller så lägger vi ner det på helgerna oxå.
Å jag vet inte om jag var så himla kär där å då, men visst jag tyckte om honom och jag sa ja. Ja vi kan väl vara ihop då. Ett tag i alla fall. Känna på det.
Jag är fortfarande kvar. I det beslutet som där inte kändes livsavgörande på något vis.
I det som mer var en slump.
Nu som 26 år i år som gifta.

Barn var ett självklart val för mej. Och att jag inte ville vara gammal när jag fick dem.
Men att jag skulle komma att få fyra barn, varav en liten sladdis, när jag var 25 hade jag kanske inte gissat.
När min äldsta dotter lades på min tonårsmage så slöt sej något inom mej.
Ett hål. Ett sår.
Jag blev hel. Hon och jag hörde ihop. Jag hade längtat ett helt liv på henne.
När min make senare inte ville ha ett fjärde barn och krävde att jag skulle göra abort för vi hade så jävla nog med våra tre, och de höll på att bli lite stora nu, han vädrade ett friare liv så ställdes jag inför ett ultimatum. Honom eller babyn.
Jag valde babyn, Men han stannade. Lugnade sej. Älskade denna fjärde unge.

Att lämna Göteborg och min trasiga familj var ett medvetet beslut.
Att ha kvar min pappa i mitt liv på hans vilkor eftersom ingenting annat var möjligt trots att han minst sagt varit en förjävla dålig farsa under min uppväxt var ett medvetet beslut.
Likt så som att jag vägrade vara den misslyckade och skaffade mej en utbildning till det kanske mest felvärderade, stressiga och mest fantastiska yrke som finns.

Min första hund var ett slumpval. Min andra hund hade jag längtat efter i 20 år.
Hunden jag har nu har allt jag någonsin sökt hos en hund. Allt jag hoppats, allt jag inte vågat önska.
Att välja Ddb igen o igen o igen känns självklart. Det är mitt val av hund.
Den vackraste, charmigaste, själsligaste hundras jag vet. Den ja hör ihop med.

Många val har fått stå tillbaka. Brytningen med delar av familj och vänskapskretsen.
Jag blev aldrig barnmorska. Jag har låtit passioner glida mej ur händerna, jag har tackat nej till olika karriärmöjligheter. En del av det kan jag sörja.
Jag tror att jag skulle blivit en fantastisk jordemor. Å jag är tre terminer fån den kallelsen. Ett å ett halvt ynka år.

Valen har format mej till den jag är. Å eftersom jag inte får se den alternativa sidan av valen jag inte gjorde så är det svårt att säga om allt varit rätt. Men det finns ingenting som jag ångrar så där superduper mycket.

Jag har ett gott liv.
Puss/ Asta